På jakt efter väljare som flytt

Publicerad i Aktuellt i Politiken 17 mars

 

Aysja Bouja tar gärna emot rosen. Jodå, hon ska rösta på social­demokratiska PvdA – trots allt. Koen van den Dod som räckt över blomman blir glad. I alla fall en väljare.
Det är bara några dagar kvar till valet i Nederländerna och AiP följer med socialdemokratiska valarbetare i Haag, både när de knackar dörr i arbetarstadsdelen Schilderswijk och värvar röster vid en stor löparfest i stan.

Elmar Smid från partistyrelsen som organiserar dörrknackningen menar att det är viktigt att visa partiets kärnväljare att man finns där för dem.
– Vi ska inte göra om Hillary Clintons misstag att glömma arbetarväljarna, säger han.
Stämningen på torget är god, folk tar gärna emot såväl rosor som ballonger och broschyrer. Och visst öppnar folk sina dörrar, lyssnar intresserat och är positiva.
Fast nog har de tänkt rösta på något annat parti, eller låta bli. För i detta val är ingenting normalt.

Det en gång starka och stolta arbetarpartiet blev den största förloraren. Partiet sjönk som en sten från 25 till 6 procent. Hur kunde det ske?
Forskare, partistrateger och många andra lär väl analysera socialdemokratiska PvdA:s kollaps. Men några dagars samtal med partiets valarbetare och företrädare inför valet ger en god bild av vad som gått snett. Arbetarpartiets ras följer både ett europeiskt mönster och har en rad inhemska orsaker.
Tre trender är tydliga i nästan alla europeiska val nu för tiden. Regeringar förlorar, gamla partistrukturer faller samman och främlingsfientliga partier går framåt.
Allt detta kännetecknar med råge onsdagens val i Nederländerna. Båda regeringspartierna, högerliberala VVD och socialdemokratiska PvdA, förlorade väljare. VVD lyckades med en stark spurt få 21 procent mot drygt 26 i förra valet. Geert Wilders extremt islamfientliga parti ökade från 10 till 13 procent – oroväckande, men knappast en stor framgång för den omtalade högerpopulismen.

Aysja med rosen är trogen trots att hon är besviken.
PvdA bröt med sina ideal när de var med om att skära i välfärden under den ekonomiska krisen, anser hon. En vanlig åsikt. Det ovanliga med Aysja är att hon inte sviker sitt parti.
Få utomstående brukar bry sig om val i Nederländerna. De anses tråkiga och krångliga. Det finns ingen spärr så riksdagen vimlar av småpartier. Till slut, efter månader av förhandlingar, brukar en koalition av de större partierna bilda regering, ofta över blockgränsen. Och holländarna cyklar vidare.

Den här gången var det annorlunda. Efter Brexit och Donald Trumps seger i USA sågs valet i Nederländerna som en kraftmätning mellan den växande högerpopulismen och de etablerade partierna. Det fick historiska dimensioner. Var det början till slutet för Europa som vi känner det?
Själva verkade inte nederländarna ha sett det så. Nästan alla AiP talade med sa att valet inte handlade om Geert Wilders eller EU, utan om sjukvård, pensionsåldern och ekonomin.
Många röstade också glatt på både EU-vänliga och invandrarpositiva partier. Mest framåt gick miljöpartiet Groen Links med den karismatiske unge partiledaren Jesse Klaver i spetsen.
Det var bara utomlands som man såg Wilders som valets huvudperson. ”Vi är vana vid honom. Han har gapat i tio år men kommer aldrig att komma till makten”, var en vanlig kommentar. Det betyder inte att man underskattar högerpopulismen som en farlig företeelse.



Pauline van der Hoeven (bilden ovan) engagerade sig i politiken på grund av hotet från Wilders och den växande främlingsfientligheten. Nu är hon ordförande för PvdA i Haag och jag träffar henne och andra valarbetare mitt bland tusentals löpare i staden. Det gäller att möta väljarna där de är, även om de är på språng.
– Jag kände att jag ville vara en motkraft. Därför engagerade jag mig i socialdemokraterna, säger hon. Det var här i Haag som Wilders parti fick sina första mandat.
Partivännen Dorothe van der Donk tycker det är viktigt att partiet syns i val­spurten.
– Många är tveksamma till oss, men när vi får tala med dem blir det bättre. Tyvärr känner de inte till vår politik. Vi har till exempel satsat hundra miljoner euro på att minska barnfattigdomen, säger hon nästan vädjande.



