Viktig bok om kvinnors motstånd i Ukraina

 ”Ukrainas kvinnor är offer. Ukrainas kvinnor är krigare. Ibland i en och samma person”

Det skriver journalisten Lisa Bjurwald i sin uppmärksammade bok Slava Ukraini! med underrubriken Kvinnors motstånd under Rysslands krig.

Lisa Bjurwald har gjort ett tiotal reportageresor till Ukraina sedan den ryska invasionen för ett år sedan. Hon har intervjuat en rad kvinnor om krigets fasor men också om motstånd; kvinnor som soldater, kvinnor som organiserar demonstrationer och andra sätt att nå ut med sina budskap till omvärlden. 

Många av dem arbetar under svåra förhållanden inne i landet, andra från exil. De representerar ett brett fält av aktivister. De gör synligt vad som sker i deras land, men också den frustrationen och otryggheten för dem som flytt och deras oro för anhöriga som är kvar.

Författaren påstår inte att kvinnorna är osynliga i rapporteringen från kriget. Men hon vill yansera bilden av kvinnor enbart som offer.

Hon skriver ”det är vi kvinnliga journalister som först och på djupet rapporterat om ryska soldaters våldtäkter, om människohandel med ukrainskor på flykt”.

Hon inytervjuar  Margot Wallström som förklarar varför  våldtäkt blivit ett vapen i krig:

"Det är billigt, det gör stor skada, och den förnedrar och förödmjukar motståndaren: Se, vi kan till och med ta era kvinnor ifrån er. Inte ens dem kan ni skydda."

Men bokens budskap är att kvinnor inte enbart är offer. De gör också motstånd på bred front. De bekämpar inte bara en fiende som vill överta deras land. Den ryska fascismen, Putinismen, är i högsta grad kvinnofientlig. 

Boken är till formen ett reportage i tre delar: flykt, kamp och framtid. De olika rösterna vävs in i en löpande text. Kanske kunde intervjuerna strukturerats lite bättre, men det är en randanmärkning.

Slava Ukraini! som betyder ära åt Ukraina är en viktig bok, med ett viktigt perspektiv. 

Tommy Svensson

Boken är utgiven på författarens eget förlag, Bite the Bullet Press AB.

Bondfångaren som blev president

 

Det har skrivits över tusen böcker om Donald Trump. Så det är med tvekan jag beställer Maggie Habermans nyligen utgivna biografi på nästan 600 sidor Confidence man (Albert Bonniers förlag). Vad finns mer att säga om denne man?

Trots allt en hel del, kan man konstatera. 

   Maggie Haberman är berömd reporter på New York Times, inte precis Donald Trumps favorittidning. Men hon har också arbetat på tabloider som Trump-trogna New York Post och hon kan miljön som skapade affärsmannen, tv-kändisen, den före detta presidenten och kuppmakaren som nu på nytt kandiderar till Vita huset.

   Trots att Trump skällt och twittrat nedsättande om henne tycks han också hysa viss respekt för hennes kritiska granskande.  Han ställer upp på tre långa intervjuer för boken och vid ett tillfälle vänder han sig till en medarbetare och utbrister ”Jag älskar att vara med henne, hon är liksom min psykolog”.

   Haberman faller inte för smickret. Sanningen är att han behandlar alla som sina psykologer, från reportrar till rådgivare, personal, kampanjbesökare och kunder, skriver hon. Han testar reaktioner, bedömer hur långt han kan gå. 

   För att förstå Donald Trump måste man veta var han kommer ifrån, slår hon fast. I det avseendet har Maggie Haberman goda förutsättningar. Hon har i nästan hela sitt vuxna liv bott i den stadsdel (Queens) där fastighetshandlaren Fred Trump och hans son Donald ”lärde sig hur politisk makt fungerar”. Som reporter var hon med från början. 

   De första två hundra sidorna ägnas Donald juniors uppväxt och karriär i New Yorks fastighets- och hotellbransch. Här briljerar Haberman som grävande journalist. (Men som svensk läsare får jag tillstå att jag skummade somliga sidor där detaljerna och aktörerna blev lite för många.)

