Om detta må också berättas

 

Om detta må vi också berätta

”Varje år högtidlighåller vi minnet av Auschwitz befrielse den 27 januari 1945. Befrielsen kom, men ingen av de som var där blev någonsin fri. Inte heller förintelsens barn”

Så avslutar journalisten Margit Silberstein sin bok Förintelsens barn (Albert Bonniers förlag).

Det är berättelsen om hennes föräldrar som överlevde förintelsen och som efter kriget hamnade i Norrköping för att bygga sig ett nytt liv tillsammans.

Hennes föräldrar Ernst och Ili träffades i Rumänien där de bodde men skildes åt 1944. Ernst blev tvångsrekryterad till armen, sändes ut i kriget och hamnade i läger i Sibirien. Ili deporterades tillsammans med sin familj till Auschwitz. Hon var den enda i familjen som överlevde och kom till Sverige med de vita bussarna.

Båda förlorade sina respektive familjer. De var ensamma kvar. ”Två människospillror” som författaren beskriver dem. De gifte sig och fick barnen Margit och Willy.

Det som berör särskilt i boken är att Margit Silberstein också så ärligt och utlämnande berättar om sina egna upplevelser som barn till Förintelsens överlevande.

”Det här är en bok om det tunga arvet, om känslan av att finnas till istället för alla de som slutade i gaskamrarna. I barnen skulle en förlorad värld återuppstå, så kände jag. Vem kan leva upp till det?”

Förintelsens barn är trots den oerhörda grymhet som är dess utgångspunkt en lågmäld skildring och mycket välskriven. Hon behöver inte skriva i versaler, budskapet når fram med moralisk kraft och resning.

När förre statsministern Göran Persson för snart 25 år sedan tog initiativ till projektet Levande historia dokumenterades de överlevandes berättelser i skriften ”…om detta må ni berätta” . Vetskapen om att den generation som hade egna upplevelser av förföljelserna och dödslägren var på väg att försvinna var en anledning till initiativet. Men också rapporter om dåliga kunskaper om detta bland skolbarnen.

Med sin bok för Margit Silberstein detta upplysningsarbete vidare, men ger det också en ny dimension. Hur är det att vara jude i Sverige i dag? Hur är det att vara känd journalist och judinna och finna sig stå öga mot öga med Nordiska motståndsrörelsen i Almedalen eller att få sin identitet som svensk ifrågasatt? Om detta berättar hon också.

” Jag är svensk. Svensk judinna, En judinna i Sverige. En människa som tillhör en annan religion än majoriteten och delvis en annan kultur. Jag har svårt att fördra den ständigt uppblossande debatten, tidvis en fixering, kring vem som är svensk, hur och varför. Jag vill inte att någon annan ska definiera mig och min tillhörighet. Det är ett förhållningssätt på ett inre plan, vem jag är handlar om min egen känsla, min egen lilla kamp om identitet och utveckling. Låt mig vara så länge jag inte gör någon annan förnär.”

”…om detta må ni berätta…” spreds i 800 000 exemplar. Jag önskar att Förintelsens barn skulle få lika många läsare. Minst.

TS

Prisbelönt deckare med Ådalen som fond

 ”Landskapet blev mer spektakulärt när hon närmade sig Höga kusten. Vägen slingrade mellan runda berg och tvära klippor som reste sig allt djärvare, sjöar och havsvikar, dova vatten som speglade skogsdunkel och himlaljus.

Det var som hämtat ur sagan, förtrollat, det väckte sådana ord.”

Tove Alsterdals Rotvälta (Lind&Co förlag) utspelar sig i Ådalen.  Men det är ingen historiskt baserad berättelse.

Fast det fanns nog förväntningar om det. I år är det 90 år sedan skotten i Ådalen den 14 maj 1931. Och hon har tidigare använt kända händelser som utgångspunkt för sina böcker.

Dessa har bland annat handlat som svenskar som emigrerade till Sovjetunionen (I tystnad begravd) , försvinnanden i militärdiktaturens Argentina (Låt mig ta din hand) samt den etniska rensningen av sudettyskar efter Andra världskriget. För den senare boken Blindtunnel belönades hon 2016 med Svenska Deckarakademins pris för bästa kriminalroman.

Dock tvekade hon länge innan hon bestämde sig för att skriva om Ådalen, trots att hon varit sommarboende där i 20 år. Hon såg den historiska fixeringen vid händelserna 1931 som ett hinder.

– Jag ville inte att det skulle bli en historisk roman, utan det skulle handla om nutid, och hur historien påverkar människor över tid, i flera generationer, berättar hon i Tidningen Ångermanlänningen.

Hur hon löste det dilemmat berättar den kvinnliga huvudpersonen i boken själv över ett glas öl med en nybliven poliskollega. Huvudpersonen fick heta Eira.

