Jag har röstat i alla val sedan 1970. Ibland har mitt parti,
Socialdemokraterna, vunnit och ibland har det förlorat. Men jag har aldrig
upplevt att något val har varit lika viktigt som det vi gör idag.
Det beror inte främst på att vi kan vänta oss en stökig
politisk tid. Det har vi haft förr. Vi hade till och med något som kallades
lotteririksdagen på 70-talet. Det var lika mellan blocken så lotten fick ibland
avgöra. Vi har haft perioder när regeringskriser avlöst varandra.
Anledningen till att jag, och många med mig, går omkring med
en klump i magen denna gång är att det kan bli hos oss som i allt fler länder.
I vårt fall att Sverigedemokraterna tar ännu ett steg närmare makten och får inflytande
över regeringspolitiken.
Vid valet 2010 bodde jag utomlands. Vänner beklagade
utgången. ”Välkommen till den europeiska verkligheten”, sa de med en suck.
Även i Sverige hade ett främlingsfientligt parti tagit plats
parlamentet. Nu kan det ta nästa steg, med hjälp av ett eller flera borgerliga
partier.
I kväll vet vi vilken politisk verklighet som väntar oss.
Men förmodligen inte hur den ska hanteras.
I spåren av finans- och migrantkrisen har Europas politiska
karta ritats om. De tidigare dominerande partierna har tappat mark. Särskilt
gäller det socialdemokratin, som nästan utraderats i länder som Frankrike och
Nederländerna. Med europeisk måttstock skulle 25 procent för ett regerande
s-parti betraktas som mycket bra.
I en essä
här på Dagens Arena frågar den amerikanska professorn i statsvetenskap Sheri
Berman rent av om europeisk socialdemokrati är på väg att dö. Hon avslutar dock
med förhoppningen om att en framgång för Stefan Löfven och de svenska
socialdemokraterna kan ”staka ut en väg framåt för den europeiska vänstern”. Kanske
det, men det är de konservativa partierna som släpper in högerpopulisterna i
värmen.
Nästa gång vi går till val är om drygt ett halvår och då
gäller det Europaparlamentet. Inför det valet laddar den brokiga skaran av
högerextrema och populistiska partier upp som aldrig förr. Om de mot förmodan lyckas
ena sig kan de bli största partigrupp i Europaparlamentet.
Högerpopulisternas sammansvärjning innebär att vi står inför
vad ett ideologiskt inbördeskrig i Europa. I spetsen för detta korståg mot
”Bryssel” och ”den liberala demokratin” går nu Italien och Ungern
(Sverigedemokraternas modelland). De bedriver en hatkampanj mot muslimer,
invandrare och EU. EU-kommissionen och den liberale franske presidenten
Emmanuel Macron pekas ut som ”fiender”.
Det var den utmaningen som Macron antog i sin intervju i
SVT:s Agenda för en vecka sedan. Margot Wallström svar till den ungerska
regeringen var tydligt: ”Kom an bara!” Det säger något om vad vi har att vänta.
Europa blev aldrig någon fråga i valrörelsen. Men andra
länder tittar på Sverige. Vi ska inte underskatta vår roll. Hur vi röstar
påverkar det större, europeiska skeendet. Utgången kan stärka de anständiga
politiska krafterna i Europa – eller de mörka.
Krönika Dagens Arena 9 september