   Tydligt är dock hur han utvecklar sin affärsstil, som också blir hans politiska kännetecken, med hot och fräckhet och kumpaner som sviks och förolämpas, men som tas till nåder igen. Dock - det var med pappas pengar han startade och kunde klara sig undan återkommande konkurser och trassla sig ur tvivelaktiga affärer. 

   Ändå var det hans rykte som framgångsrik företagare som banade väg för Trump i politiken. Hans böcker om hur man lyckas i affärer blev storsäljare. När The Art of the Deal kom ut 1987 blev han hjälteförklarad som ett affärsgeni. 

   Det stora genombrottet kom i tv-programmet The Apprentice, där de medverkande fick tävla om en anställning i Trumps företag. De som ratades fick höra Trump ryta sitt berömda ”You´re fired”. Programmet sändes fjorton säsonger och sågs av miljoner tittare.

   Manegen var krattad för hans inträde i politiken. En av dem som imponerades av hans framfart var den förre presidenten Richard Nixon. I ett brev skrev han till Trump att du kommer att vinna så fort du bestämmer dig för att kandidera.

   Inför presidentvalet 2016 sökte republikanerna desperat efter en vinnare. Fyra år tidigare hade den bleke men hygglige Mitt Romney förlorat mot Barack Obama

   Trump hade redan registrerat en fras som både Ronald Reagan och Bill Clinton använt, Make America great again. Bland de sjutton kandidater som tävlade om nomineringen stod en ut – Donald Trump, hänsynslöst fräck men budskapet och personligheten gick hem.

   Resten vet vi och Maggie Haberman ger en skoningslös bild av Donald Trumps tid som president; okunnig, lynnig, oförskämd och självupptagen. Men hon gör det med reporterns blick. 

   Hon låter en tidigare medarbetare fälla följande omdöme om sin chef: ”en narcissistisk dramasökare som skylde över sin svaga självkänsla med översittartendenser och som i det här fallet (stormningen av Kapitolium) höll på att föra den amerikanska demokratin till avgrundens brant”.

   Detta kunde vara slutet. Men en av Trumps märkligaste egenskaper har varit hans förmåga att förmå människor omkring sig att bete sig som han själv gör. Frågan är dock om han är på väg att tappa kontrollen över sin egen rörelse. 

   Turerna i kongressen kring valet av talman i början av månaden är ett tecken på det. ”Trumpismen” har börjat leva sitt eget liv. Den verkliga faran för den amerikanska demokratin är kanske inte längre Donald Trump utan utvecklingen mot högerextremism inom det republikanska partiet.

   Jag har ett personligt minne av Donald Trump. När jag för många år sedan råkade befinna mig i hans byggnad i New York kom han plötsligt insvepande, en stor gestalt klädd i en päls som liknade en mantel. Ingen kunde låta bli att lägga märke till den personen. I dag hoppas jag att manteln fallit av. Men säkert är det inte.

Tommy Svensson

 

PS. Av någon anledning har förlaget behållit den engelska titeln Confidence Man. Berättelsen om Donald Trumps uppgång och Amerikas fall.

Översatt till svenska blir det Bondfångaren, vilket i sin tur betyder bedragare, skojare, svindlare, skurk, lögnare, förskingrare, förfalskare, charlatan, bluffmakare, taskspelare, fuskare, humbug, skälm, lurendrejare, sol-och-vårare samt äventyrare.

 

 

 

När friheten kom – och gick

2022-12-03

Det finns många böcker om kommunismens förtryck. Lea Ypis bok ”Fri – en uppväxt vid historiens slut” (Albert Bonniers förlag) beskriver inte de värsta förföljelserna eller det grymmaste förtrycket. Men den är unik på flera sätt, dels för att berättarjaget är barnet, dels för att den också skildrar vad som hände sedan. 

I boken får vi följa flickan Leas uppväxt i det kommunistiska Albanien. Hon föddes 1979 och under hennes första elva år trodde hon fullt och fast att hon bodde i den bästa av världar. Albanien, den lilla isolerade kommuniststaten, var det enda landet där människorna var fria.

Hon blev en hängiven pionjär, medlem i kommunistpartiets ungdomsorganisation, och hon dyrkade ”farbror Enver” (Enver Hoxna, landets dåvarande diktator). 

