När Sverige var järnhård diktatur

 

Behövs ännu en bok om Karl XII?

Den frågan ställer författaren Magnus Västerbro i sin nya bok ”Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII” (Albert Bonniers förlag, 2021).

Han svarar själv att det ”saknades en berättelse om denna tid som inte sätter kungen själv i centrum.” Han vill rikta ”fokus åt ett annat håll – mot det vardagliga livet i Sverige”.

Konungen blir närmast en skuggfigur, en krigsgalen despot som enväldigt styr riket från fronten, vare sig det är i Polen, Baltikum, Ryssland eller Ukraina. Regera på distans skulle vi kanske säga i dag.  

Vi får följa en rad personer, somliga i kungens närhet men framför allt vanligt folk som man säger idag, och deras öden under de drygt tjugo åren som med bokens titel verkligen förtjänar att kallas ”Tyrannens tid”.

Det är en bild av en stormakts  förfall. Ett krigstrött folk som plågas till det yttersta. Soldathustrun Elin Jonsdotter hänger sig i fäboden redan när kriget bryter ut. Anders Erssonfrån Hemsjö i Västergötland hugger av sig fyra fingrar med en yxa för att slippa kriget. En rad andra gripande människoöden får vi följa i boken.

Och så de som vågade säga emot. När Karl XII kröntes bara 15 år gammal utbrast prästen Jacob Boëthius i Mora under en predikan ”ve dig, du land vars konung är ett barn”. Han fängslades och dömdes till döden, omvandlat till livstidsstraff. När Johan Schönheit, oklart ursprung, kritiserar överheten i en bok döms han till döden.

 Kungen beordrar ständigt fler soldater och kräver mer skatter uppenbarligen utan några tankar om det lidande som folket får utstå. Mot slutet av sin tid utbrister han: ”Jag förväntar mig inte folkets kärlek, jag kräver deras lydnad”.

 Så längst ner på sidan 387 konstaterar författaren lakoniskt: ” Och så dör han. Och allt faller samman.”

 En utländsk besökare skriver: ” Aldrig har ett folk visat större glädje över förlusten av sin furste.” Och Erik Benzelius, en av de personer vi får följa i boken, skriver i december 1718:

”Enväldet är borta”.

Så blev det också, för en tid. De kommande åren kallas frihetstiden.

Magnus Västerbro tvekar inte att kalla Karl XII för en tyrann, en envåldshärskare. Här ser han också paralleller med vår tid.

”Där finns till exempel den tidlösa kulten av starka ledare. I början av 1700-talet vördades ju Karl XII på ett sätt som påminner om hur man i dag hyllar ledarna i länder som Kina, Syrien och Nordkorea (fast han råkar skriva Sydkorea, vilket rimligen är ett tryckfel). Kampen mellan demokratiska krafter och diktatoriska är också i högsta grad aktuell.”

Så blir hans bok om Tyrannens tid för 300 år sedan också en bok om vår samtid. Magnus Västerbro har skrivit en bok som jag varmt rekommenderar.

Tommy Svensson

 

Ryssarna inpå livet

 

Ryssland är vår närmaste stormakt, aggressivt mot sina grannar och ett land som förföljer och mördar oppositionella.

 Men hur lever ryssarna i den enväldige Vladimir Putins rike? Vad tänker de om sina makthavare och om möjligheterna till förändring? Är det gamla Sovjet tillbaka?

 Anna-Lena Laurén är Dagens Nyheters och Hufvudstadsbladets korrespondent i Ryssland. I femton år har hon bevakat och bott landet.

 I boken Sammetsdiktaturen. Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland (Norstedts, 2021) skildrar hon med breda penseldrag det land hon både förskräcks och fascineras av.

 Titeln förbryllar vid första anblicken. Finns det något sådant som en sammetsdiktatur? Ordet är inte hennes eget påfund utan syftar på ett begrepp från 1880-talets Ryssland då likt idag en liberalisering följdes av en hård repression - ”en järnnäve i en sammetshandske”.

 Författaren slår (förstås) fast att Sovjet inte var någon sammetsdiktatur. Det var en ”riktig diktatur”. I Putins system finns en hård auktoritär kärna, skriver hon, men samtidigt är mycket tillåtet. Framför allt, påpekar hon, är makthavarna både korrupta och inkompetenta. Så de flesta rycker på axlarna och fortsätter sina liv, så gott det går.

 Det finns ett mått av frihet för medborgarna, om man inte sticker upp. Du kan skrika i bussen att Putin är en skitstövel, men försöker du organisera motstånd eller avslöjar korruption är ditt liv i fara.

 Anna-Lena Laurén skildrar den ryska vardagens olika sidor. Hon skriver om sina upplevelser av byråkrati och absurt bemötande från såväl makthavare som expediten i affären eller vaktmästaren i simhallen.

