Cyril Ramaphosa favorit ta över ANC
Lördag den 16 december är en ödesdag för såväl regeringspartiet ANC som för hela Sydafrika. ANC ska välja ny partiledare efter den skandalomsusade Jacob Zuma. Valet står mellan presidentens före detta hustru Nkozana Dlamini-Zuma och vicepresidenten och tidigare fackföreningsledaren Cyril Ramaphosa.
Båda har varit delaktiga i den senaste årens förödande politik, både för partiet och för landet. Ändå framstår Ramaphosa som den ende som kan förväntas slå in på en ny kurs. Om valet går rätt till vinner han, det är de flesta bedömare eniga om. Men röstköp och korruption gör att utgången är oviss.
Jag träffade Ramaphosa för några år sedan. Här är min intervju från det besöket.
Det är en överdrift att säga att Cyril Ramaphosa ska vinna valet åt ANC i Sydafrika. Det hade partiet nog gjort ändå.
Men den tidigare
fackföreningsledaren och under senare år affärsmannen Ramaphosa ses ändå som
partiets och kanske landet räddare sedan han återkommit till politiken.
Jag träffar den 62-årige vice
ordföranden i ANC på en vackert belägen kursgård en bit utanför huvudstaden
Pretoria. Det är ännu några veckor kvar till valdagen den 7 maj.
Cyril Ramaphosa är numera
vice ordförande i ANC och han tippas bli landets vicepresident efter valet för
att senare efterträda den nuvarande presidenten Jacob Zuma.
I media rapporteras om
korruption och maktmissbruk, ända upp till den impopuläre presidenten. Lägg
till ett växande missnöje med kvardröjande problem som fattigdom, arbetslöshet
och ökade klyftor.
Jag frågar om det här är ANCs
svåraste val sedan man kom till makten för tjugo år sedan.
- Nej, svarar han något
överraskande på sitt lugna, blida sätt. Vi har fortfarande ett starkt stöd. Jag
tror vi kan få runt 65 procent, om inte mer.
- Efter tjugo år är människor
medvetna om vad ANC har gjort. Vi har byggt bostäder, sett till att folk fått
elektricitet och vatten, att fler kan gå i skolan och vi bygger upp ett
välfärdssamhälle, fortsätter han.
Förklaringen ligger också i
en svag och splittrad opposition.
Cyril Ramaphosa pekar ut
Demokratiska alliansen som den främsta motståndaren. Det är ett liberalt parti
som knappast får mer än drygt femton procent och som i huvudsak har väljare
bland den vita befolkningen.
Från vänster utmanas ANC av
ett nybildat militant parti EFF, som leds av sin tidigare ungdomsledare Julius Malema.
Men så mycket mer än fem procent lär det
partiet inte få.
Så de politiska utmaningarna
finns framför allt inom det egna partiet och i de växande spänningarna inom
regeringskoalitionen, där även kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen
Cosatu ingår. För första gången är det viktiga och starka facket splittrat i
stödet till ANC.
Som den som under åttiotalet
byggt upp och framgångsrikt lett det mäktiga gruvarbetarförbundet– med stort
stöd från svenska Gruv - är Cyril Ramaphosa bekymrad över motsättningarna inom
facket. Metallfacket har deklarerat att man i detta val inte stöder ANC, men
inte heller något annat parti.
- Det är djupt tragiskt,
säger han om splittringen inom facket och ser för enda gången under vårt samtal
bekymrad ut. Men jag är övertygad om att medlemmarna kommer att rösta på ANC
ändå.
Cyril Ramaphosa beskrivs som
en man som varit framgångsrik i allt han företagit sig. Han har utstrålning och
kompetensen omvittnas av många.
Han var den som landsfadern
Nelson Mandela ville ha till sin efterträdare i mitten av nittiotalet. Den då 40-årige
Cyril Ramaphosa ledde tålmodigt och kreativt de komplicerade förhandlingarna
med den tidigare regimen om övergången till demokrati och apartheidsystemets
avskaffande. Som betydelsefull strejkledare hade han dessförinnan i hög grad
banat väg för de politiska förändringarna.
Han blev dock aldrig
president – då. Ledarskiktet inom partiet
fastnade för den tio år äldre Thabo Mbeki som Mandelas vicepresident och därmed
självklare efterträdare.
Besviken lämnade Cyril
Ramaphosa politiken och gick in i näringslivet. Han deltog i ett program för
att få in fler svarta i ledande positioner. Inte alla lyckades, men Ramaphosa
var framgångsrik även i denna roll.
I dag är han en mycket rik
man, men avvecklade alla sina affärsintressen innan han återvände till
politiken. Många ser honom den en nyckelperson för att skapa förtroende för
ANCs förmåga att hantera ekonomi och näringsliv.
Men det finns frågetecken. Han
var delägare i den platinagruva i Marikana där polisen i augusti 2012 öppnade
eld vid en vild strejk och dödade 34 arbetare.
Enligt Cyril Ramaphosa borde
det aldrig ha inträffat, men han säger att alla inblandade får ta sin del av
skulden så att det ”aldrig, aldrig händer igen.”
Frågan är förstås om han
tappat sin fackliga och folkliga förankring. Men han försäkrar att han inte går
in i politiken igen för att gynna de ekonomiska intressena utan tvärtom för att
åstadkomma stora förändringar.
Han är lojal, men kritisk.
ANC underskattade länge HIV/aids. Fler
att fått gå i skolan, men kvaliteten i utbildningen är för dålig. Ekonomin är
fortfarande i händerna på en vit överklass. Arbetslösheten är hög, men säger
han det är ett ”globalt problem”.
Korruptionen inom ANC och
politiken är ett stort problem.
- Vi har gjort mycket för att
komma till rätta med problemen. Det får inte tolereras i vår egen organisation.
Han säger att roten finns i
arvet efter apartheid, det gamla förtrycket. Nu finns möjligheten att tjäna
pengar på väntjänster och upphandlingar och en del faller för den frestelsen.
Jag undrar vad han – förutom
pengar – tar med sig från sin tid som affärsman.
- Framför allt kunskap om hur
affärslivet fungerar och att få saker gjorda. Det finns en effektivitet, en
annan kultur än den vi är vana vid från politiken.
Enligt Ramaphosa, som också
leder arbetet med den så kallade Nationella utvecklingsplanen, är det dags att
se till framför allt att den svarta befolkningen också för del av den
ekonomiska sidan av friheten, inte enbart den politiska, som han uttrycker det.
- Men nu är tiden mogen för
en radikal förändring. Vi ska sprida ägandet, ge mer stöd till svarta, till små
och medelstora företag och vi ska ta itu med de verkligt svåra ekonomiska och sociala
problemen och ojämlikheten.
Han säger också att det är
hög tid för en landreform, men att övertagandet av jordbruksmark ska ske
lagligt och med kompensation till ägarna.
- Vi har haft makten i tjugo
år. Vi har försonat landet. Vi har skapat bättre levnadsförhållanden. Men vi
har inte rört den ekonomiska makten. Vi hade inte kunnat göra annorlunda för då
hade ekonomin raserats.
- Men nu är det dags för
radikala förändringar, säger han.
Och så tillägger han
skrattande.
- Å, jag har så många vänner
i Sverige. Hälsa Anders Stendalen.
Så var det plötsligt gruvarbetarbasen
som talade och hälsade till en av sina tidigare kollegor.
Tommy Svensson
Artikel publicerad i Aktuell i Politiken, 2014
