Daniel Reynolds är fackföreningsledare för AFL-CIO i södra Florida: Trump vore en katastrof för facket, säger han. Jag mötte honom med några dagar kvar till valet.
Tommy Svensson

Facket stöder Hillary

FLORIDA: Det är Trump och Clinton, sexism och mejlskandaler. Det sägs vara den smutsigaste presidentvalskampanjen någonsin. Många undrar om det är en TV-såpa eller verklighet.

Men för det amerikanska facket är det blodigt allvar, nästan på liv och död.

- Om Donald Trump vinner och får genomföra sin antifackliga politik kan vi förlora bortåt två miljoner medlemmar, säger fackföreningsledaren Daniel Reynolds.

Därför visar han gärna upp sin Hillary Clinton-tröja med texten "She´s With Us".

Vi träffar honom på kontoret i ett vidsträckt villaområde. Det är fullt med kampanjmaterial och ett av rummen sitter frivilliga valarbetare som ringer, sänder mejl och knackar dörr för att få folk att gå och rösta, helst på de demokratiska kandidaterna förstås. Facket har hundratals sådana valbyråer runt om i landet.

Han liknar en sheriff i en amerikansk film där han sitter vid sitt stora skrivbord. Väggen är full av foton, bland annat på sig själv och paret Bill och Hillary Clinton. Han har känt dem sedan början av nittiotalet. Hans fru arbetade åt Hillary i Vita huset.

- Hon är mycket varmare privat, men det kommer tyvärr inte fram när hon uppträder offentligt, säger han om kvinnan som om några dagar kan bli USA:s president. Han erkänner att han är en smula nervös och vågar inte ta ut någon seger i förskott.

Donald Reynolds arbetar för AFL-CIO, den största fackliga centralorganisationen i USA med drygt tolv miljoner medlemmar. Den före detta snickaren har flera fackliga uppdrag, bland annat som rådgivare åt den nationella styrelsen och ordförande för avdelningen i Broward County i södra Florida.

Han var utsänd av det amerikanska facket för att stödja polska Solidaritet i början av åttiotalet. Det var en facklig kamp som slutade med att kommunismen föll samman i Europa. Men kapitalismen i USA har varit svårare att tampas med.

USA har aldrig haft ett socialdemokratiskt arbetarparti av betydelse. För facket och arbetare har Demokraterna varit det naturliga valet. Republikanerna står till höger och företräder storföretagen och de rika. Men det har funnits republikanska politiker som lockat många arbetare, till exempel Ronald Reagan.

Donald Trump försöker i årets valrörelse göra samma sak. Hans tal om att ta tillbaka amerikanska jobb och stoppa invandringen riktar sig till vita besvikna arbetarväljare.

- Visst finns det arbetare som lockas av Trump. Den ekonomiska krisen har slagit hårt och många har fått se sina företag lägga ner eller flytta utomlands. Även vi i den fackliga rörelsen är kritisk frihandelsavtal som vi anser är obalanserade, säger han.

Enligt Reynolds är det dock knappast fackliga medlemmar som i särskilt stor utsträckning kan tänka sig att rösta på den republikanske kandidaten. De vet att så mycket står på spel.

Facket hade sina glansdagar, om än nedsvärtade av korruption i en del förbund, på 1950-talet. Sedan dess har det gått utför. Det beror dels på strukturförändringarna, tillverkningsindustrin ersattes av serviceekonomi, dels på en medveten strategi från företagen och konservativa politiker att hålla facket borta.

- Det började med Ronald Reagan och fortsatte under presidenterna Bush. Fackets trängdes tillbaka och med Donald Trump som president skulle det bli ännu svårare.

Frågan är om man tål en sådan smäll.

Jag tittar in i rummet bredvid hos Dana Shumate och hennes valarbetare. Hon visar på mobilen att de har nått över en miljon väljare med uppmaningen att gå och rösta. Hon tycker gensvaret är bra. Det är roligt men intensivt.

- Å, jag längtar till det är över, säger hon och nästan stapplar tillbaka till sitt bord.

Men ända fram till tisdag ska hon, Daniel Reynolds och tusentals andra fackliga aktivister göra allt för en demokratisk valseger – och ge nytt hopp åt en trängd fackföreningsrörelse.