Jag tränger mig fram bland svettiga löpare och hittar Laura Menenti och Wimar Bolhuis (bilden ovan), också de i röda partijackor och försedda med rosor och ballonger.
Laura är ung kandidat på riksdagslistan, dock utan chans att komma in den här gången. Hon pekar på den stora partisplittringen som en orsak till socialdemokraternas tillbakagång.
I valet finns det hela 28 partier att välja på – de flesta med sitt särskilda intresse – allt ifrån djurens rätt till invandrar- och pensionärspartier.
– Vi brukar vara partiet för alla, säger hon. Nu tappar vi miljövänner till Groen Links, vänstersinnade till Socialistiska partiet, äldre till pensionärspartiet 50+, invandrare till invandrarpartiet Denk och så vidare.
Hon ger en bild av PvdA som ett parti som läcker åt alla håll. Wimar Bolhuis fyller i med att väljarna straffar regeringen, och framför allt PvdA, för de åtgärder som man har vidtagit för att sanera ekonomin.
– Vi har på det stora hela gjort ett bra jobb som har fått ordning på landets ekonomi utan att klyftorna har vidgats, säger han. Det är egentligen vår förtjänst att det nu finns pengar för att tillgodose olika intressen.
Men väljarna drog andra slutsatser.
Tommy Svensson

Historisk förlust för Arbetarpartiet

– framgång för de Gröna

De nederländska socialdemokraterna hoppades på de osäkra väljarna. Opinions­mätningarna pekade på ett katastrofval, men samtidigt hade runt hälften av väljarna ända in i det sista inte bestämt sig.

Men på valkvällen stod det klart att partiet PvdA gjort sitt sämsta val någonsin. Från att alltid ha varit ett av de ledande partierna, under långa perioder regeringsbärande, hamnar man nu i vimlet av småpartier med sina sex procent.
Huvudanledningen är regeringssamarbetet med högerliberala VVD och de nedskärningar man gjorde under den ekonomiska krisen. Dessutom kom valet att domineras av två högerpolitiker, premiärminister Mark Rutte och högerpopulistiska Geert Wilders. Den dragkampen vann Rutte överraskande stort, kanske med hjälp av konflikten med Turkiet i valets slutskede.

Till skillnad från valet för fyra år sedan blev detta inget traditionellt höger-vänsterval, vilket missgynnade PvdA. I stället klämdes partiet från alla håll. De mer mittenbetonade väljarna gick framför allt till socialliberala D66 och de vänstersinnade till miljöpartiet Groen Links med sin karismatiske partiledare Jesse Klaver, som tog sitt parti från 2 till 13 procent. Invandrare och pensionärer som tidigare röstat på PvdA föredrog ”egna” intressepartier.
Även om Geert Wilders främlingsfientliga parti ökade något blev valet inte den framgång för högerpopulismen som många befarat. Mest framåt gick EU-positiva och mittenbetonade partier. Men bilden är splittrad och svåra regeringsförhandlingar väntar.
Tommy Svensson

Koalition med högern ledde till väljarraset

– Att vi satte oss i rege­ring tillsammans med vår politiska huvudfiende är den främsta anledningen till vår nuvarande kris.
Det säger Arjen Berkvens, internationell sekreterare i det socialdemokratiska PvdA.

I valrörelsen 2012 var PvdA och högerliberala VVD huvudmotståndare.
– Det var en stenhård kamp höger mot vänster, för eller emot liberaliseringar. Vi gick starkt framåt i valet och båda partier hamnade runt 25 procent. Det innebar att vi kunde bilda en majoritetsregering, något som var nödvändigt för att kunna föra landet ur den ekonomiska krisen.
Han menar att samarbetet gav landet en stabil regering under drygt fyra år, men också väldigt många arga väljare. Det fick partiet betala för i årets val.

Framför allt två åtgärder var kraftigt impopulära bland väljarna. De gällde dels en kraftig höjning av egenavgiften i sjukvården, dels höjdes pensionsåldern.
Det slog hårdast mot de socialdemokratiska väljargrupperna.
Han anser också att partiet gjorde misstag längre tillbaka. Framför allt drogs man med i liberaliseringsvågen på 1990-talet, den så kallade tredje vägen inom socialdemokratin.
– Där förlorade vi lite av vår själ, säger han.

I årets val tappade man väljare till höger och vänster; till Geert Wilders främlingsfientliga parti som har en tydlig vänsterprofil i ekonomiska och sociala frågor, till miljöpartiet Groen Links, till socialliberala D66 och till särskilda intressepartier för pensionärer, invandrare och djurvänner. Det förklarar hur tappet kunde bli så stort.

Vad stod PvdA för i årets val?
– Problemet var att vi inte hade någon tydlig profil. Våra viktigaste frågor gällde jobben, framför allt att skapa tryggare jobb i stället för alla flexibla anställningar och lika lön för lika arbete när det gäller jobb inom EU.
– Det är viktiga frågor. Tyvärr lyckades vi inte få genomslag för dem, säger Arjen Berkvens.
Tommy Svensson