Hur kommer vi ifrån Förbannelsen?

”Är du trött på sossar?” Det var rubriken när Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet, frågades ut i Svenska Dagbladets monter på Bokmässan i Göteborg nyligen. Anledningen var hennes nya bok Förbannelsen som handlar om henne själv, 90-talet och politik.

Förbannelsen hon utslungar gäller den marknadsliberala ekonomiska politik som kom att dominera både västvärlden och Sverige vid sekelskiftet och som enligt författaren inte bara företräddes av kapitalister och högerkrafter utan också av socialdemokratin i allmänhet och dess dåvarande ledare Göran Persson i synnerhet.

Hon är inte ensam om den bannbullan från vänster. Det pikanta är att hon själv var i maktens centrum under den perioden, om vi sträcker ut den till de första åren på 2000-talet. Hon var under fyra år politiskt sakkunnig på Finansdepartementet hos Bosse Ringholm respektive Per Nuder. Hon trodde på den förda krispolitiken. Hon skriver:

”Jag tillhör välfärdsstatens barn, den generation som blev vuxen på 90-talet och formades då – politiskt, kulturellt och moraliskt. Det var en tid när ekonomi alltid trumfade politik, och själv gick jag från att vara en aktivistisk vänstertjej till att studera på Handels och sedan få anställning på Finansdepartementet. Jag växte upp med drömmen om marknaden.”

Boken är personligt skriven, mycket fint dessutom, och inte enbart ännu ett debattinlägg som analyserar krispolitiken och dess följder. Hon är själv närvarande på ett sätt som nästan för tankarna till filmklassikern Forrest Gump, där huvudpersonen spelad av Tom Hanks interagerar med historiska personer och händelser.

Hon berättar om sin skola, Farsta gymnasium, där ungar kommer från olika områden och samhällsgrupper. Men när hon som vuxen besöker den är den både uppköpt och nedlagd. Hon skriver om rädslan när hon som tonåring möter skinheads och nynazister som härjar på gatorna.

Hon kliver in på Handelshögskolan, ”den Wallenbergfinansierade elitskolan” och skriver uppriktigt: ”Jag ville till det dyra, glassiga och påkostade.” Mest hemma känner hon sig dock hos den Socialdemo- kratiska ekonomklubben, ”på skolan var den vänsterradikal men långt åt höger i den tidens socialdemokrati”.

Hon tågluffar i USA som ung, och reser dit varje år, praktiserar på FN och läser både på Chicagouniversitetet (nyliberalismens vagga) och Harvard. Hon ser hoppfullt ”den tredje vägens politik” föras fram av progressiva politiker som Bill Clinton, Tony Blair och Gerhard Schröder – och hur förväntningarna brast.

I bokens avslutande del redovisar hon mycket av den kritik som sedan länge framförts mot politikernas hantering av 90-talskrisen, både i Sverige och i Europa. Mycket är säkert befogat. Jag tycker dock att hon skjuter över målet när det gäller både Ingvar Carlsson och Göran Persson. De nedskärningar de ansåg sig tvungna att göra skedde under stor vånda och betydde inte att man ville föra en borgerlig politik.

 Karin Pettersson föddes 1975 och 90-talet var till stor del hennes så kallade formativa år. Hon skriver ärligt och målande om sig själv under denna tid, men också om det tvivel som växer fram om den politik hon har trott på och arbetat för. Hon lämnar departementet för att vara med att starta tidskriften Fokus.

Några år senare blir hon en kort tid kommunikationschef hos Socialdemokraterna och 2010 efterträder hon Helle Klein som politisk chefredaktör på Aftonbladet. Hon lämnar den posten eftersom hon uppfattar att uppdraget är att ”försvara socialdemokratins idéer och samhällssyn”.

Men nej, hon är inte trött på sossar, för att återvända till intervjun på bokmässan.

– Men jag upplevde ett allt större gap mellan mig och det parti jag vuxit upp med, förklarar hon.

Om hon har rätt eller fel i sin kritik får varje läsare bedöma. I slutet av boken skriver hon något som är särskilt tänkvärt för alla som står nära politiken:

”Som ung hade jag lärt mig att vara stolt över min hårdhet, som både var en reaktion på 90-talets krav på distans och det faktum att jag var kvinna i en värld dominerad av män. Jag hade, i alla fall hjälpligt, lärt mig ekonomernas och maktens språk. Det var nödvändigt för att få tillträde till de rum jag ville komma in till, och jag var stolt över mina förmågor. Ju äldre jag blev, desto mer insåg jag att en stor del av den mänskliga erfarenheten inte rymdes inom detta språk som präglades av arrogans och förenklingar.

Jag tyckte att bristerna blev uppenbara i de ekonomiska modeller som politikerna betraktade som sanningar, och jag omvärderade de miljöer jag formats av – Handels och finansdepartementet. I dag vet jag – med både hjärnan och kroppen – att hårdhet inte är samma sak som analytisk skärpa, utan tvärtom ofta är ett tecken på motsatsen. En blindhet, en avstängdhet.”

Tommy Svensson

 

Karin Pettersson Förbannelsen: hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade Bonniers förlag