Mats Hulth står upp för Stockholm - igen

2022-09-12 10:29:29

Det tog ett kvarts sekel, men nu har Mats Hulth sett tillbaka på sin tid i Stockholmspolitiken. Det blev tjugotvå på många sätt framgångsrika år som borgarråd för SSU-aren från Blackeberg, men med ett trist slut i samband med den så kallade kvittoskandalen 1998.

Dessa och andra erfarenheter finns förpackade i hans nyligen utkomna memoarer.

Varför dröjde det så länge innan du skrev boken?

- Dels fick jag ett nytt jobb som VD för nuvarande Visita, restaurangbranschens arbetsgivareorganisation, som jag ville satsa på, men framför allt ville jag få perspektiv på tiden som politiker.

- Jag tror man blir mer ärlig, självkritisk och analytisk när man har händelser och de politiska stridsfrågorna på avstånd, säger han. Det finns så många memoarer som blir en hyllning till de egna insatserna och det var jag inte intresserad av.

Tid fick Mats Hulth under pandemin. Han samlade ihop och gick igenom sina 200 pärmar med pressklipp och andra sparade handlingar och satte sig att skriva i fritidshuset på Runmarö. Ett hästjobb, säger han själv, men nu kan han nöjd hålla sin bok i handen.

Titeln Stockholmare är också människor … fast fler, som han har lånat av en av sina företrädare, Hjalmar Mehr, kräver en förklaring.

- Den syftar på den Stockholmsfientlighet som finns i övriga landet, även i vårt parti, säger han.

Varför är det så?

- En orsak till motståndet mot allt som har med Stockholm att göra är nog att så mycket makt finns samlad här, från riksdag och regering, myndigheter och andra organ. När man vänder sig mot makten åker Stockholm och stockholmare med av bara farten, säger han.

När jag ber om exempel nämner han Göteborgspolitikern Göran Johansson.

- En duktig politiker, men han byggde sin karriär på att vara mot Stockholm.

1970 blev Mats Hulth invald i Stockholms kommunfullmäktige. Året innan hade han blivit ordförande i SSU-distriktet och han var ombud på partikongressen som valde Olof Palme till partiordförande. När han vid samma tid kom in i Stockholms arbetarekommuns styrelse hette ordföranden Torsten Nilsson.

Så de politiska minnena spänner över en lång tid.

Som socialborgarråd ledde han under sjuttiotalet en kraftfull utbyggnad av barnomsorgen och pensionärslägenheter. När det gäller uppdraget som fastighetsborgarråd på åttiotalet framhåller han satsningen på en social bostadspolitik. Något som nu helt har raserats av utförsäljningen av allmännyttan.

- Vi är längre bort i dag från de mål vi hade med bostadspolitiken. Var ska en vanlig löntagare hitta en bostad i dagens Stockholm?

Han tar också upp frågor som det då så stora och starka partiet missbedömde.

- Vi ville till exempel riva Münchenbryggeriet och stänga Adolf Fredriks musikskola, helt befängda förslag, säger han i dag självkritiskt.

Samma okänslighet präglade också partiet när man ville fälla de berömda almarna i Kungsträdgården.

- Vi såg det som en klassfråga. För oss handlade det om att också Tenstaborna skulle ha tillgång till tunnelbanan. Men vi missbedömde opinionen.

I två omgångar mellan 1988 och 1998 var Mats Hulth finansborgarråd, eller borgmästare som det heter i internationella sammanhang.

Stockholm ansökte om att få arrangera OS. Trots att det misslyckades tycker Mats Hulth att det genomförde en bra kampanj.

- Under nittiotalet lade vi med stark marknadsföring grunden för Stockholm som den populära besöksstaden som den är idag, säger han.

Han tyckte om att få representera huvudstaden internationellt, även om han kom i kontakt med personer som inte var särskilt sympatiska, till exempel de nuvarande presidenterna i Turkiet och Ryssland.

- Erdogan var borgmästare i Ankara samtidigt med mig och honom träffade jag flera gånger. Han var en rätt sur typ.

- Putin träffade jag när han arbetade åt borgmästaren i Petersburg. Han gjorde inget större intryck.

Att företräda Stockholm i världen är förstås ett hedrande och viktigt uppdrag. Ändå nämner Mats Hulth mötena genom åren med vanliga stockholmare som hejar och vill prata som det han uppskattat mest.

Det håller i sig än i dag. Kanske är minnet av en glad och stridbar politiker starkare än den kontokortsaffär som ledde till hans avgång.

- Jag blev fartblind, säger han i dag om hur han hanterade sin vidlyftiga representation med ofullständiga kvitton.

Avslöjandet blev en stor nyhet i medierna. Både revisorerna och åklagare kom dock till slutsatsen att det rörde sig om administrativt slarv och inget annat. Mats Hulth meddelade dock ändå att han inte skulle ställa upp till omval.

Den gången upplevde han hur det var att utsättas för ett så kallat journalistdrev, även om han inte skyller ifrån sig.

Numera anser han att medierna helt sviker sin uppgift att bevaka lokalpolitiken.

- På min tid förekom man i tidningar och andra medier dagligen. Redaktionerna hade reportrar som på heltid bevakade kommunfullmäktige och lokala frågor. I dag är det helt tyst,

Återstår att se om någon tar upp den saken. Nu har i alla fall Mats Hulth höjt rösten, igen.

Tommy Svensson

 

Mats Hulth  Stockholmare är också människor…fast fler.

Hjalmarson & Högberg förlag. Kan beställas på nätet från Bokus med flera.

 

Arbetargrabben i diplomatkostym

2022-08-08 10:02:06

Jan Eliassons tid som utrikesminister blev kort, bara sex månader. Han efterträdde Laila Freivalds våren 2006.

