EU-omröstningen Putin hoppas vinna

När Nederländerna håller folkomröstning den 6 april är intresset större i Moskva och Kiev än bland holländarna själva. Frågan som ställs är nämligen om landet ska godkänna EU:s frihandelsavtal med Ukraina. Ett nej skulle få den ryska champagnen att flöda i Kreml.

Det är en märklig folkomröstning på många sätt.

För det första har avtalet godkänts av alla regeringar i EU och av Europaparlamentet. Och det har redan trätt i kraft. Det gjorde det vid nyår. Men det är provisoriskt så länge det inte formellt skrivits under av alla medlemsländers parlament. Om Nederländerna säger nej faller avtalet, med dramatiska följder för framför allt Ukraina.

För det andra är det en omröstning som holländarna verkar totalt ointresserade av. Hälften av de tillfrågade i en undersökning nyligen visste inte ens att den skulle äga rum. Av dem som har en åsikt väger det jämnt mellan ja och nej, 25 procent vardera.

För det tredje visar den att EU-motståndare och nationalister inte tvekar att gå den ryske presidenten Vladimir Putins ärende. Ett nej skulle få den ryska champagnen att flöda i Kreml. Och Ukraina skulle förlora det samarbete med EU som utlöste hela krisen med Ryssland och som ledde till den ryska aggressionen och annekteringen av Krim.

För det fjärde är det en folkomröstning där landets ledning nog i tysthet hoppas på ett lågt valdeltagande. Blir det under 30 procent är den nämligen inte giltig. Då kan regeringen pusta ut och parlamentet godkänna avtalet.

Det senare kan den i och för sig göra även om tillräckligt många deltar och det skulle bli ett nej. Omröstningen är rådgivande och politikerna kan strunta i resultatet, men kritiken från nej-sidan skulle förstås bli hård.

Beslut att hålla folkomröstning kan alltid försvaras. Det är ju den yttersta formen av direkt demokrati. Men det kräver att omröstningen upplevs som legitim och meningsfull. Det stora ointresset bland holländarna tyder på att det inte gäller i det här fallet.

Omröstningen drevs fram av en webbsajt som lyckades samla drygt 400 000 underskrifter. I Nederländerna räcker det gott och väl för att omröstningen måste hållas.

Syftet bakom kampanjen är att stoppa fler länder i östra Europa, i det här fallet Ukraina,  från att bli framtida medlemmar i EU. Bakom nej-sidan står en mängd mer eller mindre obskyra organisationer, och drivande är det främlingsfientliga och EU-kritiska Frihetspartiet. Men den främste vinnaren vid ett nej är Putin.

Publicerad i Aktuellt i Politiken

Svensk offensiv för socialt EU

I sitt tal i Europaparlamentet den 9 mars pläderade statsminister Stefan Löfven för ett starkare socialt Europa. Han bjöd också in till ett toppmöte i Stockholm under 2017 för att stärka den sociala sammanhållningen inom EU. Förre finansministern Allan Larsson har en central roll i arbetet.

 

- Formerna för mötet är inte klara, men det handlar inte om ett möte i Europeiska rådet (alla regeringschefer) utan en krets av intresserade länder och arbetsmarknadens parter, säger Hans Dahlgren, statssekreterare för EU-frågor hos Löfven.

Tidpunkten för mötet hänger samman med när EU-kommissionen är färdig med sitt nya förslag till ett moderniserat och starkare samarbete i de sociala frågorna. Det är tänkt som huvudpunkt på toppmötet.

Det arbetet leds av förre finansministern Allan Larsson. Han har tidigare även varit generaldirektör i EU-kommissionen och låg bakom EU:s sysselsättningsstrategi i mitten av nittiotalet.

- Det handlar om att skapa en bättre balans mellan det finansiella Europa och det sociala, sade Allan Larsson när han nyligen presenterade sitt arbete vid ett seminarium i Stockholm.

Han menade att denna balans gått förlorad, inte minst efter de djupa ekonomiska krisen.
En avgörande fråga är, enligt Allan Larsson, hur de många långtidsarbetslösa ska kunna komma tillbaka på arbetsmarknaden. Inom EU är det endast tio procent av dem som får någon form av kompetensutveckling.

- Hur ska de övriga 90 procenten klara sig i det moderna, digitala arbetslivet? frågade han.

Uppdraget som särskild rådgivare åt EU-kommissionens ordförande  Jean-Claude Juncker handlar om att dels leda ett omfattande remissarbete, dels att ta fram ett konkret förslag till en så kallad ny social pelare i början av nästa år.