Tommy Svensson

Fackets viktigaste fråga – Högsta domstolen

På frågan vad som är viktigast i valet svarar Daniel Reynolds något överraskande: Högsta domstolen!

- Viktiga lagförslag som gäller facket och rätten att organisera väntar på avgörande i Högsta domstolen, säger han. Så för oss är det livsviktigt att de nya ledamöterna är liberala och för fackliga rättigheter. Det får konsekvenser tjugo-trettio år framöver!

För närvarande står det lika mellan liberala och konservativa ledamöter (4-4) sedan en konservativ ledamot avlidit. Flera av dem är emellertid i åttioårsåldern (alla sitter på livstid) och under den nästa presidenten kan det bli fler utnämningar.

Det räcker dock inte med att Clinton vinner. Det måste också bli demokratisk majoritet i senaten, som ska godkänna utnämningarna.

- Det är väldigt svårt att bilda en fackförening i USA. Först måste minst trettio procent av de anställda skriva under en ansökan. Sedan måste minst femtio procent rösta för i en omröstning.

-Under tiden kan företagen göra allt för att hindra att det blir ett ja. Att hålla facket borta, ”union-busting” är en storindustri in det här landet, berättar den luttrade fackföreningsmannen.

Republikanerna står bakom den kontroversiella lagen ”Right to Work”, som finns i mer än hälften av delstaterna och som trots sitt namn har som enda syfte att stoppa facket.

Därför hoppas han att president Barack Obamas lagförslag som skulle göra det lättare att bilda fackföreningar, ”Employee Free Choice Act”, äntligen kan gå igenom under Clinton.

 Fackets nya vapen - kvinnorna

De fackliga medlemmarna är en viktig väljargrupp. Hushåll med en facklig medlem utgör nästan 20 procent av väljarna och nära 60 procent röstade demokratiskt vid det förra presidentvalet.

För första gången under ett presidentval vänder sig facket i år direkt till de kvinnliga medlemmarna. Nära sju miljoner kvinnor är fackliga medlemmar.

Enligt Liz Shuler i AFL-CIO:s ledning, är kvinnorna är mer politiskt aktiva än männen. De stöder Clinton för att hon står för fackliga rättigheter och kollektivavtal, högre minimilön – två tredjedelar av dem som går på minimilön är kvinnor – sjukersättning och föräldraledighet.

Inte enbart för att hon är kvinna.

I de så kallade vågmästarstaterna, dit Florida räknas, säger 76 procent av de kvinnliga medlemmarna och 62 procent av de manliga medlemmarna i AFL-CIO att de ska rösta på Clinton, enligt fackets egen undersökning.

Publiceras i Aktuellt i Politiken 4 november

Ska Florida avgöra valet igen?

MIAMI. - Vi vann, jublade publiken på Burgers & Beers joint och sträckte händerna i luften efter den sista presidentvalsdebatten.

De käkade upp sina Clintonburgare, specialgjorda för kvällen, svepte ölen och gick ut i den ljumma kvällen på södra Miami Beach.

Jo, Hillary Clinton vann debatten och ser ut att ha en säker ledning. Men det är inte över. 

I dörren ropade folket från demokraternas lokala kampanj, som bokat stället, att de behöver fler frivilliga. Med drygt två veckor kvar till valdagen handlar det bara om en sak – att få folk att rösta!

Få vet det bättre än de i Florida. Här förlorade Al Gore mot George Bush med drygt 500 röster i ett avgörande valdistrikt. Vid förra valet vann Barack Obama med knappt 75 000 röster – i en stat med 20 miljoner invånare.

Florida är den största och viktigaste av de så kallade sving-staterna, det vill säga en handfull delstater där valutgången inte är given på förhand. Den som segrar här, tar hem Floridas alla 29 elektorsröster – och har en bra chans att vinna hela valet.

Även denna gång kan det bli en rysare. Opinionsmätningarna visar en knapp men osäker ledning för Hillary Clinton över republikanernas Donald Trump. Precis som hela USA är Floridas politiska karta tydligt uppdelad. Den norra delen av staten domineras av äldre vita och är starkt konservativt som den övriga amerikanska södern. Södra Florida är liberalare, mer tolerant och har stor andel spansktalande och afroamerikaner.

