Trivsam läsning med Tage och Sträng

 

Trivsam läsning med Tage och Sträng

Sätt dig bekvämt och följ med till en tid när landets statsminister och Socialdemokraternas partiledare bedrövad tog på sig ansvaret för det dåliga valresultatet – endast 47,4 procent. Det var en tillbakagång med ett par procentenheter jämfört med kommunalvalet två år tidigare.

Partiledaren var förstås Tage Erlander – Sveriges längsta statsminister. Han tyckte att han hade tappat stinget, kände sig gammal (63 år), och gnällde som vanligt i sin dagbok.
Den som guidar oss i maktens innersta cirklar under denna socialdemokratiska storhetstid i mitten av 1960-talet är Bengt K Å Johansson, senare själv minister i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar. Det sker i den lilla (96 sidor) men intressanta och välskrivna boken ”Dagar med Tage, stunder med Sträng” (Hjalmarson & Högberg).
1963 blir han en av de så kallade Erlanders pojkar. Efter universitetsstudier och politiskt engagemang i Göteborg värvas ynglingen från Boråstrakten till talskrivare hos statsministern.
Anställningsintervjun sköts av byråchefen Olof Palme och det är först när allt är klart som han presenteras för Erlander.
Johansson, som han har kallas i Erlanders dagbok, arbetar i statsrådsberedningen, som på den tiden bestod av tio personer, inklusive två ministrar och en vaktmästare, fram till hösten 1966.
Inblickarna i hur politikens alla kriser (jodå, det var jämt kris då också) är fint skildrade, men särskilt pikant blir det när författaren jämför sina egna intryck av hur arbetet förlöper och hur han lyckas med sina tal och andra uppgifter med facit – nämligen Erlanders dagböcker.
Ibland blir han förstås glad när han noterar att chefen var nöjd, men några gånger bränner det till.
Efter tiden hos Erlander flyttar Bengt K Å över till finansdepartementet och Gunnar Sträng. Den tiden är inte lika utförligt skildrad, men ger ändå en intressant bild av folkhushållaren Sträng.
Det är två giganter inom svensk politik och socialdemokrati som Bengt K Å Johansson behandlar i sin bok. Det är varken memoarer eller biografi, det hade förstås krävt ett helt annat utrymme. Men en stunds trivsam och tankeväckande läsning är det ändå.
TS

Så lyckas man i politiken

Irene Wennemo kallar sin bok "Politik på riktigt" (Atlas 2020) för en handbok för sociala ingenjörer.

Jag tror att dock fler än den den rätt smala målgruppen har behållning av boken. Det räcker gott med att vara intresserad av politik och av hur de politiska besluten fattas och genomförs.

Författaren skildrar politiken inifrån. Hon har varit sakkunnig och statssekreterare i regeringskansliet samt utredningschef på LO med mera. Men hon har ändå förmågan att se den politiska processen med betraktarens öga, analytiskt och lidelsefritt. Det gör den intressant och bitvis till och med smårolig.

”Tjänstemannaporr”, skriver Arbetets kulturchef Johannes Klenell i sin recension i Aftonbladet (21/6). Jag vet inte om det lockar eller avskräcker.

Irene Wennemo berättade på ett seminarium anordnat av Arena idé i våras att tanken om att skriva boken föddes när hon var med i en arbetsgrupp inom Socialdemokraterna som skulle spåna fram valparoller inför det senaste riksdagsvalet.

”Jag kom inte på en enda”, sade hon. Däremot sade hon sig vara bra på att få saker genomförda. Det är också det som gäller i boken. Svulstiga paroller är ingenting för henne.

Handfast och begriplig ska politiken vara.

TS

August Palms tripp till Amerika

 

 

Palms tripp till Amerika 

Det var svårt att få folk till mötena i Skandinaviska klubben inom det Socialistiska Arbetarepartiet i staden Providence på den amerikanska östkusten. Människorna hade fullt upp med annat i det nya hemlandet.

Politik lockade inte. Inte ens socialismen.

På skämt sade målaren Martin Jansson att man antingen skulle bjuda på gratis öl och cigarrer eller skriva till Sverige efter skräddaren August Palm. Det blev det senare.