I första hand ska det starkare sociala samarbetet gälla euroländerna, men även icke-medlemmar får delta.

Ett utkast till förslag för den nya sociala pelaren presenterades den 8 mars och diskuterades vid det sociala toppmötet som hölls i Bryssel 16 mars.

Nu ska förslaget som består av ett tjugotal punkter ut på en konsultation i medlemsländerna och bland arbetsmarknadens parter och övriga berörda organisationer.

Se Europaportalen för mer information.

Tommy Svensson
Artikeln publicerad i Aktuellt i Politiken

Plötsligt vimlar USA av sossar

I den amerikanska valrörelsen bärs republikanen Donald Trump fram av en nationalistisk och invandrarfientlig våg som vi känner igen från Europa. Men samtidigt är vänstern starkare än någonsin och miljoner väljare säger sig vara socialister.

Det har förvånat många att Bernie Sanders som kallar sig demokratisk socialist har fått så starkt stöd under den amerikanska valrörelsen. Han har samlat tusentals entusiastiska åhörare till sina möten och är en seriös utmanare till Hillary Clinton som demokraternas presidentkandidat.

Förklaringen är att inte bara Sanders kallar sig socialist utan också en allt större del av de demokratiska väljarna. Att vara socialist eller socialdemokrat var nästan som att vara landsförrädare i USA under det kalla kriget. Nu är det uppenbarligen inte så längre.

Inför primärvalet i Iowa för drygt en månad sedan sade 40 procent av de demokratiska deltagarna att de var socialister. I New Hampshire var siffran 31 procent och av dem som var under 35 år kallade sig nästan varannan socialist.

Det skriver Harold Meyerson, vice ordförande i DSA, det amerikanska socialdemokratiska partiet, i en artikel i brittiska The Guardian. Han menar att det inte är Bernie Sanders som har övertygat dem att bli socialister. De var de redan tidigare, men Sanders kampanj har synliggjort fenomenet.

Det hänger samman med en allmän radikalisering av de demokratiska väljarna. Exempelvis kallade sig bara 27 procent liberala (i USA liktydigt med radikal) år 2000. Femton år senare har den siffran stigit till 42 procent, enligt opinionsinstitutet Pew. Vad är det då som har hänt?

Den amerikanska drömmen om att alla kan bli framgångsrika och få det bättre om de bara strävar på har visat sig vara falsk. Medelklassen som alla politiker sig vurma för har klämts åt och inte fått det bättre på årtionden.

Finanskrisen avslöjade spekulation och girighet bland storföretag och miljardärer. Proteströrelser mot att 1 procent superrika blir bara rikare och mäktigare banade väg för Bernie Sanders och hans krav på en politisk revolution.

Återstår att se om denna folkliga vänsterrörelse också kan leva vidare efter presidentvalet.

Tommy Svensson

Blir det Clinton mot Trump?

- USA behöver mer kärlek och vänlighet. Det var Hillary Clintons budskap när hon i veckan tog ett stort steg mot att bli demokraternas kandidat i höstens presidentval.

Men hon kan inte räkna med att få det av sin tippade motståndare, republikanen Donald Trump. Årets val kan bli det smutsigaste någonsin.

Under den så kallade supertisdagen hölls primärval i elva delstater. Med sju segrar var stärkte både Clinton och Trump sin ställning. Men än är det inte avgjort. 

Hillary Clinton utmanas av socialdemokraten Bernie Sanders som gjort sensation i valrörelsen. Den 74-årige Sanders har vunnit i flera delstater och bärs fram av framför allt unga väljare. Men han har nog för svagt stöd bland svarta och andra minoriteter för att i det långa loppet kunna vinna över den förra utrikesministern.

Donald Trump fortsätter sitt segertåg till den republikanska partiledningens förtvivlan. Med sina rasistiska, invandrarfientliga och sexistiska uttalanden anses han inte vara en värdig presidentkandidat. Operation ”Stoppa Trump” har inletts, men kanske för sent. Så länge som de övriga fyra kandidaterna tar röster från varandra kan ingen av dem på allvar utmana fastighetsmiljardären.

Primärvalscirkusen rullar vidare redan nu till helgen. Viktigt datum är den 15 mars då folkrika stater som Florida, Illinois och Ohio går till val. Kanske tar den här delen av presidentvalet i praktiken slut då.