Hon kunde inte förstå varför hennes familj inte hade hans porträtt ovanför TV:n utan i stället en tom Coca Cola-burk. Hon undrade vilka universitet hennes föräldrar syftade på när de talade om släktingar och vänner som studerade där. Varför fick hon inte veta var universiteten låg? 

” Jag var övertygad om att kommunismen var god och ledde till frihet. Jag var ett nyfiket barn, men samtidigt foglig och beskedlig. Jag ville göra rätt och uppfylla mina plikter, eller det som jag fostrats till att se som mina plikter”, säger hon i en intervju i Dagens Nyheter.

När Lea är elva år faller allt samman. Hennes mamma, pappa och farmor kunde nu öppet säga till henne att de aldrig trodde på kommunismen. Att de universitet man viskade om i verkligheten var fängelser. Att ”hoppa av” universitetet var detsamma som att avrättas eller begå självmord.

Bokens andra del handlar om följderna av den ”chockterapi” som landet utsattes för efter kommunismens fall. Arbetslöshet och korruption breder ut sig. Folk förlorar sina besparingar i ett pyramidspel. Det blir upplopp och nästan inbördeskrig.

Pappan förlorar jobbet, men håller modet uppe. ”Det här är kapitalismen. Man får tävla om jobben.” Ändå går det bra för honom. Han blir chef men klarar inte av att avskeda arbetare som han beordras att göra.

Mamman som först gör karriär som politiker lämnar plötsligt landet, som tusentals andra. Hon hoppar på en båt till Italien. Lea blir deprimerad och söker tröst hos sin farmor.

Bokens titel ”Fri- en uppväxt vid historiens slut” kan ses som en ironisk vink till dem som i kommunismens fall och marknadsekonomins seger såg, just historiens slut.

De nya orden blev tomma som de gamla. Liberalisering fick ersätta demokratisk centralism, privatisering ersatte kollektivisering, transparens ersatte självkritik, skriver hon i boken. 

Trots den nyvunna ”friheten” fortsatte albanerna att leva i en ”övergångstid”. Allt syftade ju till att det skulle bli bättre sedan. Nu handlade det om övergången från socialism till liberalism, förut var det från socialism till kommunism.

Även Lea Ypi lämnade så småningom Albanien. Nu är hon professor i politisk teori vid anrika London School of Economics och undervisar i bland annat marxism.

Hon hade tänkt att skriva en akademisk bok, men under pandemin ändrade hon sig och skrev sin barndoms ”memoarer”. Boken har getts ut i ett tjugotal länder och blivit en stor succé. 

En läsupplevelse garanteras.

Tommy Svensson

Att bemästra förändringens våg

Historien tog inte slut

  

Historien tog inte slut

För trettio år sedan gav den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama ut boken Historiens slut och den sista människan.

Hans tes var att sovjetkommunismens fall och det kalla krigets slut innebar att den västerländska liberala demokratin hade segrat och visat sig överlägsen alla andra samhällssystem och ideologier. I den meningen var historien slut.

   Boken väckte stor debatt och fick hård kritik. Statsvetarkollegan Samuel P. Huntington svarade med boken Civilisationernas kamp där han drev tesen att historien inte alls var slut men att framtidens konflikter framför allt skulle stå mellan civilisationer, till exempel mellan väst och den muslimska världen. 

   Båda sågs som högerdebattörer och stod nog varandra ganska nära, men med olika perspektiv.

   Nu har Fukuyama återkommit med en bok som med den svenska titeln Missnöjets tid Den liberala erans slut (Fritanke) ger intryck av att vara en uppföljare till den tidigare.  Men titelns antydan om att han förutser den liberala erans slut har ingen täckning i boken, inte heller i den engelska titeln (Liberalism and Its Discontents). 

   Han har dock ett annat perspektiv. Tre decennier har gått sedan han proklamerade liberalismens seger och verkligheten har knappast givit honom rätt. Han skriver själv att politiska och medborgerliga rättigheter sjunkit stadigt i vad han kallar en ”demokratisk lågkonjunktur, eller till och med en depression”.