 ”Eira, sa han. ”Det är ett fint namn, ovanligt.”

”Inte i Ådalen.” Hon väntade för att se om det kom någon reaktion. Det gjorde det inte.

”Flickan som dog av rikoschetten. Ådalen 1931. Eira Söderberg. Jag är döpt efter henne”.

”Jaha. Coolt.”

Det officiella boksläppet av romanen Rotvälta skedde följdriktigt i Kramfors, eller rättare sagt på kryssning i höstas arrangerad av Kramfors bokhandel.

Några veckor senare blev hon för andra gången belönad med utmärkelsen årets bästa kriminalroman av Deckarakademin. Motiveringen löd: ”En polisroman med originellt genomfört återvändartema och Ådalen som fond”.

 Jag är ingen stor läsare av deckare, men Rotvälta ville jag inte släppa ifrån mig. Jag fångades av såväl miljöbeskrivningarna, personporträtten som intrigen. Jag sträckläste, njöt av språlet och förstås för att få veta hur bokens Eira Sjödin löser den gamla mordgåta som så länge påverkat livet i bygden.

 Tommy Svensson

 

Liten bok med stort ärende

Liten bok med stort ärende

Julia Tsimafejeva är poet men Dagar i Belarus (Norstedts förlag) är ingen poesibok.

Den är en vardaglig och trotsig skildring inifrån de folkliga demonstrationerna i Belarus under sommaren och hösten förra året.

Det var inte en tid att skriva dikter. I stället anslöt hon sig till de tusen och åter tusen belarusier som oförtrutet och med allt större risk för sina egna liv fortsatte att ”promenera” varje söndagseftermiddag med frihetsrörelsens rödvita banér.

Ju längre och intensivare protesterna fortsatte desto hårdare slog regimen tillbaka. De svartklädda ”kosmonatuerna”, som författaren kallar regimens stormtrupper, arresterade, misshandlade och ibland dödade demonstranterna eller de som bara kom i vägen.

Bokens styrka är gatuperspektivet. Julia Tsimafejeva är inte ute efter att analysera diktaturen eller lansera ett politiskt program. Hon beskriver nära och nästan rörande hur de planerar sina demonstrationer. Man kan kalla det en handbok i civilt ickevåld.

Innan hon ger sig ut att möta kravallpolisen med dess vattenkanoner, batonger och mobila barriärer förbereder hon sig noga. Hon klär sig med omsorg i fall hon skulle hamna i häktet, vattnar intensivt sina krukväxter, ställer fram mat till katten så det räcker ett par dagar om hon inte skulle komma tillbaka, tar med sig pass och vattenflaska och rensar slutligen mobilen eftersom de genomsöks i häktena.

”Därmed är vi klara och så går vår lilla familjebrigad ut på gatan, in i det okända”, skriver hon.

Ännu i början av november, dit berättelsen sträcker sig, behåller hon segervissheten. ”Vi tror fortfarande, och vi hoppas”, lyder de avslutande meningarna.

I dag, några månader senare, har rapporterna från Belarus sinat. Den landsflyktige oppositionsledaren och presidentkandidaten Svetlana Tichanovskaja säger (SvD 21/2) att ”slaget på gatorna är för tillfället förlorat”.

I stället har blickarna riktat sig mot likasinnade massprotester i Ryssland och Burma (Myanmar).

Jag tror Julia Tsimafejeva skildring av den folkliga resningen är giltiga även i de fallen. Dagar i  Belarus är i den meningen en liten bok (86 sidor) med ett stort ärende.

Och sista ordet är inte sagt.

Tommy Svensson

 

Överskottet av försäljningen av boken går till Svenska PENs arbete för yttrandefriheten.

 

Feministisk upptäcktsresa på hjul

2021-02-01 09:07:37

Varför tog det så lång tid för människan att sätta hjul på resväskan? Med den frågan inleder Katrine Marçal i boken Att uppfinna världen (Mondial 2020) en vindlande resa i människans och teknikens historia.

Hur kan det komma sig att vi lyckades sända en människa till månen innan vi lätt och behändigt kunde rulla våra resväskor i stället för att kånka på dem? Och hjulet hade vi upptäckt för fem tusen år sedan.

Svaret på detta och en rad av andra ”feltänk” som författaren berättar om handlar om kön. Det betraktades som manligt att bära väskorna och om de var för tunga fick man (läs kvinnorna) be om hjälp.

Det svaret fick i alla fall Bernard Sadow, en amerikansk direktör i väskbranschen, när han på 1970-talet ville sätta hjul på väskorna. Men intresset var till en början svalt hos tillverkarna. En väska skulle bäras i handtag, av en karl.

Vi vet hur det gick, Sadow fick rätt till slut.

