2024-12-09 10:43:44
Stefan Löfven är förstås van vid högt tempo från sin tid som statsminister. Men jag undrar om det inte var lika jäktigt på bokmässan i Göteborg. Hans memoarer ”Svetsare och statsminister” hade just kommit ut på bokförlaget Atlas.
Han tycktes vara överallt och hela tiden omsvärmad av folk som ville prata och få sitt exemplar signerat. De fullsatta seminarierna avlöste varandra. Han såg ut att trivas.
Några av rubrikerna: Från Ådalen till Rosenbad, Läget för demokratin (med Annie Lööf), Svetsare och statsminister, Fosterbarnet som blev statsminister, Socialdemokratin i och ur tiden (med författaren Torbjörn Flygt).
Även om hans barndom som fosterbarn och uppväxt i Ådalen är känd så berör den läsaren. Särskilt för att hans berättelse är så kärleksfull, såväl mot sin biologiska mamma som mot sina fosterföräldrar som han kallar mamma och pappa. Han betonar att han har haft en lycklig barndom.
Lyckligt är också uppenbarligen äktenskapet med Ulla. Vi får till och med ta del av deras tips för att hålla kärleken vid liv. Fast det som bränner till är när hon till slut accepterar att han ska ta på sig uppdraget som Socialdemokraternas partiordförande och säger att ”vi gör det tillsammans”. Men vad han inte får veta är att hon går till fönstret och gråter.
Stefan Löfven har beskrivits som den motvillige partiordföranden och statsministern. Han värjde sig i det längsta. I boken skriver han att han hade stora luckor i den politiska erfarenheten och ingen riksdagsvana. Han satt i VU på ett fackligt mandat. Personliga tvivel hade han också. ”Några lik i garderoben hade jag väl inte, men hur skulle jag gå igenom rutan, hur skulle jag klara debatterna?”
Några misstag ångrar han. Det mest uppmärksammade var när han motade bort Annie Lööf i en TV-debatt. ” Det kändes inte bra efteråt och det såg otrevligt ut på bild. En äldre karl som burdust avvisat en yngre kvinnas utsträckta hand. Nej, det var ett misstag jag ångrar.”
Politiskt viktigare är några uttalanden som han beklagar eller i alla fall vill förklara. ”Mitt Europa bygger inga murar” sade han i september 2015. ” Ingenting jag yttrat förr eller senare har blivit så citerat, kritiserat och parodierat.” Han kallar det smärtsamt men vill att helheten ska gå fram. Så här fortsatte han i talet: ” Om vi bär denna uppgift tillsammans, då kan vi göra skillnad för människor, alla EU-länder måste hjälpa till.”
Han skriver också att vallöftet om att Sverige skulle få ”Europas lägsta arbetslöshet var förstås en förhastad formulering”.
Stefan Löfven såg sig med sin fackliga bakgrund som en samarbetsman. På arbetsmarknaden förhandlar man och sluter avtal som man sedan håller. Denna fackliga instinkt försökte han överföra till politiken. Men där är villkoren snarast det motsatta. Man söker konflikterna, konfrontationen. Så sprack också såväl energiöverenskommelse som december- och januariavtal.
Boken har fått ett svalt mottagande i några av de stora (borgerliga) tidningarna: ”Tråkigt och ogint om tiden vid makten”, är rubriken i Svenska Dagbladet. ”Han är för lojal med partiet och för upptagen av sitt eget eftermäle”, heter det i Dagens Nyheter. ”Det bästa med boken är att den är så kort”, skriver Expressen.
Nej, Löfven avslöjar inga skandaler, han förtalar inga partikollegor eller motståndare, han medger fel men framför allt ger han sin bild av de konflikter och många dramatiska händelser och skeenden han var tvungen att hantera. Det räcker med att läsa bland kapitelrubrikerna för att påminnas om vilken tid det var: Parti i kris, ”Mitt Europa bygger inte murar”, Döden på Drottninggatan, Januariavtalet, Pandemin, Bortröstad…
Det jag saknar är ett kapitel om gängkriminaliteten och misslyckandet med integrationen. Det räcker inte att han nämner Morgan Johanssons 80 lagskärpningar.
Men Stefan Löfven har onekligen en historia som är värd att berättas. I boken gör han det med hjälp av kulturjournalisten Ulrika Knutsson.
Se där, en utmärkt julklapp till en politiskt intresserad!
Tommy Svensson