 Kort sagt alla vardagslivets små och stora jävligheter som ryssar lärt sig leva med eller nonchalant rycker på axlarna åt. Det är som det är. Homo Sovjeticus kallades det förr i tiden.

 Det är ofta underhållande läsning och jag känner igen mycket från mina resor i landet, men i längden får beskrivningen av dessa inte särskilt smickrande ryska karaktärsdrag litet för stort utrymme. Men humor har de i alla fall.

 Ryssland blev ingen demokrati som många hoppades på efter Sovjets upplösning för trettio år sedan. 1990-talets hoppfulla öppning slutade i politiskt kaos och roffarkapitalism.

 Vladimir Putin tog över och återställde ordningen, som många såg det, och hjälptes av en god ekonomisk utveckling tack vara stigande oljepriser under de första åtta åren.

 Men motståndet finns. Marken har gungat under hans fötter. I vågor har massprotesterna avlöst varandra.

 Skarpast är författaren när hon ger sig ut i landet och skildrar protester och demonstrationer, ofta mot korrupta politikers och företags lokala beslut. Hon skildrar också förföljelsen, med fängslande och mord, mot oppositionella, forskare och journalister.

 Det finns många modiga människor i Ryssland, och Anna-Lena Laurén låter oss ta del av deras berättelser och öden på ett engagerat sätt.

 Nej, Ryssland blev inte som väst. För den skull ska vi inte vara likgiltiga, utan intressera oss för Ryssland, dess kultur och människor, manar hon.

 I ett tänkvärt stycke vänder hon på perspektivet. Tänk om det i stället är vi i västvärlden som börjat ta efter Ryssland.

 I den politiska debatten och inte minst till följd av de sociala mediernas växande betydelse formas en svartvit världsbild där politikerna alltid ljuger och manipulerar för att föra oss bakom ljuset.

 Som i dagens Ryssland.

Tommy Svensson

 

Ett steg ifrån presidentmakten

”We did it, Joe!” blev bevingade ord när Kamala Harris i joggingkläder tog upp mobilen och ringde sin chef Joe Biden.

De hade besegrat Donald Trump.

Kamala Harris gav liv och som 56-åring rent av ungdomlig entusiasm i bataljen mellan de båda åldrade presidentkandidaterna.

Hon blev inte bara den första kvinnliga vicepresidenten. Hon blev den första svarta kvinnan och dessutom den första av asiatisk härkomst på den posten.

Förväntningarna var stora och omöjliga att uppfylla. Under drygt det halvår som gått sedan tillträdet i januari har hon visserligen tagit uti med viktiga och svåra ämnen som invandring, narkotika, Coronapandemin och rösträttsregler.

Men för många har säkert bilden av Kamala Harris blivit kvinnan med det svarta munskyddet stående ett par meter bakom president Joe Biden.

”Vad hände med Kamala Harris”, frågar journalisten Jenny Norberg i Svenska Dagbladet (28/6 2021). ”Jo, hon är i full färd med det allra svåraste av kvinnoprojekt: Att få något gjort utan att framstå som att hon vill ta över helt.”

Att hon är en kvinna som verkligen vill få något gjort, att hon vill förändra, nå resultat, står helt klart för den som läser hennes bok ”De sanningar som förenar oss. En amerikansk resa. (Bokförlaget Forum, 2021.)

Hon beskriver sin uppväxt som svart liten flicka som bussades till en skola för att motverka segregationen, och sitt starka band till sin mamma Shyamala Gopalan som kom till USA från Indien och utbildade sig till bröstcancerforskare. Hennes pappa kom från Jamaica och de båda träffades i medborgarrättsrörelsen, som hon växte upp med.

Hon utbildade sig till jurist och blev åklagare och så småningom motsvarande justitieminister i Kalifornien. Det var passionen för rättvisa och likhet inför lagen, något som i otaliga fall inte gällde för svarta, som drev henne.

Hon blir Kaliforniens andra svarta kvinna att väljas in i senaten. Det är så långt vi kommer i boken. Den gavs ut när hon 2019 ställde upp i demokraternas primärval inför presidentvalet det följande året. Men där tog framgångssagan slut. Hennes kampanj blev ett fiasko och hon drog sig ur i december.

Bokens syfte var att presentera henne för de amerikanska väljarna, och den blev också en försäljningssuccé. Men när den nu drygt två år senare har kommit ut på svenska blir slutet abrupt och otillfredsställande. Ett extra kapitel, möjligen skrivet av någon annan, om hennes egen misslyckade presidentkampanj och revanschen när hon utses till vicepresidentkandidat, hade varit ett bra komplement.

Men som en inblick i människan Kamala Harris, hennes drivkrafter och engagemang för att skapa ett rättvisare USA är den värd att läsa. Hon har ännu ett steg att ta, om det nu blir 2024 eller senare.

Tommy Svensson