   Nu som tidigare försvarar han dock liberalismen, men erkänner också dess tillkortakommanden. Han parafraserar det Winston Churchill sade om demokratin och skriver att det ” är det sämsta styrelseskicket bortsett från alla andra”.

   Han betonar att begreppet liberal demokrati syftar just på styrelseskicket, inte på liberal politik som i USA anses vara vänster och oftast till höger i Europa.

Någon nyliberal är han definitiv inte längre. Han anser att nyliberalismen har en stor skuld till att Republikanerna utvecklats till ett auktoritärt nationalistiskt parti. Han kritiserar vänsterns identitetspolitik och ibland anarkistiska drag. 

   Men han ser en avgörande skillnad mellan hoten från höger och vänster. ”Till skillnad från folk på högerkanten leker väldigt få vänstermänniskor med tanken på en öppet totalitär stat”, skriver han.

   Jag tycker det är ett viktigt konstaterande när man, inte minst i den svenska rapporteringen från USA, ständigt talar om den ökade polariseringen. Det ger intryck av att det amerikanska folket delar sig i två hälfter som söker sig till varsin ytterkant. 

   I själva verket är det högern och de styrande i det republikanska partiet som uppenbarligen är beredda att överge demokratin. Demokraterna står där partiet brukar stå.

Fukuyamas bok är en ambitiös men inte särskilt lättläst genomgång av liberalismen. Den är välgörande klarsynt och ärlig om den liberala demokratin som styrelseform. Denna förutsätter kompromisser, kan vara trög och långsam och erbjuder inga rosiga utopier som konkurrenterna, men är värd att försvara. Alla alternativ är, som sagt, sämre.

Tommy Svensson

 

 

 

 

 

 

USA - det sjunkande skeppet

 

Det sjunkande skeppet

Martin Gelin inleder sin bok Den vita stormen med att berätta att han just blivit amerikansk medborgare. När han skickar en bild av sig själv vid den amerikanska flaggan svarar en av hans vänner ironiskt: ”Välkommen till det sjunkande skeppet”.

   Undertiteln på hans bok är också ”Rasismens historia och USA:s fall”. De sista två orden är inte en fråga, utan ett konstaterande.

   Som journalist och författare har han skrivit om det amerikanska samhället och politiken i över två decennier i bland annat Dagens Nyheter och i ett flertal böcker. Kanske kan man säga att han gått från hopp till förtvivlan.

   Hans första bok kom 2009 och skildrar Barack Obamas väg till Vita Huset. Titeln den gången var Det amerikanska löftet. Hans nya bok handlar om hur den vita rasismens storm sliter sönder landet och demokratin, tydligast manifesterad i kuppförsöket mot Kapitolium i Washington i januari 2021.

   En styrka i boken är att han bott i landet under så pass lång tid och har haft möjlighet att resa, samla material och intryck från praktiskt taget hela den amerikanska kontinenten, och särskilt platser som fått historisk betydelse.

   När han berättar om Thomas Jeffersson, USA:s tredje president och den som anses vara författaren till den amerikanska författningen och formuleringen ”all men are created equal”, sker det från Jeffersons vackra gods Monticello där han hade hundratals slavar. Gelins text får piskrappen att överrösta myten.

   Han slår fast att inbördeskriget handlade och slaveriet och inte om sydstaternas rätt till självständighet som det än idag påstås från Trumpismens höger. Även om Nordsidans seger innebar att slaveriet förbjöds ersattes det snabbt av de så kallade Jim Crow-lagarna, det vill säga segregationen, som i Sydstaterna bestod ändra fram till mitten av 1960-talet.

Som författaren konstaterar: Varje framgång för medborgarrättsrörelsen blir kortvarig och följs av en långvarig motreaktion.

   Gelin har som den goda berättare han är en förmåga att formulera tydliga bilder. Som när han skriver om segregationen och den tömda poolens politik. När svarta fick rätt att bada i offentliga pooler såg myndigheterna till att helt enkelt tömma dem, fylla dem med jord och asfalt. Hellre inga pooler alls än att svarta och vita skulle bada i samma vatten. 

