Det är dags för ännu
en europeisk valrysare. Den 4 mars går italienarna till valurnorna.
Ska
socialdemokratiska Demokraterna behålla regeringsmakten eller blir det en comeback
för den 81-årige Silvio Berlusconi i sällskap med högerextremister?
Joker i leken är
populistiska Femstjärnerörelsen som kan bli största parti.
För regerande Demokraterna (PD) ser det inte ljust ut. Regeringen
har genomfört reformer både inom välfärden och arbetsmarknaden, inte minst för
ungdomar och kvinnor, och ekonomin går allt bättre. Men i en valrörelse som
domineras av invandringen och med oppositionspartier som underblåser rasism och
politikerförakt kämpar man i motvind.
För partiet och inte minst för dess partiledare Matteo Renzi
har det varit en omtumlande tid sedan man kom till makten för fem år sedan.
När Renzi tog över partiledarskapet 2014 sågs han som en ung
och dynamisk ledare och i Europavalet samma år ledde han partiet till en
storseger med 42 procent av rösterna. Sedan dess har hans popularitet dalat. När
han i praktiken gjorde folkomröstningen om en ny författning 2016 till en
omröstning om sig själv, fick han tummen ner av väljarna och avgick som
premiärminister. (Han avgick även som partiledare men återvaldes senare.)
I stället utsågs utrikesminister Paolo Gentiloni till premiärminister.
Han sågs som en tillfällig lösning, men med sitt lugna temperament är han
Renzis raka motsats – och landets populäraste politiker.
Renzis tydliga ambition att göra Demokraterna till ett
mittenparti har lett till att partiet splittrats. En vänsterfalang med bland
andra tidigare partiledaren Luigi Bersani har bildat ett nytt parti, Fria och Jämlika
(LEU), som har goda möjligheter att komma in i parlamentet.
Demokraterna ligger en bit under det förra valresultatet på
25 procent och om ingen uppryckning sker under valrörelsens sista dagar får man
svårt att behålla regeringsmakten.
Berlusconis osannolika
comeback
Den skandalomsusade tidigare premiärministern Silvio Berlusconi
har som 81-åring kastat sig in i den politiska hetluften igen. ”Nylyft,
nybantad men lugnare än tidigare”, som Italienkännaren Kristina Kappelin
uttryckt det.
Uppenbarligen anses han av många väljare stå för viss stabilitet
i ett politiskt landskap som blivit alltmer kaotiskt. Berlusconi kan dock inte
själv bli premiärminister eftersom han är dömd för skattebrott. Han väntas
styra från kulisserna.
Hans parti Forza Italia ligger på runt sexton procent, men
ingår i en valallians med det i stort sett lika stora Lega Nord, ett grovt
invandrarfientligt och EU-kritiskt parti.
Tillsammans med två mindre partier, varav ett nyfascistiskt,
utgör man den största valkoalitionen och ses därför som favoriter i valet.
Berlusconi går till val med yviga löften om stora
skattesänkningar, trots landets skyhöga statsskuld, och höjda pensioner. Han
vill dessutom deportera praktisk taget alla de 600 000 flyktingar som kommit
till landet de senaste åren. Allianspartiet Lega Nord är ännu hätskare mot
invandrarna och vill dessutom att landet lämnar euron. Vidare vill man stärka
kontakterna med Ryssland och tillåta bordeller.
Di Maio – Femstjärnerörelsens
nya ansikte
Luigio Di Maio är en 31-årig före detta servitör som tagit
över efter Femstjärnerörelsens grundare, komikern Beppe Grillo. Rörelsen
startades av Grillo och en it-konsult för tio år sedan som en protest mot det
politiska etablissemanget. Under slagordet ”Dra åt helvete” samlade man
hundratusentals anhängare och Grillos blogg blev landets mest lästa. Nu är man
landets största parti.
Rörelsen är en salig blandning av anarkister, miljövänner,
missnöjda och besvikna människor. Få förnekar att det ligger mycket i kritiken
av hur politiken i Italien fungerar, med korruption och nepotism. Men rörelsen
anklagas också för att vara oberäknelig, antidemokratisk och populistisk. Partiet
ingår i samma EU-kritiska grupp i Europaparlamentet som Sverigedemokraterna.
