Margit Silbersteins nya bok handlar om läkaren och barnrättskämpen Janusz Korczak som vägrade överge barnen vid det barnhem han drev och i stället vandrade "hand i hand med barnen i Treblinka".

2024-05-07

Om en god människa i en ond tid

För två år sedan gav journalisten och författaren Margit Silberstein ut boken Förintelsens barn. Det är en berättelse om hennes föräldrar som överlevde och hamnade i Norrköping. De hade förlorat sina släktingar. De var ensamma kvar. ”Två människospillror”, som hon beskrev dem.

Det som gav berättelsen en särskild tyngd var hennes beskrivning av sin generations uppväxt och liv som just förintelsens barn.

”Det här är en bok om det tunga arvet, om känslan av att finnas till i stället för alla de som slutade i gaskamrarna. I barnen skulle en förlorad värld återuppstå, så kände jag. Vem kan leva upp till det?”

Med sin bok förde hon upplysningsarbetet vidare, men gav det också en ny dimension, smärtsamt aktuell. Hur är det att vara jude och judinna i Sverige i dag, att möta en växande antisemitism eller att få sin identitet som svensk ifrågasatt? Om detta berättade hon också.

Nu är hon aktuell med en ny bok Hand i hand med barnen i Treblinka (Bonniers). I den går hon utanför sin egen släkt, men är ändå personlig och liksom den tidigare boken är den trots den hemska verkligheten vackert skriven.

Det är en berättelse om ”en god människa”, nämligen läkaren och barnrättskämpen Janusz Korczak som föddes i Warszawa den 28 juli 1878 och dog i Treblinka den 5 augusti 1942.

Boken inleds och avslutas med att de 200 barnen från det barnhem som Janusz Korczak drev i Warszawas ghetto vandrar ”långsamt och tyst fram på stadens gator, på väg mot döden”.

I täten går en åldrad, tärd man med ett barn i vardera handen. Marschens destination är utrotningslägret i Treblinka. Mannen är Janusz Korczak. Han hade många möjligheter att undkomma, men avböjde varje gång.

Margit Silberstein skriver att hon vill levandegöra honom. ”Hon skriver och gråter” för vi behöver berättelser om de som var ljus i mörkret, de som stod upp mot ondskan.

Visst är det en märkvärdig man hon sedan berättar om. Han var läkare, författare, radiopratare och långt före sin tid när det gäller synen på barnen, bland annat inspirerad av svenskan Ellen Key. Hans tankar och skrifter låg till exempel till grund för FN:s barnkonvention, framgår det.

In i det sista drev han tillsammans med sina medarbetare barnhemmet Don Sierot (De föräldralösas barnhem) i Warszawa, den sista tiden i ghettot.

Inte alltid gick det som han tänkt. Motgångarna och konflikterna var många. Uppenbarligen kunde han vara både burdus och sträng.  Trots sin beundran vill författaren inte utmåla honom som helgon i alla avseenden.

Han förblev ogift och ville tydligen inte ha egna barn. Det var ett smärtsamt beslut, skriver han i ett brev till en vän.

En gåtfull händelse var att han sannolikt i sin ungdom var tillsammans med en flicka som blev med barn, men svek både henne och barnet. Vad som egentligen hände är gåtfullt, skriver Silberstein.

Vi vet alla hur berättelsen slutar. Han överger inte barnen. Han följer dem i döden.

Författaren ger förutom porträttet av en enastående människa också en viktig bild av hur den växande antisemitismen i Polen blev allt grövre under trettiotalet, tiden före den tyska invasionen.

Denna tid av pogromerna och förföljelserna av judar, som också drabbade Korczak, och som fick nära 400 000 polska judar att fly till Palestina var det förbjudet att tala om under den nationalistiska högerregeringen som fram tills nyligen styrde i landet.

Margit Silberstein döljer inte att det är svårt att skriva om den monumentala ondska som Förintelsen innebar. Även som läsare kan man rygga tillbaka, och kanske välja någon lättsammare och bekvämare bok.

Men både den tidigare Förintelsens barn och den nya boken Hand i hand med barnen till Treblinka är nödvändiga och lärorika berättelser. Inte minst i den tid vi lever i nu.

Tommy Svensson

Foto: Bonniers förlag