fredag 4 november 2022

Historien tog inte slut

  


Historien tog inte slut

För trettio år sedan gav den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama ut boken Historiens slut och den sista människan.

Hans tes var att sovjetkommunismens fall och det kalla krigets slut innebar att den västerländska liberala demokratin hade segrat och visat sig överlägsen alla andra samhällssystem och ideologier. I den meningen var historien slut.

   Boken väckte stor debatt och fick hård kritik. Statsvetarkollegan Samuel P. Huntington svarade med boken Civilisationernas kamp där han drev tesen att historien inte alls var slut men att framtidens konflikter framför allt skulle stå mellan civilisationer, till exempel mellan väst och den muslimska världen. 

   Båda sågs som högerdebattörer och stod nog varandra ganska nära, men med olika perspektiv.

   Nu har Fukuyama återkommit med en bok som med den svenska titeln Missnöjets tid Den liberala erans slut (Fritanke) ger intryck av att vara en uppföljare till den tidigare.  Men titelns antydan om att han förutser den liberala erans slut har ingen täckning i boken, inte heller i den engelska titeln (Liberalism and Its Discontents)

   Han har dock ett annat perspektiv. Tre decennier har gått sedan han proklamerade liberalismens seger och verkligheten har knappast givit honom rätt. Han skriver själv att politiska och medborgerliga rättigheter sjunkit stadigt i vad han kallar en ”demokratisk lågkonjunktur, eller till och med en depression”.

   Nu som tidigare försvarar han dock liberalismen, men erkänner också dess tillkortakommanden. Han parafraserar det Winston Churchill sade om demokratin och skriver att det ” är det sämsta styrelseskicket bortsett från alla andra”.

   Han betonar att begreppet liberal demokrati syftar just på styrelseskicket, inte på liberal politik som i USA anses vara vänster och oftast till höger i Europa.

Någon nyliberal är han definitiv inte längre. Han anser att nyliberalismen har en stor skuld till att Republikanerna utvecklats till ett auktoritärt nationalistiskt parti. Han kritiserar vänsterns identitetspolitik och ibland anarkistiska drag. 

   Men han ser en avgörande skillnad mellan hoten från höger och vänster. ”Till skillnad från folk på högerkanten leker väldigt få vänstermänniskor med tanken på en öppet totalitär stat”, skriver han.

   Jag tycker det är ett viktigt konstaterande när man, inte minst i den svenska rapporteringen från USA, ständigt talar om den ökade polariseringen. Det ger intryck av att det amerikanska folket delar sig i två hälfter som söker sig till varsin ytterkant. 

   I själva verket är det högern och de styrande i det republikanska partiet som uppenbarligen är beredda att överge demokratin. Demokraterna står där partiet brukar stå.

Fukuyamas bok är en ambitiös men inte särskilt lättläst genomgång av liberalismen. Den är välgörande klarsynt och ärlig om den liberala demokratin som styrelseform. Denna förutsätter kompromisser, kan vara trög och långsam och erbjuder inga rosiga utopier som konkurrenterna, men är värd att försvara. Alla alternativ är, som sagt, sämre.

Tommy Svensson

 

 

 

 

 

 

torsdag 3 november 2022

USA - det sjunkande skeppet

 

Det sjunkande skeppet

Martin Gelin inleder sin bok Den vita stormen med att berätta att han just blivit amerikansk medborgare. När han skickar en bild av sig själv vid den amerikanska flaggan svarar en av hans vänner ironiskt: ”Välkommen till det sjunkande skeppet”.

   Undertiteln på hans bok är också ”Rasismens historia och USA:s fall”. De sista två orden är inte en fråga, utan ett konstaterande.

   Som journalist och författare har han skrivit om det amerikanska samhället och politiken i över två decennier i bland annat Dagens Nyheter och i ett flertal böcker. Kanske kan man säga att han gått från hopp till förtvivlan.

   Hans första bok kom 2009 och skildrar Barack Obamas väg till Vita Huset. Titeln den gången var Det amerikanska löftet. Hans nya bok handlar om hur den vita rasismens storm sliter sönder landet och demokratin, tydligast manifesterad i kuppförsöket mot Kapitolium i Washington i januari 2021.

   En styrka i boken är att han bott i landet under så pass lång tid och har haft möjlighet att resa, samla material och intryck från praktiskt taget hela den amerikanska kontinenten, och särskilt platser som fått historisk betydelse.

   När han berättar om Thomas Jeffersson, USA:s tredje president och den som anses vara författaren till den amerikanska författningen och formuleringen ”all men are created equal”, sker det från Jeffersons vackra gods Monticello där han hade hundratals slavar. Gelins text får piskrappen att överrösta myten.

   Han slår fast att inbördeskriget handlade och slaveriet och inte om sydstaternas rätt till självständighet som det än idag påstås från Trumpismens höger. Även om Nordsidans seger innebar att slaveriet förbjöds ersattes det snabbt av de så kallade Jim Crow-lagarna, det vill säga segregationen, som i Sydstaterna bestod ändra fram till mitten av 1960-talet.

Som författaren konstaterar: Varje framgång för medborgarrättsrörelsen blir kortvarig och följs av en långvarig motreaktion.

   Gelin har som den goda berättare han är en förmåga att formulera tydliga bilder. Som när han skriver om segregationen och den tömda poolens politik. När svarta fick rätt att bada i offentliga pooler såg myndigheterna till att helt enkelt tömma dem, fylla dem med jord och asfalt. Hellre inga pooler alls än att svarta och vita skulle bada i samma vatten. 

   Den sentensen kan också vara en metafor för USA på nästan alla områden. Martin Gelin skriver till exempel att vita medborgares motstånd mot en allmän välfärdspolitik inte handlar om rädsla för ökade skatter eller önskan om frihet från statlig styrning, utan en motvilja att dela trygghetssystem med andra grupper, läs svarta. Då betalar man hellre mer i privata avgifter och får sämre vård och välfärd än i ett solidariskt system.

   Den vita stormen är en rasande stridsskrift mot den djupt rotade rasismen som alltsedan grundandet förgiftat det amerikanska samhället. Och som i dag i och med Republikanernas utveckling mot ett högernationalistiskt parti också hotar demokratin.

Tommy Svensson

Är lobbyistfesten slut nu?

Det har varit strålande tider för lobbyister och välfärdsspekulanter de senaste decennierna. Sverige har inte bara varit en öppen marknad fö...