   Den sentensen kan också vara en metafor för USA på nästan alla områden. Martin Gelin skriver till exempel att vita medborgares motstånd mot en allmän välfärdspolitik inte handlar om rädsla för ökade skatter eller önskan om frihet från statlig styrning, utan en motvilja att dela trygghetssystem med andra grupper, läs svarta. Då betalar man hellre mer i privata avgifter och får sämre vård och välfärd än i ett solidariskt system.

   Den vita stormen är en rasande stridsskrift mot den djupt rotade rasismen som alltsedan grundandet förgiftat det amerikanska samhället. Och som i dag i och med Republikanernas utveckling mot ett högernationalistiskt parti också hotar demokratin.

Tommy Svensson

 

En reporter tar pulsen på USA

2022-10-07 12:35:27

Erik Bergins bok ”Efter Trump. En reporters personliga berättelse på plats i USA” (Kunskapsförlaget 2022) är ett försök att ta pulsen på USA. 

Den 8 november är det så kallat mellanårsval i USA. Det låter inte så upphetsande. 

Valet gäller kongressens båda kamrar samt en mängd lokala församlingar och ämbeten.

Det kan också ses som en mätare på presidentens popularitet.

I allmänhet går det parti som är i opposition fram. Sker det stora omkastningar kan presidenten tvingas regera med både representanthuset och senaten emot sig och bli mer eller mindre handlingsförlamad under presidentperiodens två sista år.

För närvarande har demokraterna majoritet i båda kamrarna, men ser ut att förlora den i representanthuset vars alla 435 platser står på spel. Dock finns, enligt de senaste mätningarna, viss möjlighet att behålla den mycket tunna majoritet man har senaten, där en tredjedel av de hundra platserna är uppe för omval.

Under tider av relativt lugn och samförstånd i politiken kan en skicklig president och samarbetsvilliga partier finna kompromisser som gör reformer möjliga även med en majoritet i kongressen emot sig.

Men sådana tider råder inte i dagens USA, som bekant.

I stället ställs allvarliga frågor om demokratins framtid, ja till och med om landet kan hålla ihop. 

Erik Bergins bok  är ett försök att ta pulsen på USA. Den består av reportage från olika delar av det stora landet skrivna i huvudsak för Svenska Dagbladet under senaste sex åren. Det vill säga från presidentvalet 2016 då Donald Trump kom till makten och till i år då så mycket ändå handlar om honom trots att han förlorade valet 2020.

För den som tröttnat på allt som skrivs och sägs om Trump ska sägas att Bergins bok inte är ännu ett försök att porträttera expresidenten och berätta om alla skandaler, brott och konspirationsteorier som han är upphov till och fortfarande ältar.

Styrkan i boken är i stället just berättelserna om människor och miljöer som illustrerar vardagliga problem och motsättningar, alltifrån industristaternas rostbälte till sydstaternas kvarlevande rasism och fattigdom.

De analyserande avsnitten är tunnare även om författaren ägnar ett avslutande kapitel åt sina funderingar kring hur ”grundproblemet” för USA ska beskrivas. Han landar i följande formulering:

”Förtroendet för USA:s institutioner, federala makthavare och grundlagsstadgade demokrati är nu så lågt att hälften av väljarna kan tänka sig rösta på en auktoritär presidentkandidat som vill avskaffa den demokratiska valprocessen.”

Man kan ifrågasätta titeln ”Efter Trump” när så mycket ändå handlar om den makt han fortfarande utövar, dels över sina miljontals följare som tror på alla hans lögner, dels över det republikanska partiet som han tagit över som vore det en del i hans affärsrörelse.

Bergin avslutar sin bok med denna dystra betraktelse:

”Mycket tyder i vilket fall på att epoken Trump inte tog slut när han förlorade mot Joe Biden i november 2020. Utan att vi befinner oss mitt uppe i den epoken – och att den kan komma att pågå så länge som till 2028”.

Tommy Svensson

PS. För en mer djupgående analys om USA av i dag kan jag rekommendera Statsvetenskaplig tidskrift 2021/4 som har temat ”Hur mår den amerikanska demokratin?” och som innehåller artiklar av bland andra amerikakännarna Frida Stranne och Erik Åsard. Hemsida www.statsvetenskapligtidskrift.org

Samt naturligtvis Sveriges radios utmärkta USA-podd, särskilt inför det kommande kongressvalet.