Varför vissnar rosorna?

Luften har gått ur Europas S-partier. Traditionella väljargrupper har tappat förtroendet för deras förmåga att möta dagens utmaningar.

Många läsare av Dagens Arena har hjärtat hos socialdemokraterna, eller i alla fall hos vänstern. Därför vore det kul att skriva något uppmuntrande inför jul och nyår.

Visst, här hemma går det hyfsat för statsminister Stefan Löfven (S) och hans regering, med tanke på förutsättningarna.

Blickar vi ut över Europa blir det dystrare. Det ser inte ut att bli ett gott nytt år.

Den bistra sanningen är att socialdemokratin i Europa är i en brant utförsbacke. På drygt tio år har man tappat var tredje väljare. I en del länder har luften helt gått ur forna stora och stolta s-partier. I andra bävar man inför kommande val.

Raset sammanfaller med den ekonomiska krisen, den ökade invandringen, terrorismen och globaliseringen. Uppenbarligen har socialdemokratin inte haft en politik för att möta dessa utmaningar som ingett förtroende hos traditionella väljargrupper.

I norra Europa har man tappat väljare framför allt till populistiska partier till höger, i södra Europa till populister till vänster. Naturligtvis skiftar orsaker och förlopp från land till land.

Den mest uppmärksammade kollapsen har det grekiska Pasok stått för. Partiet rasade från 44 procent 2009 till knappt 5 procent i det senaste valet.

I Polen fick socialdemokraterna fick 45 procent 2001, men kom inte ens in i parlamentet förra året. Islands socialdemokrater var landets största parti 2009 med 30 procent. I årets val fick man knappt sex procent.

På vissa håll får man kämpa för att hålla flytande i stora koalitioner, som i Tyskland och Österrike. I Storbritannien och Spanien är s-partierna djupt splittrade. Av de nordiska länderna är man i regeringsställning bara i Sverige.

2017 kallas ett ödesår för EU. Men det kan också ses som ett ödesår för europeisk socialdemokrati. I de tre viktiga val vi har framför oss riskerar socialdemokraterna att sitta på avbytarbänken.

I Nederländerna blir valet den 15 mars en uppgörelse mellan två högerpartier, premiärminister Mark Ruttes borgerliga Folkpartiet och Geert Wilders främlingsfientliga Frihetspartiet. Socialdemokraterna, som med sina knappt 25 procent var på vippen att bli största parti vid det förra valet, har under de fyra år man samregerat med högern rasat till runt 7 procent.

Även presidentvalet i Frankrike i vår blir det av allt att döma en kamp mellan två högerpolitiker, republikanernas Francois Fillon och Nationella frontens Marine Le Pen. Om socialisternas kandidat går vidare efter första omgången är det en sensation.

I Tyskland är SPD visserligen näst största parti, men avståndet till koalitionspartnern CDU med förbundskansler Angela Merkel i spetsen är stort. I stället riktas intresset mot utmanaren från höger, Alternativ för Tyskland.

Hur kunde det bli så här?

Statsvetaren Göran von Sydow skriver i Tiden (nr 1/2016) att »europeisk socialdemokrati har en stor gåta att lösa: hur kunde man misslyckas med att mobilisera stöd i följderna av finans- och eurokrisen?«

Hans svar är brist på egen analys, en ny ovan politisk dagordning och starkt fokus på ansvarstagande (som inte belönats av väljarna).

Tidskriften Economist (2/4 2016) skriver att en av orsakerna är s-partiernas framgångar.

Socialdemokratin har vunnit kampen om välfärdssamhället som accepteras av rivaliserande partier både till höger och vänster. Men nu »förs man inte längre fram av historiens flodvåg, utan snarare simmar mot strömmen«.

Jag vill lägga till fackets försvagning i Europa, som bidragit till att utsatta löntagare känt sig ännu mer övergivna under tider av kris och förändringar och som därför lockats av högerpopulister.

Nå, men någonstans går det väl bra för socialdemokraterna? Jo, i Rumänien vann man en jordskredsseger för en vecka sedan. Men korruptionsanklagelser gör att jublet fastnar i halsen. I Portugal leder man en vänsterkoalition som klarar sig riktigt bra, mot alla odds.

Fast starkaste fästet är utan tvivel Malta! Där regerar den relativt unge s-ledaren Joseph Muscot framgångsrikt efter att ha fått 55 procent i det senaste valet. Och från årsskiftet tar den lilla ön i Medelhavet över ordförandeskapet i EU.

Alltid något.

Krönika i Dagens Arena 18/12 2016