När Sverige var järnhård diktatur

 

Behövs ännu en bok om Karl XII?

Den frågan ställer författaren Magnus Västerbro i sin nya bok ”Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII” (Albert Bonniers förlag, 2021).

Han svarar själv att det ”saknades en berättelse om denna tid som inte sätter kungen själv i centrum.” Han vill rikta ”fokus åt ett annat håll – mot det vardagliga livet i Sverige”.

Konungen blir närmast en skuggfigur, en krigsgalen despot som enväldigt styr riket från fronten, vare sig det är i Polen, Baltikum, Ryssland eller Ukraina. Regera på distans skulle vi kanske säga i dag.  

Vi får följa en rad personer, somliga i kungens närhet men framför allt vanligt folk som man säger idag, och deras öden under de drygt tjugo åren som med bokens titel verkligen förtjänar att kallas ”Tyrannens tid”.

Det är en bild av en stormakts  förfall. Ett krigstrött folk som plågas till det yttersta. Soldathustrun Elin Jonsdotter hänger sig i fäboden redan när kriget bryter ut. Anders Erssonfrån Hemsjö i Västergötland hugger av sig fyra fingrar med en yxa för att slippa kriget. En rad andra gripande människoöden får vi följa i boken.

Och så de som vågade säga emot. När Karl XII kröntes bara 15 år gammal utbrast prästen Jacob Boëthius i Mora under en predikan ”ve dig, du land vars konung är ett barn”. Han fängslades och dömdes till döden, omvandlat till livstidsstraff. När Johan Schönheit, oklart ursprung, kritiserar överheten i en bok döms han till döden.

 Kungen beordrar ständigt fler soldater och kräver mer skatter uppenbarligen utan några tankar om det lidande som folket får utstå. Mot slutet av sin tid utbrister han: ”Jag förväntar mig inte folkets kärlek, jag kräver deras lydnad”.

 Så längst ner på sidan 387 konstaterar författaren lakoniskt: ” Och så dör han. Och allt faller samman.”

 En utländsk besökare skriver: ” Aldrig har ett folk visat större glädje över förlusten av sin furste.” Och Erik Benzelius, en av de personer vi får följa i boken, skriver i december 1718:

”Enväldet är borta”.

Så blev det också, för en tid. De kommande åren kallas frihetstiden.

Magnus Västerbro tvekar inte att kalla Karl XII för en tyrann, en envåldshärskare. Här ser han också paralleller med vår tid.

”Där finns till exempel den tidlösa kulten av starka ledare. I början av 1700-talet vördades ju Karl XII på ett sätt som påminner om hur man i dag hyllar ledarna i länder som Kina, Syrien och Nordkorea (fast han råkar skriva Sydkorea, vilket rimligen är ett tryckfel). Kampen mellan demokratiska krafter och diktatoriska är också i högsta grad aktuell.”

Så blir hans bok om Tyrannens tid för 300 år sedan också en bok om vår samtid. Magnus Västerbro har skrivit en bok som jag varmt rekommenderar.

Tommy Svensson

 

Ryssarna inpå livet

 

Ryssland är vår närmaste stormakt, aggressivt mot sina grannar och ett land som förföljer och mördar oppositionella.

 Men hur lever ryssarna i den enväldige Vladimir Putins rike? Vad tänker de om sina makthavare och om möjligheterna till förändring? Är det gamla Sovjet tillbaka?

 Anna-Lena Laurén är Dagens Nyheters och Hufvudstadsbladets korrespondent i Ryssland. I femton år har hon bevakat och bott landet.

 I boken Sammetsdiktaturen. Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland (Norstedts, 2021) skildrar hon med breda penseldrag det land hon både förskräcks och fascineras av.

 Titeln förbryllar vid första anblicken. Finns det något sådant som en sammetsdiktatur? Ordet är inte hennes eget påfund utan syftar på ett begrepp från 1880-talets Ryssland då likt idag en liberalisering följdes av en hård repression - ”en järnnäve i en sammetshandske”.

 Författaren slår (förstås) fast att Sovjet inte var någon sammetsdiktatur. Det var en ”riktig diktatur”. I Putins system finns en hård auktoritär kärna, skriver hon, men samtidigt är mycket tillåtet. Framför allt, påpekar hon, är makthavarna både korrupta och inkompetenta. Så de flesta rycker på axlarna och fortsätter sina liv, så gott det går.

