Det var efter 60-talets vänstervind. I dag vet vi hur det
gick. Vinden vände. Upproret kom av sig.
Det senaste årtiondets största politiska omvälvning, i alla
fall i Europa, är extremhögerns frammarsch.
Sett till väljarstöd är dessa partier
långt mer framgångsrika än 60-talets brokiga vänsterrörelse. Den stora skillnaden
är att dagens extremhöger fått det fotfäste bland arbetarklassen som yttervänstern
drömde om. 60-talets vänster fick nöja sig med kulturen.
2017 skulle bli extremhögerns 1968. Året då kampen skulle
kulminera. Stärkta av republikanen Donald Trumps seger i det amerikanska
presidentvalet och de brittiska väljarnas nej tack till fortsatt EU-medlemskap
under fjolåret proklamerades redan i januari ”den patriotiska våren” av
segervissa europeiska högerpopulister.
Valen i Nederländerna, Frankrike och Tyskland skulle föra
dem till makten och ”EU-monstret” skulle krossas. Det så kallade supervalåret
2017 är bara i början och dessutom har Storbritannien lagts till listan. Ändå
finns det skäl att med Vennbergs ord fråga hur den nya högern ska hantera sin
besvikelse.
Varken Frihetspartiets Geert Wilders i Nederländerna eller
Nationella frontens Marine Le Pen i Frankrike gjorde något dåligt val. Men sett
till de upptrissade förväntningarna och den revolutionära retoriken var
utgången i båda fallen en besvikelse.
Jag följde på plats valet i Nederländerna och slogs av två
saker. Den i medierna så upphaussade Wilders såg nederländarna själva närmast
som en skrikig clown. Det tydliga beskedet från alla andra partier, inklusive
högerliberalernas Mark Rutte, om att inte samarbeta med högerpopulisten hade
effekt. I stället gick EU-positiva mittenpartier och de gröna starkt fram.
Marine Le Pen hade nog innerst inne inte räknat med att
vinna det franska presidentvalet, inte denna gång. Men sättet hon förlorade på
har redan lett till strid inom partiet. Hon gjorde dåligt ifrån sig i
slutdebatten och borde inte svajat om EU och euron, som är populär i Frankrike,
enligt den interna kritiken.
Kanske väljer partiet i sin iver att ”normalisera sig” att
även inom den ekonomiska och sociala politiken släppa de vänsterpopulistiska
inslagen och välja mer traditionell högerpolitik (som Sverigedemokraterna) – dock
med risk att banden med arbetarväljarna bryts.
En hedersam förlust mot en högerpolitiker hade kanske varit
acceptabel. Nu besegrades Marine Le Pen klart av en man som i allt var hennes
raka motsats. Att se Emmanuel Macron vandra fram till tonerna av EU-hymnen
”Sång till glädjen” för att hålla sitt segertal borde svida lika mycket för
henne som det gladde Europavänner i hela kontinenten.
Inte heller för de övriga deltagarna i den extrema
högeralliansen som skulle ta Europa med storm under året ser det särskilt bra
ut. Brittiska Ukip har kollapsat och går mot ett stort nederlag i valet i juni.
Tyska AfD som sågs som ett hot mot förbundskansler Angela Merkel är inbördes
splittrat och lär knappast ens nå tio procent i höstens val. Höstens nyval i
Österrike är dock en chans till revansch för extremhögern efter förlusten i
presidentvalet förra året.
Vi ska absolut inte blåsa faran över. Även om det går sämre
än väntat för Jimmie Åkessons vänner i Europa är Sverigedemokraterna näst
största parti, med drygt ett år kvar till valet. Och i EU har vi
nationalistiska regeringar i Polen och Ungern som öppet bryter mot de
demokratiska värderingar som de måste följa som EU-medlemmar.
Emmanuel Macrons ord om att föra en politik som ”inte ger
människor någon anledning att rösta på extrempartier” gäller inte bara i
Frankrike, utan även hos oss och i EU.
Tommy Svensson
Publicerad i Dagens Arena 21 maj
