Liten bok med stort ärende

Liten bok med stort ärende

Julia Tsimafejeva är poet men Dagar i Belarus (Norstedts förlag) är ingen poesibok.

Den är en vardaglig och trotsig skildring inifrån de folkliga demonstrationerna i Belarus under sommaren och hösten förra året.

Det var inte en tid att skriva dikter. I stället anslöt hon sig till de tusen och åter tusen belarusier som oförtrutet och med allt större risk för sina egna liv fortsatte att ”promenera” varje söndagseftermiddag med frihetsrörelsens rödvita banér.

Ju längre och intensivare protesterna fortsatte desto hårdare slog regimen tillbaka. De svartklädda ”kosmonatuerna”, som författaren kallar regimens stormtrupper, arresterade, misshandlade och ibland dödade demonstranterna eller de som bara kom i vägen.

Bokens styrka är gatuperspektivet. Julia Tsimafejeva är inte ute efter att analysera diktaturen eller lansera ett politiskt program. Hon beskriver nära och nästan rörande hur de planerar sina demonstrationer. Man kan kalla det en handbok i civilt ickevåld.

Innan hon ger sig ut att möta kravallpolisen med dess vattenkanoner, batonger och mobila barriärer förbereder hon sig noga. Hon klär sig med omsorg i fall hon skulle hamna i häktet, vattnar intensivt sina krukväxter, ställer fram mat till katten så det räcker ett par dagar om hon inte skulle komma tillbaka, tar med sig pass och vattenflaska och rensar slutligen mobilen eftersom de genomsöks i häktena.

”Därmed är vi klara och så går vår lilla familjebrigad ut på gatan, in i det okända”, skriver hon.

Ännu i början av november, dit berättelsen sträcker sig, behåller hon segervissheten. ”Vi tror fortfarande, och vi hoppas”, lyder de avslutande meningarna.

I dag, några månader senare, har rapporterna från Belarus sinat. Den landsflyktige oppositionsledaren och presidentkandidaten Svetlana Tichanovskaja säger (SvD 21/2) att ”slaget på gatorna är för tillfället förlorat”.

I stället har blickarna riktat sig mot likasinnade massprotester i Ryssland och Burma (Myanmar).

Jag tror Julia Tsimafejeva skildring av den folkliga resningen är giltiga även i de fallen. Dagar i  Belarus är i den meningen en liten bok (86 sidor) med ett stort ärende.

Och sista ordet är inte sagt.

Tommy Svensson

 

Överskottet av försäljningen av boken går till Svenska PENs arbete för yttrandefriheten.

 

Feministisk upptäcktsresa på hjul

2021-02-01 09:07:37

Varför tog det så lång tid för människan att sätta hjul på resväskan? Med den frågan inleder Katrine Marçal i boken Att uppfinna världen (Mondial 2020) en vindlande resa i människans och teknikens historia.

Hur kan det komma sig att vi lyckades sända en människa till månen innan vi lätt och behändigt kunde rulla våra resväskor i stället för att kånka på dem? Och hjulet hade vi upptäckt för fem tusen år sedan.

Svaret på detta och en rad av andra ”feltänk” som författaren berättar om handlar om kön. Det betraktades som manligt att bära väskorna och om de var för tunga fick man (läs kvinnorna) be om hjälp.

Det svaret fick i alla fall Bernard Sadow, en amerikansk direktör i väskbranschen, när han på 1970-talet ville sätta hjul på väskorna. Men intresset var till en början svalt hos tillverkarna. En väska skulle bäras i handtag, av en karl.

Vi vet hur det gick, Sadow fick rätt till slut.

Författaren går vidare i sin upptäcktsfärd. Vi får veta hur valjakter hänger ihop med riskkapitalister, om kvinnornas glömda roll för bilarnas och datorernas utveckling och om klimatförändringarna som orsak till 1600-talets häxprocesser.

Hon berättar varför elbilen för hundra år sedan utmanövrerades av bensinslukande fordon. Att köra bil på el ansågs helt enkelt feminint, precis som att rulla väskorna.

Historien handlar inte bara om hur kvinnors kunnande och erfarenheter negligerats, utan även om det ringa erkännande och ekonomiska vinning de fått för framgångsrika uppfinningar. Ett exempel är den gripande berättelsen om poliosjuka Aina Wifalk från Västerås som uppfann rollatorn genom att sätta hjul på sin otympliga gåstol.

Katrine Marçal, Dagens Nyheters korrespondent i Storbritannien, argumenterar vasst och med glimt i ögat och i språk. Visst kan andra aspekter än kön ha påverkat utvecklingen i de många exempel hon ger. Det kraftigt ökade flygresandet på 1970-talet och nya moderna flygplaser banade väl också väg för rullväskorna, som kritiker påpekat.

Ändå är boken full av tankeväckande exempel och analyser. De mynnar ut i slutsatsen att om vi ska kunna hejda klimatkrisen, det kanske största hotet mot vår framtid, får nog hela mänsklighetens kunskaper och erfarenheter tas tillvara, inte bara halva.