 Det finns ett mått av frihet för medborgarna, om man inte sticker upp. Du kan skrika i bussen att Putin är en skitstövel, men försöker du organisera motstånd eller avslöjar korruption är ditt liv i fara.

 Anna-Lena Laurén skildrar den ryska vardagens olika sidor. Hon skriver om sina upplevelser av byråkrati och absurt bemötande från såväl makthavare som expediten i affären eller vaktmästaren i simhallen.

 Kort sagt alla vardagslivets små och stora jävligheter som ryssar lärt sig leva med eller nonchalant rycker på axlarna åt. Det är som det är. Homo Sovjeticus kallades det förr i tiden.

 Det är ofta underhållande läsning och jag känner igen mycket från mina resor i landet, men i längden får beskrivningen av dessa inte särskilt smickrande ryska karaktärsdrag litet för stort utrymme. Men humor har de i alla fall.

 Ryssland blev ingen demokrati som många hoppades på efter Sovjets upplösning för trettio år sedan. 1990-talets hoppfulla öppning slutade i politiskt kaos och roffarkapitalism.

 Vladimir Putin tog över och återställde ordningen, som många såg det, och hjälptes av en god ekonomisk utveckling tack vara stigande oljepriser under de första åtta åren.

 Men motståndet finns. Marken har gungat under hans fötter. I vågor har massprotesterna avlöst varandra.

 Skarpast är författaren när hon ger sig ut i landet och skildrar protester och demonstrationer, ofta mot korrupta politikers och företags lokala beslut. Hon skildrar också förföljelsen, med fängslande och mord, mot oppositionella, forskare och journalister.

 Det finns många modiga människor i Ryssland, och Anna-Lena Laurén låter oss ta del av deras berättelser och öden på ett engagerat sätt.

 Nej, Ryssland blev inte som väst. För den skull ska vi inte vara likgiltiga, utan intressera oss för Ryssland, dess kultur och människor, manar hon.

 I ett tänkvärt stycke vänder hon på perspektivet. Tänk om det i stället är vi i västvärlden som börjat ta efter Ryssland.

 I den politiska debatten och inte minst till följd av de sociala mediernas växande betydelse formas en svartvit världsbild där politikerna alltid ljuger och manipulerar för att föra oss bakom ljuset.

 Som i dagens Ryssland.

Tommy Svensson

 

Ett steg ifrån presidentmakten

”We did it, Joe!” blev bevingade ord när Kamala Harris i joggingkläder tog upp mobilen och ringde sin chef Joe Biden.

De hade besegrat Donald Trump.

Kamala Harris gav liv och som 56-åring rent av ungdomlig entusiasm i bataljen mellan de båda åldrade presidentkandidaterna.

Hon blev inte bara den första kvinnliga vicepresidenten. Hon blev den första svarta kvinnan och dessutom den första av asiatisk härkomst på den posten.

Förväntningarna var stora och omöjliga att uppfylla. Under drygt det halvår som gått sedan tillträdet i januari har hon visserligen tagit uti med viktiga och svåra ämnen som invandring, narkotika, Coronapandemin och rösträttsregler.

Men för många har säkert bilden av Kamala Harris blivit kvinnan med det svarta munskyddet stående ett par meter bakom president Joe Biden.

”Vad hände med Kamala Harris”, frågar journalisten Jenny Norberg i Svenska Dagbladet (28/6 2021). ”Jo, hon är i full färd med det allra svåraste av kvinnoprojekt: Att få något gjort utan att framstå som att hon vill ta över helt.”

Att hon är en kvinna som verkligen vill få något gjort, att hon vill förändra, nå resultat, står helt klart för den som läser hennes bok ”De sanningar som förenar oss. En amerikansk resa. (Bokförlaget Forum, 2021.)

Hon beskriver sin uppväxt som svart liten flicka som bussades till en skola för att motverka segregationen, och sitt starka band till sin mamma Shyamala Gopalan som kom till USA från Indien och utbildade sig till bröstcancerforskare. Hennes pappa kom från Jamaica och de båda träffades i medborgarrättsrörelsen, som hon växte upp med.