Med den prydlige och alltid välklädde Di Maio har rörelsen en
ledare med en annan framtoning än med rabulisten Grillo. Di Maio har sedan
förra valet varit vice talman i parlamentets underhus.
Eftersom man inte vill samarbeta med andra partier får man
svårt att delta i en regering.
Bland vallöftena finns medborgarlön åt alla, folkomröstning
om euron och satsning på förnybar energi.
För närvarande ser inget av de tre blocken – Demokraternas
center-vänsterallians, Berlusconis högergrupp eller Femstjärnerörelsen - ut att
få egen majoritet. Det kan bli ett val utan vinnare, komplicerade
regeringsförhandlingar och en orolig tid för både Italien och EU.
Artikel 2
Ann Linde: Viktigt
val för Europa
Blir det
regeringsskifte förlorar Sverige en viktig allierad i EU. Italien är ett av grundarländerna
och den tredje största ekonomin när britterna lämnat. Det skulle dessutom bli ännu
ett svårt bakslag för Europas socialdemokrater.
- Vi har ett mycket bra samarbete med Italien, säger
EU-minister Ann Linde.
Hon nämner arbetet med den sociala pelaren, att modernisera
EU-budgeten och slå vakt om de demokratiska värdena i EU.
Även partikontakterna med Demokraterna är av stor betydelse.
- Det italienska partiet är en viktig partner för oss när vi
driver jämställdhet och feministiska frågor, säger hon.
EU-ministern är noga med att påpeka att Sverige förstås kan
ha ett bra samarbete med länder även om man skiljer sig åt politiskt.
Fast hon är bekymrad när vi ser på alternativen i det
italienska valet. Det gäller framför de invandrar- och EU-fientliga partier som
väntas gå framåt.
Femstjärnerörelsen är ett utpräglat missnöjesparti som inte
vill samarbeta med andra.
- Jag är osäkert på vad de egentligen står för, säger Ann
Linde. De har varit ett starkt EU-skeptiskt parti, men tycks ha tonat ner sin
kritik något.
I den högerkoalition som kan bli störst i valet ingår
Silivio Berlusconis Forza Italia och Lega Nord. Det senare skulle i så fall bli
ännu ett högerextremt parti som tar plats i en regering i EU.
- Lega Nord är ett rent rasistiskt parti. Det är inte vad vi
behöver om vi ska lösa migrant- och flyktingkrisen i Europa, säger Ann Linde.
Med drygt en vecka kvar till valet ligger Femstjärnerörelsen
och Demokraterna strax över respektive under 25 procent. Forza Italia och Lega
Nord har runt 15 procent vardera. Det nya socialdemokratiska utbrytarpartiet
Fria och Jämlika har liksom nyfascistiska Italiens bröder cirka fem procent och
skulle därmed ta plats i parlamentet.
Partierna går dock till val i olika allianser. I valet talar
man därför om tre block. Berlusconis koalition (Forza Italien, Lega Nord,
Italiens bröder och ett mindre centerparti) ligger på drygt 35 procent.
Demokraterna tillsammans med olika vänstergrupperingar beräknas få knappt 30.
Femstjärnerörelsen är inte lierad med något annat parti.
En stor del av väljarna, 30-40 procent, har dock inte
bestämt sig ännu, så mycket kan hända.
För mandat i andra kammaren (underhuset) krävs 3 procent,
för valallianser 10 procent.
Nytt valsystem
Valet gäller parlamentets båda kamrar, senaten och
underhuset. En tredjedel av platserna väljs genom majoritetsval och de övriga i
proportionella val.
Tidigare gav man den största valkoalitionen extra
bonusmandat för att underlätta regeringsbildandet. I valet 2013 vann
Demokraternas grupp hårfint över Forza Italias allians med 29,6 procent mot
29,2. Ändå gav det egen majoritet i underhuset. Med det nya valsystemet fördelas
rösterna mer rättvist och för att få majoritet krävs troligen en bit över 40
procent.
Fotnot: Inför valet
har Lega Nord ändrat namn till enbart Lega för att få fler väljare i södra
Italien, men jag använder här den gamla och mest kända beteckningen.
Publicerad i Aktuellt i Politiken 23/2 2018
Publicerad i Aktuellt i Politiken 23/2 2018