Då var han ordförande i FN:s generalförsamling. Ett uppdrag chefen Göran Persson tyckte han kunde ha kvar. Utrikespolitik brukar inte vara så viktig i valrörelser, tänkte han kanske.

Eliasson fick pendla mellan uppdraget i New York och chefsrummet på UD fram till regeringsskiftet i oktober.

Tiden som utrikesminister tar därför inte någon stor plats i Jan Kenneth Eliassons memoarer Ord och handling. Ett liv i diplomatins tjänst. (Albert Bonniers förlag, 2022). I stället är det framför allt diplomaten och mästermedlaren som berättar.

Men Jan Eliasson tog verkligen sin roll som politiker på stort allvar. Han älskade att hålla Första majtal och resa runt i landet och möta partivänner och väljare under den intensiva valspurten. Det var synd att han inte fick fortsätta eller fick chansen några år tidigare.

Nåväl, särskilt under senare år blev han närmast folkkär som den obotlige fredsoptimisten som talade så människor förstod. Jag minns att han brukade inleda med att hålla fram ett glas vatten. ”Det här är lyx för en miljard människor”, sade han. Det var en bild av fattigdomen i världen ingen kunde komma undan.

Jan Eliasson är arbetargrabben som aldrig tvekat om sin hemvist i Socialdemokratin. Fint skildrar han sin familj och uppväxt i arbetarkvarteren i Göteborg, de första tio åren i en enrummare i Kålltorp, östra Göteborg.

Men studera vidare fick han och sjutton år gammal åker han på ett stipendium till USA. Redan då inträffar en händelse som kan ses som ett förebud om hans kommande liv i den internationella storpolitiken.

I New York Times läser han om en ung senator som siktar på presidentposten, John F. Kennedy. När hans värdfamilj ska ordna en talare till ett lokalt partimöte för Demokraterna, dristar han sig till att föreslå Kennedy.

Så blev det också och på mötet säger ordföranden till den blivande presidentkandidaten att han inte hade blivit inbjuden om det inte varit för en ung svensk utbytesstudent. Ynglingen Eliasson kallas fram och får en pratstund med Kennedy och hans autograf.

På den vägen är det. Jan Eliassons berättar om sin karriär på UD och i FN och alla omöjliga och möjliga medlaruppdrag som han varit engagerad i. Det är en imponerande insats i fredens och demokratins tjänst. Även om det ibland blir lite tungrott när kriserna staplas på varandra.

Mycket är dock spännande att läsa, till exempel samarbetet med Olof Palme och mötena med Saddam Hussein under medlingsförsöken mellan Iran och Irak och kreativiteten när det gäller att finna lösningar, som skapandet av så kallade humanitära korridorer i kriget mellan Sudan och Sydsudan.

Man slås av det enorma kontaktnät han byggt upp, kanske var det mötet med Kennedy som grundlade allt.

Han är möjligen för diplomatisk i en del känsliga ämnen. Det gäller somligt i FN, till exempel behandlingen av visselblåsaren Anders Kompass.

Han försäkrar att det inte var något problem för vare sig han eller Pierre Schori att de båda blev bortvalda när Lena Hjelm-Wallén respektive Anna Lindh blev utsedda till utrikesministrar. Kanske, kanske inte.

Boken är intressant och lärorik för alla politiskt intresserade. Och vi lär känna människan, arbetargrabben, i diplomatkostymen.

Tommy Svensson

 

Gediget om Putins

imperiedrömmar

2022-05-06 15:40:58

 

 

Ukraina är den logiska slutpunkten, skriver Martin Kragh i sin bok ”Det fallna imperiet. Ryssland och väst under Vladimir Putin” (Fri tanke, 2022).

Författaren hade just satt punkt då Ryssland med full kraft invaderade grannlandet Ukraina. Boken hade dock ännu inte gått i tryck och han hade två dagar på sig att uppdatera texten.

Men ändra på innehållet behövde han inte. Även om han som så många andra upprepar frasen om att det alltid kommer att finnas ett före och ett efter 24 februari 2022, betyder det inte att historien denna dag gjorde ett tvärt kast.

Man kan förstås bli förvånad över brutaliteten i det ryska angreppet, även om samma taktik använts i både Syrien och Tjetjenien. Men det Martin Kragh menar med den logiska slutpunkten är att attacken på ”broderfolket” i Ukraina är en följd av två decenniers upptrappad retorik om att återupprätta det ryska imperiet.

I den tankevärlden finns inget land som heter Ukraina och heller ingen ukrainskt folk. De är ryssar, om än inte lika mycket värda som de riktiga ryssarna, och de är en del av det tusenåriga ryska riket som nu ska inta sin rättmätiga plats i världen.

Många har missförstått Putin uttalande om att Sovjetunionens fall var nittonhundratalets värsta geopolitiska katastrof, och kanske trott att hans ambition var att återupprätta Sovjetstaten. Men Putin är inte kommunist och har knappast någon annan ideologi heller. Det är tsarväldet, när det var som starkast, som är hans ideal.

Martin Kragh är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. Han blev flitigt anlitade som expert i samband med kriget i Ukraina, känd för kunniga och kärva kommentarer.

I boken får han förstås större utrymme att visa sina gedigna kunskaper om den ryska och östeuropeiska historien. För den som vill förstå (inte detsamma som att visa förståelse) det grumliga imperialistiska tankegods som driver Putin och hans anhang är Kraghs bok verkligen värd att rekommendera.

Boken är analytisk till sin karaktär, närmast en lärobok. Den kräver en del av läsare, men man får mycket tillbaka.

Tommy Svensson