Hon utbildade sig till jurist och blev åklagare och så småningom motsvarande justitieminister i Kalifornien. Det var passionen för rättvisa och likhet inför lagen, något som i otaliga fall inte gällde för svarta, som drev henne.

Hon blir Kaliforniens andra svarta kvinna att väljas in i senaten. Det är så långt vi kommer i boken. Den gavs ut när hon 2019 ställde upp i demokraternas primärval inför presidentvalet det följande året. Men där tog framgångssagan slut. Hennes kampanj blev ett fiasko och hon drog sig ur i december.

Bokens syfte var att presentera henne för de amerikanska väljarna, och den blev också en försäljningssuccé. Men när den nu drygt två år senare har kommit ut på svenska blir slutet abrupt och otillfredsställande. Ett extra kapitel, möjligen skrivet av någon annan, om hennes egen misslyckade presidentkampanj och revanschen när hon utses till vicepresidentkandidat, hade varit ett bra komplement.

Men som en inblick i människan Kamala Harris, hennes drivkrafter och engagemang för att skapa ett rättvisare USA är den värd att läsa. Hon har ännu ett steg att ta, om det nu blir 2024 eller senare.

Tommy Svensson

Om detta må också berättas

 

Om detta må vi också berätta

”Varje år högtidlighåller vi minnet av Auschwitz befrielse den 27 januari 1945. Befrielsen kom, men ingen av de som var där blev någonsin fri. Inte heller förintelsens barn”

Så avslutar journalisten Margit Silberstein sin bok Förintelsens barn (Albert Bonniers förlag).

Det är berättelsen om hennes föräldrar som överlevde förintelsen och som efter kriget hamnade i Norrköping för att bygga sig ett nytt liv tillsammans.

Hennes föräldrar Ernst och Ili träffades i Rumänien där de bodde men skildes åt 1944. Ernst blev tvångsrekryterad till armen, sändes ut i kriget och hamnade i läger i Sibirien. Ili deporterades tillsammans med sin familj till Auschwitz. Hon var den enda i familjen som överlevde och kom till Sverige med de vita bussarna.

Båda förlorade sina respektive familjer. De var ensamma kvar. ”Två människospillror” som författaren beskriver dem. De gifte sig och fick barnen Margit och Willy.

Det som berör särskilt i boken är att Margit Silberstein också så ärligt och utlämnande berättar om sina egna upplevelser som barn till Förintelsens överlevande.

”Det här är en bok om det tunga arvet, om känslan av att finnas till istället för alla de som slutade i gaskamrarna. I barnen skulle en förlorad värld återuppstå, så kände jag. Vem kan leva upp till det?”

Förintelsens barn är trots den oerhörda grymhet som är dess utgångspunkt en lågmäld skildring och mycket välskriven. Hon behöver inte skriva i versaler, budskapet når fram med moralisk kraft och resning.

När förre statsministern Göran Persson för snart 25 år sedan tog initiativ till projektet Levande historia dokumenterades de överlevandes berättelser i skriften ”…om detta må ni berätta” . Vetskapen om att den generation som hade egna upplevelser av förföljelserna och dödslägren var på väg att försvinna var en anledning till initiativet. Men också rapporter om dåliga kunskaper om detta bland skolbarnen.

Med sin bok för Margit Silberstein detta upplysningsarbete vidare, men ger det också en ny dimension. Hur är det att vara jude i Sverige i dag? Hur är det att vara känd journalist och judinna och finna sig stå öga mot öga med Nordiska motståndsrörelsen i Almedalen eller att få sin identitet som svensk ifrågasatt? Om detta berättar hon också.

” Jag är svensk. Svensk judinna, En judinna i Sverige. En människa som tillhör en annan religion än majoriteten och delvis en annan kultur. Jag har svårt att fördra den ständigt uppblossande debatten, tidvis en fixering, kring vem som är svensk, hur och varför. Jag vill inte att någon annan ska definiera mig och min tillhörighet. Det är ett förhållningssätt på ett inre plan, vem jag är handlar om min egen känsla, min egen lilla kamp om identitet och utveckling. Låt mig vara så länge jag inte gör någon annan förnär.”