Efter tisdagens val stod det klart att både Hillary Clinton och Donald Trump nu siktar in sig på varandra. Om inget oförutsett inträffar blir det de två som möts i valet den 8 november.

Kontrasten kunde inte vara större.

Hillary Clinton har varit utrikesminister och senator. Donald Trump har aldrig haft ett politiskt uppdrag.

Clinton vill bygga vidare på det president Barack Obama åstadkommit under sina åtta år i Vita huset. Donald Trump anser att landet körts i botten och vill sänka skatter, tillåta tortyr, bygga en mur mot Mexiko och förbjuda muslimer att komma in i landet. 

Båda är kontroversiella politiker som väcker starka känslor, för och emot. De är mobiliserande för motsidan. Många kommer att rösta för att hindra Donald Trump från att bli president. Andra för att hindra den tidigare presidentfrun från att återvända till Vita huset. 

Den kärleken och vänlighet som Hillary Clinton efterlyste lär vi inte så mycket av.

Tommy Svensson

Publicerad i Aktuellt i Politiken

Vart går USA?

De kommer alla för att leta efter Amerika

En av Simon & Garfunkels vackraste sånger heter ”America”. Den handlar om ett ungt par (Paul Simon och hans flickvän) som liftar och åker buss genom sextiotalets USA. 

(Se filmen här: https://www.youtube.com/watch?v=2nwRiuh1Cug)

Den gavs ut 1968 – ett av de mest omtumlande åren i amerikansk historia. 

Robert Kennedy och Martin Luther King mördades. Storstäderna sattes i brand i ursinniga protester. Vietnamkriget eskalerades. Det unga Amerika revolterade.

När den demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders använder ”America” i årets valrörelse binder han samman generationer. Precis som sextiotalets ungdomsgeneration söker många av dagens unga ett annat USA än det som erbjuds dem. ”De kommer alla för att leta efter Amerika”, som refrängen i ”America” lyder. 

Kanske är det en förklaring till att 74-åringen Sanders lockar så många av dem i de demokratiska primärvalen. Den så kallade millenniegenerationen har vuxit upp under kriget mot terrorismen och finanskrisen.  Många har mötts av en stängd dörr mot framtiden. 

Vart den här ”rörelsen” som Sanders säger sig ha skapat tar vägen efter valet är osäkert. Det radikala sextiotalet slutade med att Richard Nixon valdes till president. I höst kan landets statschef heta Donald Trump. 

Det finns ett böljande mönster i amerikansk historia. Omvälvande och radikala decennier avlöses av lugnare och konservativa tider. 

Historikerna Arthur Schlesinger och hans son med samma namn har beskrivit de politiska cyklerna. De för fenomenet ända tillbaka till nationens grundande. 

Om vi nöjer oss med det förra århundrandet finner vi radikala epoker i seklets början, under trettiotalet och under sextiotalet. På motsvarande sätt är tjugo-, femtio- och åttiotalen konservativa årtionden.

Det är förstås frestande för dem med hjärtat till vänster att se Sanders ”politiska revolution” som ett tecken på att USA är på väg in i en ny radikal period. Men snarare tycks landet vara inne i en omvälvande tid, fyllt av frustration, men utan riktning.

Det som präglar de så kallade primärvalen är inte bara ungdomlig entusiasm. Det är också ilska och bitterhet hos en vit arbetarklass som tycker att de har förlorat sitt Amerika. Industrijobben har flyttat utomlands. De rika roffar åt sig.  De är lurade av den amerikanska drömmen. Det fick det inte bättre, utan sämre. Snart är de en minoritet i ”sitt eget” land.

Om dessa frustrerade väljare riktar sin upprördhet mot den ekonomiska eliten finns Bernie Sanders där för dem – och den mer pragmatiska Hillary Clinton förmodar jag i det riktiga valet i höst. Men alltfler av dem söker sig till Donald Trump om lockar med att ge dem deras gamla Amerika tillbaka. 

Trump är den starke mannen som ska ställa allt till rätta.  Är du arbetslös, så fixar han jobb. Tycker du att mexikanarna tar jobben, bygger han en mur. Gillar du inte muslimer, stänger han gränsen för dem. Är du rädd för terrorister, lovar han att tortera dem. Följ ledaren, bara. Den som inte ser de fascistoida dragen har inget lärt av nittonhundratalet.

Vilket USA vi har när det är över i höst är en öppen och oroande fråga. Jag lyssnar på ”America” en gång till och hoppas på förnuftet.

Tommy Svensson

Publicerad i Dagens Arena 13 mars.