Har vi förlorat en svensk klenod?
I Klas Östergrens senaste bok Klenoden (Polaris) får vi ännu en gång komma in i den speciella värld som är författarens alltsedan genombrottet med Gentlemen 1980.
Han finns själv med som berättare och hyr in sig hos en dam han kallar Dame Edna (efter den australiensiska dragartisten). Uppdraget är att skriva en biografi över en poet, Heintz Konradsson, en pacifist som (ofrivilligt?) blivit populär och hyllad som patriotisk beredskapsdiktare.
Bokens första kapitel skildrar hur poeten med stor möda släpar sig fram till en prisutdelning i Börshuset. Här är Östergren i sitt esse med en härligt burlesk skildring.
Under arbetets gång dras vi in i inhemskt spioneri, så kallade påverkansoperationer och annat skumrask i vår militariserade tidsanda samt en nästan utplånad fredsrörelse. Frågan hur det kunde bli så genomsyrar berättelsen, och han söker sig tillbaka till historiska men bortglömda fredsinitiativ.
Han skriver om ett internationellt fredsmöte i Stockholm, närmare bestämt på Grand Hotel som hölls under brinnande första världskrig. Ett så kallat fredsskepp hade seglat från USA till Europa, finansierat av bilmogulen Henry Ford. Men det hela gick snett, tidningarna skrev om ”fullt krig på fredsskeppet”. Och även på konferensen var motsättningarna stora. Går det inte att hålla fred ens bland fredskämpar?
Kanske ska vi se detta som Östergrens desillusionerade bild av dagens svenska fredsrörelse. ”Den enda gång de kommer till tals är fyra sekunder på TV med en tant i inkamössa.”
På ett seminarium under Bokmässan i Göteborg fick han frågan varför han inte själv deltar i den offentliga samhällsdebatten, till exempel om Natoanslutningen och fredsrörelsen. Engagemanget har han uppenbarligen.
– Nej, svarade han och slog ut med händerna. Jag skriver böcker, jag är usel på att debattera. Jag skulle få stryk varenda gång.
Så i det här avseendet är Klas Östergren ingen ny Per Anders Fogelström, den folkkäre pacifisten och författaren som var Svenska freds ordförande i fjorton år.
Vi får hålla till godo med hans romaner. Gott så.
En klenod är något fint och värdefullt. Klas Östergren tänkte först att boken skulle heta ”Nationalklenoden”, men övergav det.
Nationalklenod kan Astrid Lindgren kallas. Men det skulle nog inte passa på den odräglige poeten i boken. Jag läser snarare titeln för något författaren menar att vi förlorat, medmänsklighet och mod kanske.