”…om detta må ni berätta…” spreds i 800 000 exemplar. Jag önskar att Förintelsens barn skulle få lika många läsare. Minst.

TS

Prisbelönt deckare med Ådalen som fond

 ”Landskapet blev mer spektakulärt när hon närmade sig Höga kusten. Vägen slingrade mellan runda berg och tvära klippor som reste sig allt djärvare, sjöar och havsvikar, dova vatten som speglade skogsdunkel och himlaljus.

Det var som hämtat ur sagan, förtrollat, det väckte sådana ord.”

Tove Alsterdals Rotvälta (Lind&Co förlag) utspelar sig i Ådalen.  Men det är ingen historiskt baserad berättelse.

Fast det fanns nog förväntningar om det. I år är det 90 år sedan skotten i Ådalen den 14 maj 1931. Och hon har tidigare använt kända händelser som utgångspunkt för sina böcker.

Dessa har bland annat handlat som svenskar som emigrerade till Sovjetunionen (I tystnad begravd) , försvinnanden i militärdiktaturens Argentina (Låt mig ta din hand) samt den etniska rensningen av sudettyskar efter Andra världskriget. För den senare boken Blindtunnel belönades hon 2016 med Svenska Deckarakademins pris för bästa kriminalroman.

Dock tvekade hon länge innan hon bestämde sig för att skriva om Ådalen, trots att hon varit sommarboende där i 20 år. Hon såg den historiska fixeringen vid händelserna 1931 som ett hinder.

– Jag ville inte att det skulle bli en historisk roman, utan det skulle handla om nutid, och hur historien påverkar människor över tid, i flera generationer, berättar hon i Tidningen Ångermanlänningen.

Hur hon löste det dilemmat berättar den kvinnliga huvudpersonen i boken själv över ett glas öl med en nybliven poliskollega. Huvudpersonen fick heta Eira.

 ”Eira, sa han. ”Det är ett fint namn, ovanligt.”

”Inte i Ådalen.” Hon väntade för att se om det kom någon reaktion. Det gjorde det inte.

”Flickan som dog av rikoschetten. Ådalen 1931. Eira Söderberg. Jag är döpt efter henne”.

”Jaha. Coolt.”

Det officiella boksläppet av romanen Rotvälta skedde följdriktigt i Kramfors, eller rättare sagt på kryssning i höstas arrangerad av Kramfors bokhandel.

Några veckor senare blev hon för andra gången belönad med utmärkelsen årets bästa kriminalroman av Deckarakademin. Motiveringen löd: ”En polisroman med originellt genomfört återvändartema och Ådalen som fond”.

 Jag är ingen stor läsare av deckare, men Rotvälta ville jag inte släppa ifrån mig. Jag fångades av såväl miljöbeskrivningarna, personporträtten som intrigen. Jag sträckläste, njöt av språlet och förstås för att få veta hur bokens Eira Sjödin löser den gamla mordgåta som så länge påverkat livet i bygden.

 Tommy Svensson

 

Liten bok med stort ärende

Liten bok med stort ärende

Julia Tsimafejeva är poet men Dagar i Belarus (Norstedts förlag) är ingen poesibok.

Den är en vardaglig och trotsig skildring inifrån de folkliga demonstrationerna i Belarus under sommaren och hösten förra året.

Det var inte en tid att skriva dikter. I stället anslöt hon sig till de tusen och åter tusen belarusier som oförtrutet och med allt större risk för sina egna liv fortsatte att ”promenera” varje söndagseftermiddag med frihetsrörelsens rödvita banér.

Ju längre och intensivare protesterna fortsatte desto hårdare slog regimen tillbaka. De svartklädda ”kosmonatuerna”, som författaren kallar regimens stormtrupper, arresterade, misshandlade och ibland dödade demonstranterna eller de som bara kom i vägen.

Bokens styrka är gatuperspektivet. Julia Tsimafejeva är inte ute efter att analysera diktaturen eller lansera ett politiskt program. Hon beskriver nära och nästan rörande hur de planerar sina demonstrationer. Man kan kalla det en handbok i civilt ickevåld.