Författaren går vidare i sin upptäcktsfärd. Vi får veta hur valjakter hänger ihop med riskkapitalister, om kvinnornas glömda roll för bilarnas och datorernas utveckling och om klimatförändringarna som orsak till 1600-talets häxprocesser.

Hon berättar varför elbilen för hundra år sedan utmanövrerades av bensinslukande fordon. Att köra bil på el ansågs helt enkelt feminint, precis som att rulla väskorna.

Historien handlar inte bara om hur kvinnors kunnande och erfarenheter negligerats, utan även om det ringa erkännande och ekonomiska vinning de fått för framgångsrika uppfinningar. Ett exempel är den gripande berättelsen om poliosjuka Aina Wifalk från Västerås som uppfann rollatorn genom att sätta hjul på sin otympliga gåstol.

Katrine Marçal, Dagens Nyheters korrespondent i Storbritannien, argumenterar vasst och med glimt i ögat och i språk. Visst kan andra aspekter än kön ha påverkat utvecklingen i de många exempel hon ger. Det kraftigt ökade flygresandet på 1970-talet och nya moderna flygplaser banade väl också väg för rullväskorna, som kritiker påpekat.

Ändå är boken full av tankeväckande exempel och analyser. De mynnar ut i slutsatsen att om vi ska kunna hejda klimatkrisen, det kanske största hotet mot vår framtid, får nog hela mänsklighetens kunskaper och erfarenheter tas tillvara, inte bara halva.

 

Bidens tid är nu

  Bidens tid är nu

I sitt segertal efter det amerikanska presidentvalet i början av november i fjol vände sig Joe Biden direkt till alla som röstat på den sittande presidenten Donald Trump.

 ”Jag förstår er besvikelse i kväll. Jag har förlorat en del val själv. Men nu, låt oss ge varandra en chans. Det är tid att lägga undan den hårda retoriken, att sänka temperaturen, att se varandra igen, att lyssna till varandra igen, att göra framsteg, vi måste sluta att betrakta varandra som fiender. Vi är inte fiender,vi är amerikaner.”  

Det blev inte så, som bekant. Han tar över ett land i kaos. Som final på en över två månader lång grotesk kampanj för att ogiltigförklara valet försökte presidentens stormtrupper genomföra ett regelrätt kuppförsök. Representanthusets talman fick försäkra sig hos landets ledande militärer om att den mentalt obalanserade presidenten inte skulle kunna starta ett kärnvapenkrig under sina sista dagar vid makten.

Lägg till en pandemi utom kontroll som dagligen dödar över 4 000 amerikaner, ekonomisk kris, skyhög arbetslöshet, miljoner hungrande och fattiga familjer, samt de skadeglada hånskratten från diktaturer som Ryssland, Kina, Iran med flera.

Jo, han har litet att ta tag i, Joseph Robinette Biden Junior, när han vid 78 års ålder intar Vita huset. Men han har nått sitt mål, om än sent i livet.

Första försöket gjorde han 1988 efter femton år i senaten. Andra gången var 2008. Det lyckades inte heller, men efter mycket om och men accepterade han att bli Barack Obamas vicepresident.
Därmed är vi inne i den period som Joe Biden skildrar i boken Löften till en son (Natur & kultur 2020). Vi möter Joe Biden när han parallellt med arbetet som vicepresident har att hantera sin son Beaus långa kamp mot cancer.

Beau Biden var en respekterad statsåklagare i Delaware och förutspåddes en lysande politisk karriär. Han skulle föra det politiska kallet vidare inom familjen. Det var han som skulle bli president en dag. Sonens död var en anledning till att Joe Biden inte kandiderade vid det förra valet 2016. Men tiden var nog ändå inte den rätta då.

Vad var det för löften som hans döende son ville höra av sin pappa? ”Var engagerad, pappa, sa han. Var med i spelet. Ta strid för det du tror på. Ge inte upp.”
Biden hade redan som ung och nyvald senator drabbats av en tragedi när hans första fru och deras dotter omkom i en bilolycka. Efter drygt fyra år gifte han sig med sin nuvarande fru Jill och fick en dotter.
Joe Bidens personliga erfarenheter av att ha förlorat en fru och två barn är en viktig del av amerikanarnas syn på honom. Han är en person som visar empati och får sympati.

Han befinner sig i det demokratiska partiets mittfåra. Han provocerar inte, vilket säkert är en tillgång med tanke på vem han efterträder. Han har arbetarklassbakgrund och kallar sig gärna fackföreningsvän, en tydlig markering i dagens USA.
Han stammade och mobbades som pojke och det anses förklarar hans något släpiga sätt att tala. Han är omvittnat charmig och skämtsam, även om det också kunde vara ett problem. Han säger sig dock ha lärt att behärska sig. 

Han är känd för att kunna göra tabbar, på senare tid verkar det dock inte skadat honom. I boken skriver han att ”mitt rykte som en ”blundermaskin” såg inte längre ut som en svaghet. Folk kunde se att jag talade från hjärtat och menade vad jag sa.”

