Men inte för länge, val blir det ändå. Den 26 maj går vi
till Europaval. Det är inget Kalle Anka-val som vi kan strunta i, om någon
trodde det.
Det är sjätte gången som vi svenskar får utse ledamöter till
Europaparlamentet. Trots att parlamentet är med och stiftar lagar som i högsta
grad berör oss har intresset varit klent.
Det gäller inte bara väljarna, utan även partierna. Och
medierna, får man nog tillägga. Anledningarna är flera.
Europaparlamentet befinner sig i medieskugga i stort sett
under hela den femåriga mandatperioden. Så plötsligt, en månad före valet, ska
kandidaterna berätta vad valet handlar om, vad de gjort och vad de vill göra.
De frågor som är aktuella står sällan på dagordningen här hemma.
Vidare är det svårt att se vad valet leder till. Det finns
ingen regering man kan rösta för eller välja bort. Det närmaste är Kommissionen
och den utses av medlemsländernas regeringar.
Slutligen är det inte alltid partierna nominerar politiker
med starkast lyskraft till Europaparlamentet.
Så det är kanske inte konstigt att folk skolkar eller röstar
hipp som happ. Europaparlamentsvalen är med andra ord en chans för uppstickare,
typ Junilistan och Piratpartiet. Eller ge oväntat lyft åt småpartier.
Det visade sig redan när vi som nya EU-medlemmar 1995 för
första gången ordnade Europaval. Bara 40 procent brydde sig om att rösta, mot
87 procent i riksdagsvalet året innan. Socialdemokraterna fick bara 28 procent,
en chocksiffra på den tiden. I stället röstade missnöjda sossar på
Nej-partierna Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Europavalet blev därmed ett slags revansch för Nej-sidan i
folkomröstningen om medlemskap året innan. Och frågan om ja eller nej till EU
kom att prägla även de följande valen och för lång tid förlama Europafrågan,
särskilt inom Socialdemokraterna.
Politiskt var det annars goda tider för S. Den
socialdemokratiska gruppen var med bred marginal störst i Europaparlamentet.
Elva av femton statsministrar i EU var socialdemokratiska. Nykomlingen Sverige
kunde påverka, framför allt när det gällde arbetsmarknad, miljö, utvidgning och
öppenhet.
Ändå ville det sig inte riktigt. EU var i stor utsträckning
dom och inte vi. Bara nördarna brydde sig. Det senaste decenniets finanskris
och flyktingkris förstärkte den känslan.
Jag tror emellertid att det har ändrat sig nu. Inte
nödvändigtvis så att folk kommer att rusa till vallokalerna i maj. Men det
finns ett nytt allvar när det gäller den politiska situationen i Europa och en
större medvetenhet om att vi är en del av denna. Aldrig har inställningen till
EU varit så positiv som i dag.
Brexit, Storbritanniens utträde, som somliga trodde skulle
bli en inspiration till fler att lämna har fått motsatt effekt i praktiskt
taget hela EU.
Ideologiskt är det kommande Europavalet en spegling av det
val vi just hållit. När vi talar om att Sverige har fått ett nytt politiskt
landskap, gäller det i ännu högre grad hela EU. Mer än ett val mellan rött och
blått är det en försvarskamp för demokrati, mänskliga rättigheter och frihet.
Med all säkerhet kommer gruppen av högernationalistiska
partier, där Sverigedemokraterna ingår, att gå fram och stärka sin ställning i
Europaparlamentet. Samtidigt visar opinionsmätningarna att både
Socialdemokrater och Konservativa kommer att göra stora förluster.
Hittills har de främlingsfientliga partierna inte haft
särskilt stort inflytande i Europaparlamentet därför att de är organiserade i
flera partigrupper. Enar de sig kan de bli en av de största partigrupperingarna.
Det nya är att de inte enbart består av partier eller
rörelser i opposition. Nu ingår de i regeringen i flera länder och bygger upp
ett nytt nätverk från den styrkepositionen.
I ett europeiskt perspektiv var det svenska valet och
regeringsbildningen ett viktigt trendbrott. Till skillnad mot i flera andra
EU-länder misslyckades den traditionella högern att ta makten med hjälp av
extremhögern. Det gav eko i andra länder.
Det budskapet kan vi förstärka genom att engagera oss också
i det kommande Europavalet, och förstås rösta!
Publicerat i Dagens Arena 20 januari 2019