Innan hon ger sig ut att möta kravallpolisen med dess vattenkanoner, batonger och mobila barriärer förbereder hon sig noga. Hon klär sig med omsorg i fall hon skulle hamna i häktet, vattnar intensivt sina krukväxter, ställer fram mat till katten så det räcker ett par dagar om hon inte skulle komma tillbaka, tar med sig pass och vattenflaska och rensar slutligen mobilen eftersom de genomsöks i häktena.

”Därmed är vi klara och så går vår lilla familjebrigad ut på gatan, in i det okända”, skriver hon.

Ännu i början av november, dit berättelsen sträcker sig, behåller hon segervissheten. ”Vi tror fortfarande, och vi hoppas”, lyder de avslutande meningarna.

I dag, några månader senare, har rapporterna från Belarus sinat. Den landsflyktige oppositionsledaren och presidentkandidaten Svetlana Tichanovskaja säger (SvD 21/2) att ”slaget på gatorna är för tillfället förlorat”.

I stället har blickarna riktat sig mot likasinnade massprotester i Ryssland och Burma (Myanmar).

Jag tror Julia Tsimafejeva skildring av den folkliga resningen är giltiga även i de fallen. Dagar i  Belarus är i den meningen en liten bok (86 sidor) med ett stort ärende.

Och sista ordet är inte sagt.

Tommy Svensson

 

Överskottet av försäljningen av boken går till Svenska PENs arbete för yttrandefriheten.

 

Feministisk upptäcktsresa på hjul

2021-02-01 09:07:37

Varför tog det så lång tid för människan att sätta hjul på resväskan? Med den frågan inleder Katrine Marçal i boken Att uppfinna världen (Mondial 2020) en vindlande resa i människans och teknikens historia.

Hur kan det komma sig att vi lyckades sända en människa till månen innan vi lätt och behändigt kunde rulla våra resväskor i stället för att kånka på dem? Och hjulet hade vi upptäckt för fem tusen år sedan.

Svaret på detta och en rad av andra ”feltänk” som författaren berättar om handlar om kön. Det betraktades som manligt att bära väskorna och om de var för tunga fick man (läs kvinnorna) be om hjälp.

Det svaret fick i alla fall Bernard Sadow, en amerikansk direktör i väskbranschen, när han på 1970-talet ville sätta hjul på väskorna. Men intresset var till en början svalt hos tillverkarna. En väska skulle bäras i handtag, av en karl.

Vi vet hur det gick, Sadow fick rätt till slut.

Författaren går vidare i sin upptäcktsfärd. Vi får veta hur valjakter hänger ihop med riskkapitalister, om kvinnornas glömda roll för bilarnas och datorernas utveckling och om klimatförändringarna som orsak till 1600-talets häxprocesser.

Hon berättar varför elbilen för hundra år sedan utmanövrerades av bensinslukande fordon. Att köra bil på el ansågs helt enkelt feminint, precis som att rulla väskorna.

Historien handlar inte bara om hur kvinnors kunnande och erfarenheter negligerats, utan även om det ringa erkännande och ekonomiska vinning de fått för framgångsrika uppfinningar. Ett exempel är den gripande berättelsen om poliosjuka Aina Wifalk från Västerås som uppfann rollatorn genom att sätta hjul på sin otympliga gåstol.

Katrine Marçal, Dagens Nyheters korrespondent i Storbritannien, argumenterar vasst och med glimt i ögat och i språk. Visst kan andra aspekter än kön ha påverkat utvecklingen i de många exempel hon ger. Det kraftigt ökade flygresandet på 1970-talet och nya moderna flygplaser banade väl också väg för rullväskorna, som kritiker påpekat.

Ändå är boken full av tankeväckande exempel och analyser. De mynnar ut i slutsatsen att om vi ska kunna hejda klimatkrisen, det kanske största hotet mot vår framtid, får nog hela mänsklighetens kunskaper och erfarenheter tas tillvara, inte bara halva.

 

Bidens tid är nu

  Bidens tid är nu

I sitt segertal efter det amerikanska presidentvalet i början av november i fjol vände sig Joe Biden direkt till alla som röstat på den sittande presidenten Donald Trump.

 ”Jag förstår er besvikelse i kväll. Jag har förlorat en del val själv. Men nu, låt oss ge varandra en chans. Det är tid att lägga undan den hårda retoriken, att sänka temperaturen, att se varandra igen, att lyssna till varandra igen, att göra framsteg, vi måste sluta att betrakta varandra som fiender. Vi är inte fiender,vi är amerikaner.”  