Det finns en träffande karaktäristik av Joe Biden i Barack Obamas memoarer Ett förlovat land (Bonniers2020). Han berättar varför han valde honom till sin vicepresidentkandidat inför valet 2008.
”Om jag betraktades som lugn, samlad och välbetänkt i mina formuleringar, var Joe en varm, ohämmad person som gärna delade med sig av vad som helst som dök upp i huvudet. …..Det fanns en baksida med Joes entusiasm. I en stad full med folk som ville höra sig själva prata fick ingen en syl i vädret…
Men när jag lärde känna Joe bättre tyckte jag hans klavertramp var triviala jämfört med hans styrkor. I inrikesfrågor var han smart, pragmatisk och påläst. Hans erfarenhet av utrikesfrågor var bred och djup. Under sin relativt korta primärvalskampanj hade han imponerat på mig med sin skicklighet och disciplin som debattör och med hur bekväm han var på den politiska scenen.”

Det finns politiker som kommer fram därför att tiden är den rätta för dem just då. Vi får hoppas att det är det vi ser.

TS

Trivsam läsning med Tage och Sträng

 

Trivsam läsning med Tage och Sträng

Sätt dig bekvämt och följ med till en tid när landets statsminister och Socialdemokraternas partiledare bedrövad tog på sig ansvaret för det dåliga valresultatet – endast 47,4 procent. Det var en tillbakagång med ett par procentenheter jämfört med kommunalvalet två år tidigare.

Partiledaren var förstås Tage Erlander – Sveriges längsta statsminister. Han tyckte att han hade tappat stinget, kände sig gammal (63 år), och gnällde som vanligt i sin dagbok.
Den som guidar oss i maktens innersta cirklar under denna socialdemokratiska storhetstid i mitten av 1960-talet är Bengt K Å Johansson, senare själv minister i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar. Det sker i den lilla (96 sidor) men intressanta och välskrivna boken ”Dagar med Tage, stunder med Sträng” (Hjalmarson & Högberg).
1963 blir han en av de så kallade Erlanders pojkar. Efter universitetsstudier och politiskt engagemang i Göteborg värvas ynglingen från Boråstrakten till talskrivare hos statsministern.
Anställningsintervjun sköts av byråchefen Olof Palme och det är först när allt är klart som han presenteras för Erlander.
Johansson, som han har kallas i Erlanders dagbok, arbetar i statsrådsberedningen, som på den tiden bestod av tio personer, inklusive två ministrar och en vaktmästare, fram till hösten 1966.
Inblickarna i hur politikens alla kriser (jodå, det var jämt kris då också) är fint skildrade, men särskilt pikant blir det när författaren jämför sina egna intryck av hur arbetet förlöper och hur han lyckas med sina tal och andra uppgifter med facit – nämligen Erlanders dagböcker.
Ibland blir han förstås glad när han noterar att chefen var nöjd, men några gånger bränner det till.
Efter tiden hos Erlander flyttar Bengt K Å över till finansdepartementet och Gunnar Sträng. Den tiden är inte lika utförligt skildrad, men ger ändå en intressant bild av folkhushållaren Sträng.
Det är två giganter inom svensk politik och socialdemokrati som Bengt K Å Johansson behandlar i sin bok. Det är varken memoarer eller biografi, det hade förstås krävt ett helt annat utrymme. Men en stunds trivsam och tankeväckande läsning är det ändå.
TS

Så lyckas man i politiken

Irene Wennemo kallar sin bok "Politik på riktigt" (Atlas 2020) för en handbok för sociala ingenjörer.

Jag tror att dock fler än den den rätt smala målgruppen har behållning av boken. Det räcker gott med att vara intresserad av politik och av hur de politiska besluten fattas och genomförs.

Författaren skildrar politiken inifrån. Hon har varit sakkunnig och statssekreterare i regeringskansliet samt utredningschef på LO med mera. Men hon har ändå förmågan att se den politiska processen med betraktarens öga, analytiskt och lidelsefritt. Det gör den intressant och bitvis till och med smårolig.

”Tjänstemannaporr”, skriver Arbetets kulturchef Johannes Klenell i sin recension i Aftonbladet (21/6). Jag vet inte om det lockar eller avskräcker.

Irene Wennemo berättade på ett seminarium anordnat av Arena idé i våras att tanken om att skriva boken föddes när hon var med i en arbetsgrupp inom Socialdemokraterna som skulle spåna fram valparoller inför det senaste riksdagsvalet.

”Jag kom inte på en enda”, sade hon. Däremot sade hon sig vara bra på att få saker genomförda. Det är också det som gäller i boken. Svulstiga paroller är ingenting för henne.

Handfast och begriplig ska politiken vara.

TS