- Vi måste leverera massor av röster för att väga upp norra Florida, säger en i ledningen för Clintonkampanjen. Han är orolig för att många inte bryr sig om att rösta eftersom Hillary tycks ha ett säkert försprång nationellt.

Han erkänner inofficiellt att det är ett problem för kampanjen att man inte har ett lockande och kärnfullt tema, som Obamas ”change” och ”yes, we can”. Det är svårt att väcka entusiasm för en kandidat som många talar om som den ”minst dåliga”. 

Hillary Clintons låga popularitet måste ses mot bakgrund av trettio års förtalskampanj och en uppenbar antifeministisk attack på henne från den amerikanska högern. Hennes tillkortakommanden är ingenting mot Donald Trumps vulgära uppträdande och grova utspel – senast att valet är riggat och att han vägrar säga att han kommer att acceptera resultatet om han förlorar.

Många är rädda för vad som ska hända om Trump vinner. Nu tycks oron vara nästan lika stor för följderna om han förlorar. Ska han mana till uppror? På hans möten talas om revolution och att blod ska flyta. 

Att det ändå är jämnt kan förklaras med att USA numera är så extremt polariserat. Partierna kan ställa upp med vem som helst och ändå få sina 40 procent.

Trots att Trump är i öppen konflikt med sitt parti säger praktiskt taget alla som identifierar sig som republikaner att de ska rösta på honom. Och det finns en jordmån för hans populistiska budskap. 

- Många har fått det ekonomisk sämre. Inget tvivel om att han slår an hos någonting även hos arbetare som brukar rösta demokratiskt, säger en fackföreningsledare. Men det gäller knappast dem som är fackligt organiserade. 

Jag tar en buss och reser genom nedgångna och schabbiga småorter, det USA som lever sida vid sida med rikedomen och lyxen i ”solskensstaten Florida”. Luggslitna människor vars ansikten och kroppar vittnar om ett hårt och strävsamt liv, unga latinos som ännu hoppas på den amerikanska drömmen.

Det är dessa som nu ska nås med budskapet om att de ska gå och rösta. Annars blir det ingen ny segerfest på Burgers & Beers joint på valkvällen den 8 november.

Krönika i Dagens Arena 23 oktober

S tappar mark när britterna lämnar EU-parlamentet

Storbritannien ska vara ute ur EU senast i mars 2019. Det är det nya beskedet från premiärminister Theresa May.  

Bara några månader senare är det val till Europaparlamentet, ett val som alltså inte britterna deltar i.

Därmed försvinner 73 av de nuvarande 751 ledamöterna. Frågan är då hur det påverkar den politiska sammansättningen.

Om vi utgår från dagens läge så förlorar den socialdemokratiska gruppen (S&D) 20 ledamöter, från 189 till 169. Det är inte bara en försvagning sett till antalet, utan också därför de brittiska Labourledamöterna ofta har haft ledande positioner.

Det betyder också att Socialdemokraterna tappar mark gentemot den kristdemokratiska gruppen (EPP) som inte har en enda ledamot från Storbritannien och således behåller alla sina 215 mandat. (Om vi utgår från föregående valresultat.)

En av den förra premiärministern David Camerons första åtgärder var nämligen att lämna EPP och bilda en ny högergrupp (ECR) - som kommer att gå från nuvarande 74 ledamöter till 53.

Största förloraren är dock den EU-kritiska gruppen EFDD som Sverigedemokraterna tillhör med två mandat. Eftersom den domineras helt av Ukip (Brexitsegraren Nigel Farages parti) försvinner hela 22 av de 46 nuvarande ledamöterna. Det räcker inte för att fortsätta som partigrupp, så SD får sannolikt se sig om efter nya vänner om de tar sig in i parlamentet även nästa gång.

Övriga grupper; liberaler, gröna, vänster och främlingsfientliga ENF tappar bara enstaka ledamöter när britterna åker hem.


(Detta skrivet med reservation för att antalet ledamöter i grupperna ibland förändras under mandatperioden, men det påverkar inte helhetsbilden.)