Det blev inte så, som bekant. Han tar över ett land i kaos. Som final på en över två månader lång grotesk kampanj för att ogiltigförklara valet försökte presidentens stormtrupper genomföra ett regelrätt kuppförsök. Representanthusets talman fick försäkra sig hos landets ledande militärer om att den mentalt obalanserade presidenten inte skulle kunna starta ett kärnvapenkrig under sina sista dagar vid makten.

Lägg till en pandemi utom kontroll som dagligen dödar över 4 000 amerikaner, ekonomisk kris, skyhög arbetslöshet, miljoner hungrande och fattiga familjer, samt de skadeglada hånskratten från diktaturer som Ryssland, Kina, Iran med flera.

Jo, han har litet att ta tag i, Joseph Robinette Biden Junior, när han vid 78 års ålder intar Vita huset. Men han har nått sitt mål, om än sent i livet.

Första försöket gjorde han 1988 efter femton år i senaten. Andra gången var 2008. Det lyckades inte heller, men efter mycket om och men accepterade han att bli Barack Obamas vicepresident.
Därmed är vi inne i den period som Joe Biden skildrar i boken Löften till en son (Natur & kultur 2020). Vi möter Joe Biden när han parallellt med arbetet som vicepresident har att hantera sin son Beaus långa kamp mot cancer.

Beau Biden var en respekterad statsåklagare i Delaware och förutspåddes en lysande politisk karriär. Han skulle föra det politiska kallet vidare inom familjen. Det var han som skulle bli president en dag. Sonens död var en anledning till att Joe Biden inte kandiderade vid det förra valet 2016. Men tiden var nog ändå inte den rätta då.

Vad var det för löften som hans döende son ville höra av sin pappa? ”Var engagerad, pappa, sa han. Var med i spelet. Ta strid för det du tror på. Ge inte upp.”
Biden hade redan som ung och nyvald senator drabbats av en tragedi när hans första fru och deras dotter omkom i en bilolycka. Efter drygt fyra år gifte han sig med sin nuvarande fru Jill och fick en dotter.
Joe Bidens personliga erfarenheter av att ha förlorat en fru och två barn är en viktig del av amerikanarnas syn på honom. Han är en person som visar empati och får sympati.

Han befinner sig i det demokratiska partiets mittfåra. Han provocerar inte, vilket säkert är en tillgång med tanke på vem han efterträder. Han har arbetarklassbakgrund och kallar sig gärna fackföreningsvän, en tydlig markering i dagens USA.
Han stammade och mobbades som pojke och det anses förklarar hans något släpiga sätt att tala. Han är omvittnat charmig och skämtsam, även om det också kunde vara ett problem. Han säger sig dock ha lärt att behärska sig. 

Han är känd för att kunna göra tabbar, på senare tid verkar det dock inte skadat honom. I boken skriver han att ”mitt rykte som en ”blundermaskin” såg inte längre ut som en svaghet. Folk kunde se att jag talade från hjärtat och menade vad jag sa.”

Det finns en träffande karaktäristik av Joe Biden i Barack Obamas memoarer Ett förlovat land (Bonniers2020). Han berättar varför han valde honom till sin vicepresidentkandidat inför valet 2008.
”Om jag betraktades som lugn, samlad och välbetänkt i mina formuleringar, var Joe en varm, ohämmad person som gärna delade med sig av vad som helst som dök upp i huvudet. …..Det fanns en baksida med Joes entusiasm. I en stad full med folk som ville höra sig själva prata fick ingen en syl i vädret…
Men när jag lärde känna Joe bättre tyckte jag hans klavertramp var triviala jämfört med hans styrkor. I inrikesfrågor var han smart, pragmatisk och påläst. Hans erfarenhet av utrikesfrågor var bred och djup. Under sin relativt korta primärvalskampanj hade han imponerat på mig med sin skicklighet och disciplin som debattör och med hur bekväm han var på den politiska scenen.”

Det finns politiker som kommer fram därför att tiden är den rätta för dem just då. Vi får hoppas att det är det vi ser.

TS