Året var 1900 och i september kom agitatorn Palm för en tre månaders ”uppviglingsfärd”, som han kallade det i boken ”En tripp till Amerika”.

August Palm kunde inte ett ord engelska, men tog sig fram ändå. Det var det nya Sverige han besökte. Här fanns hundratusentals svenska emigranter. Han besökte städer, industrier och träffade fackliga och politiska företrädare. Palm registrerade allt med skarp blick och penna. Han gav träffsäkra politiska analyser, giltiga även 120 år senare.
 Han konstaterade att i ”intet land i världen firar privatkapitalet sådana orgier”, som i USA. ”Man förvånas över, att folket ej för länge sedan gjort slut på eländet”, skriver han vidare.

Det råkade vara presidentval den hösten och Palm var kritisk ”genom det reklamartade i agitationen får denna icke så litet smak av humbug”. 

Han frågade sig varför arbetarrörelsen har så svårt att få fäste just i Amerika. Vid den här tiden började socialdemokratin växa till masspartier i Europa, men inte i Amerika.

Bland annat pekade han på landets storlek, språksvårigheter och det hårda liv som väntade de flesta invandrare. Samtidigt konstaterade han att möjligheterna att få ett bättre liv trots allt var större i det nya landet än i det gamla. ”Arbetarmassorna” var mycket rörligare än i Europa.

Allt detta försvårade facklig och politisk organisering. Liksom det våldsamma motståndet från storföretagen och myndigheterna.

August Palm lockade mycket folk och fick stor uppmärksamhet överallt där han drog fram. Som tack fick han en pokal med inskriptionen: ”Till AUG.PALM af Partivänner i Förenta Staterna för godt arbete i Socialismens tjenst 1900. Workingmen in all countries Unite!”

 Det är för mycket sagt att det fanns ett samband. Men faktum är att efter Palms besök blev det ett uppsving för den socialistiska rörelsen.

En av de ”goda partivänner” som Palm skrev om i boken var järnvägsarbetaren och fackföreningsmannen Eugene Debs. Under fem val, 1904-1920, ställde han upp som presidentkandidat för det nybildade socialdemokratiska sedermera socialistiska partiet.

Sitt bästa resultat nådde han 1912 med över en miljon röster (sex procent). Det är, talande nog, än i dag den bästa noteringen för ett socialistiskt/socialdemokratiskt parti i USA.

I samband med första världskriget och den starka motreaktionen från staten och företagen under 1920-talet försvagades både den fackliga och politiska arbetarrörelsen.

Under 1930-talet blev det i stället demokraten Franklin Roosevelt som med sin New Deal genomförde ett radikalt reformprogram med höjda skatter, erkännande av fackföreningarnas förhandlingsrätt och insatser mot arbetslösheten. Till innehållet socialdemokratiskt, men utan ideologisk etikett.

Eugene Debs parti tynade bort, men han är ändå den nuvarande presidentkandidaten och demokratiske socialisten Bernie Sanders stora förebild.

Sanders har dock insett att han inte skulle ha en chans om han som Eugene Debs och dennes efterföljare kandiderade i ett presidentval för ett tredje, socialistiskt parti, vid sidan av demokrater och republikaner. Därför ställer han upp för Demokraterna även om han inte ens är medlem där.

Vägvalet att verka inom Demokraterna gjordes av en annan av den amerikanska vänsterns stora företrädare, Michael Harrington. Trött på splittring och tjafs var han med och bildade Democratic Socialists of America, DSA, i början av 1980-talet. Harrington närmade sig den europeiska socialdemokratin och hade goda kontakter med de svenska socialdemokraterna.

I dag är DSA, numera dock mer vänstersocialistisk än socialdemokratisk, en viktig del i den stora rörelse som senator Bernie Sanders skapat.

Hur det går är för tidigt att säga. Men målare Martin Jansson, som kom på idén att kalla på August Palm, skulle nog varit imponerad av uppslutningen på mötena.

Tommy Svensson

Fotnot: Enstaka exemplar av August Palms bok kan köpas via bokbörsen.se