Om detta må också berättas

 

Om detta må vi också berätta

”Varje år högtidlighåller vi minnet av Auschwitz befrielse den 27 januari 1945. Befrielsen kom, men ingen av de som var där blev någonsin fri. Inte heller förintelsens barn”

Så avslutar journalisten Margit Silberstein sin bok Förintelsens barn (Albert Bonniers förlag).

Det är berättelsen om hennes föräldrar som överlevde förintelsen och som efter kriget hamnade i Norrköping för att bygga sig ett nytt liv tillsammans.

Hennes föräldrar Ernst och Ili träffades i Rumänien där de bodde men skildes åt 1944. Ernst blev tvångsrekryterad till armen, sändes ut i kriget och hamnade i läger i Sibirien. Ili deporterades tillsammans med sin familj till Auschwitz. Hon var den enda i familjen som överlevde och kom till Sverige med de vita bussarna.

Båda förlorade sina respektive familjer. De var ensamma kvar. ”Två människospillror” som författaren beskriver dem. De gifte sig och fick barnen Margit och Willy.

Det som berör särskilt i boken är att Margit Silberstein också så ärligt och utlämnande berättar om sina egna upplevelser som barn till Förintelsens överlevande.

”Det här är en bok om det tunga arvet, om känslan av att finnas till istället för alla de som slutade i gaskamrarna. I barnen skulle en förlorad värld återuppstå, så kände jag. Vem kan leva upp till det?”

Förintelsens barn är trots den oerhörda grymhet som är dess utgångspunkt en lågmäld skildring och mycket välskriven. Hon behöver inte skriva i versaler, budskapet når fram med moralisk kraft och resning.

När förre statsministern Göran Persson för snart 25 år sedan tog initiativ till projektet Levande historia dokumenterades de överlevandes berättelser i skriften ”…om detta må ni berätta” . Vetskapen om att den generation som hade egna upplevelser av förföljelserna och dödslägren var på väg att försvinna var en anledning till initiativet. Men också rapporter om dåliga kunskaper om detta bland skolbarnen.

Med sin bok för Margit Silberstein detta upplysningsarbete vidare, men ger det också en ny dimension. Hur är det att vara jude i Sverige i dag? Hur är det att vara känd journalist och judinna och finna sig stå öga mot öga med Nordiska motståndsrörelsen i Almedalen eller att få sin identitet som svensk ifrågasatt? Om detta berättar hon också.

” Jag är svensk. Svensk judinna, En judinna i Sverige. En människa som tillhör en annan religion än majoriteten och delvis en annan kultur. Jag har svårt att fördra den ständigt uppblossande debatten, tidvis en fixering, kring vem som är svensk, hur och varför. Jag vill inte att någon annan ska definiera mig och min tillhörighet. Det är ett förhållningssätt på ett inre plan, vem jag är handlar om min egen känsla, min egen lilla kamp om identitet och utveckling. Låt mig vara så länge jag inte gör någon annan förnär.”

”…om detta må ni berätta…” spreds i 800 000 exemplar. Jag önskar att Förintelsens barn skulle få lika många läsare. Minst.

TS

Prisbelönt deckare med Ådalen som fond

 ”Landskapet blev mer spektakulärt när hon närmade sig Höga kusten. Vägen slingrade mellan runda berg och tvära klippor som reste sig allt djärvare, sjöar och havsvikar, dova vatten som speglade skogsdunkel och himlaljus.

Det var som hämtat ur sagan, förtrollat, det väckte sådana ord.”

Tove Alsterdals Rotvälta (Lind&Co förlag) utspelar sig i Ådalen.  Men det är ingen historiskt baserad berättelse.

Fast det fanns nog förväntningar om det. I år är det 90 år sedan skotten i Ådalen den 14 maj 1931. Och hon har tidigare använt kända händelser som utgångspunkt för sina böcker.

Dessa har bland annat handlat som svenskar som emigrerade till Sovjetunionen (I tystnad begravd) , försvinnanden i militärdiktaturens Argentina (Låt mig ta din hand) samt den etniska rensningen av sudettyskar efter Andra världskriget. För den senare boken Blindtunnel belönades hon 2016 med Svenska Deckarakademins pris för bästa kriminalroman.

Dock tvekade hon länge innan hon bestämde sig för att skriva om Ådalen, trots att hon varit sommarboende där i 20 år. Hon såg den historiska fixeringen vid händelserna 1931 som ett hinder.

– Jag ville inte att det skulle bli en historisk roman, utan det skulle handla om nutid, och hur historien påverkar människor över tid, i flera generationer, berättar hon i Tidningen Ångermanlänningen.

Hur hon löste det dilemmat berättar den kvinnliga huvudpersonen i boken själv över ett glas öl med en nybliven poliskollega. Huvudpersonen fick heta Eira.

 ”Eira, sa han. ”Det är ett fint namn, ovanligt.”

”Inte i Ådalen.” Hon väntade för att se om det kom någon reaktion. Det gjorde det inte.

”Flickan som dog av rikoschetten. Ådalen 1931. Eira Söderberg. Jag är döpt efter henne”.

”Jaha. Coolt.”

Det officiella boksläppet av romanen Rotvälta skedde följdriktigt i Kramfors, eller rättare sagt på kryssning i höstas arrangerad av Kramfors bokhandel.

Några veckor senare blev hon för andra gången belönad med utmärkelsen årets bästa kriminalroman av Deckarakademin. Motiveringen löd: ”En polisroman med originellt genomfört återvändartema och Ådalen som fond”.

 Jag är ingen stor läsare av deckare, men Rotvälta ville jag inte släppa ifrån mig. Jag fångades av såväl miljöbeskrivningarna, personporträtten som intrigen. Jag sträckläste, njöt av språlet och förstås för att få veta hur bokens Eira Sjödin löser den gamla mordgåta som så länge påverkat livet i bygden.

 Tommy Svensson