Är han Sydafrikas räddning?

Cyril Ramaphosa favorit ta över ANC

Lördag den 16 december är en ödesdag för såväl regeringspartiet ANC som för hela Sydafrika. ANC ska välja ny partiledare efter den skandalomsusade Jacob Zuma. Valet står mellan presidentens före detta hustru Nkozana Dlamini-Zuma och vicepresidenten och tidigare fackföreningsledaren Cyril Ramaphosa.
Båda har varit delaktiga i den senaste årens förödande politik, både för partiet och för landet. Ändå framstår Ramaphosa som den ende som kan förväntas slå in på en ny kurs. Om valet går rätt till vinner han, det är de flesta bedömare eniga om. Men röstköp och korruption gör att utgången är oviss.
Jag träffade Ramaphosa för några år sedan. Här är min intervju från det besöket.

Det är en överdrift att säga att Cyril Ramaphosa ska vinna valet åt ANC i Sydafrika. Det hade partiet nog gjort ändå.

Men den tidigare fackföreningsledaren och under senare år affärsmannen Ramaphosa ses ändå som partiets och kanske landet räddare sedan han återkommit till politiken. 

Jag träffar den 62-årige vice ordföranden i ANC på en vackert belägen kursgård en bit utanför huvudstaden Pretoria. Det är ännu några veckor kvar till valdagen den 7 maj.

Cyril Ramaphosa är numera vice ordförande i ANC och han tippas bli landets vicepresident efter valet för att senare efterträda den nuvarande presidenten Jacob Zuma.

I media rapporteras om korruption och maktmissbruk, ända upp till den impopuläre presidenten. Lägg till ett växande missnöje med kvardröjande problem som fattigdom, arbetslöshet och ökade klyftor. 

Jag frågar om det här är ANCs svåraste val sedan man kom till makten för tjugo år sedan.

- Nej, svarar han något överraskande på sitt lugna, blida sätt. Vi har fortfarande ett starkt stöd. Jag tror vi kan få runt 65 procent, om inte mer.

- Efter tjugo år är människor medvetna om vad ANC har gjort. Vi har byggt bostäder, sett till att folk fått elektricitet och vatten, att fler kan gå i skolan och vi bygger upp ett välfärdssamhälle, fortsätter han.

Förklaringen ligger också i en svag och splittrad opposition. 

Cyril Ramaphosa pekar ut Demokratiska alliansen som den främsta motståndaren. Det är ett liberalt parti som knappast får mer än drygt femton procent och som i huvudsak har väljare bland den vita befolkningen.

Från vänster utmanas ANC av ett nybildat militant parti EFF, som leds av sin tidigare ungdomsledare Julius Malema.  Men så mycket mer än fem procent lär det partiet inte få.

Så de politiska utmaningarna finns framför allt inom det egna partiet och i de växande spänningarna inom regeringskoalitionen, där även kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu ingår. För första gången är det viktiga och starka facket splittrat i stödet till ANC.

Som den som under åttiotalet byggt upp och framgångsrikt lett det mäktiga gruvarbetarförbundet– med stort stöd från svenska Gruv - är Cyril Ramaphosa bekymrad över motsättningarna inom facket. Metallfacket har deklarerat att man i detta val inte stöder ANC, men inte heller något annat parti.

- Det är djupt tragiskt, säger han om splittringen inom facket och ser för enda gången under vårt samtal bekymrad ut. Men jag är övertygad om att medlemmarna kommer att rösta på ANC ändå.

Cyril Ramaphosa beskrivs som en man som varit framgångsrik i allt han företagit sig. Han har utstrålning och kompetensen omvittnas av många.

Han var den som landsfadern Nelson Mandela ville ha till sin efterträdare i mitten av nittiotalet. Den då 40-årige Cyril Ramaphosa ledde tålmodigt och kreativt de komplicerade förhandlingarna med den tidigare regimen om övergången till demokrati och apartheidsystemets avskaffande. Som betydelsefull strejkledare hade han dessförinnan i hög grad banat väg för de politiska förändringarna.

Han blev dock aldrig president – då.  Ledarskiktet inom partiet fastnade för den tio år äldre Thabo Mbeki som Mandelas vicepresident och därmed självklare efterträdare.

Besviken lämnade Cyril Ramaphosa politiken och gick in i näringslivet. Han deltog i ett program för att få in fler svarta i ledande positioner. Inte alla lyckades, men Ramaphosa var framgångsrik även i denna roll. 

I dag är han en mycket rik man, men avvecklade alla sina affärsintressen innan han återvände till politiken. Många ser honom den en nyckelperson för att skapa förtroende för ANCs förmåga att hantera ekonomi och näringsliv. 

Men det finns frågetecken. Han var delägare i den platinagruva i Marikana där polisen i augusti 2012 öppnade eld vid en vild strejk och dödade 34 arbetare.

Enligt Cyril Ramaphosa borde det aldrig ha inträffat, men han säger att alla inblandade får ta sin del av skulden så att det ”aldrig, aldrig händer igen.”

Frågan är förstås om han tappat sin fackliga och folkliga förankring. Men han försäkrar att han inte går in i politiken igen för att gynna de ekonomiska intressena utan tvärtom för att åstadkomma stora förändringar.

Han är lojal, men kritisk. ANC underskattade länge HIV/aids.  Fler att fått gå i skolan, men kvaliteten i utbildningen är för dålig. Ekonomin är fortfarande i händerna på en vit överklass. Arbetslösheten är hög, men säger han det är ett ”globalt problem”. 

Korruptionen inom ANC och politiken är ett stort problem.

- Vi har gjort mycket för att komma till rätta med problemen. Det får inte tolereras i vår egen organisation. 

Han säger att roten finns i arvet efter apartheid, det gamla förtrycket. Nu finns möjligheten att tjäna pengar på väntjänster och upphandlingar och en del faller för den frestelsen.

Jag undrar vad han – förutom pengar – tar med sig från sin tid som affärsman.

- Framför allt kunskap om hur affärslivet fungerar och att få saker gjorda. Det finns en effektivitet, en annan kultur än den vi är vana vid från politiken.

Enligt Ramaphosa, som också leder arbetet med den så kallade Nationella utvecklingsplanen, är det dags att se till framför allt att den svarta befolkningen också för del av den ekonomiska sidan av friheten, inte enbart den politiska, som han uttrycker det.

- Men nu är tiden mogen för en radikal förändring. Vi ska sprida ägandet, ge mer stöd till svarta, till små och medelstora företag och vi ska ta itu med de verkligt svåra ekonomiska och sociala problemen och ojämlikheten.

Han säger också att det är hög tid för en landreform, men att övertagandet av jordbruksmark ska ske lagligt och med kompensation till ägarna.

- Vi har haft makten i tjugo år. Vi har försonat landet. Vi har skapat bättre levnadsförhållanden. Men vi har inte rört den ekonomiska makten. Vi hade inte kunnat göra annorlunda för då hade ekonomin raserats.  

- Men nu är det dags för radikala förändringar, säger han.

Och så tillägger han skrattande.

- Å, jag har så många vänner i Sverige. Hälsa Anders Stendalen.

Så var det plötsligt gruvarbetarbasen som talade och hälsade till en av sina tidigare kollegor.

Tommy Svensson

Artikel publicerad i Aktuell i Politiken, 2014