En reporter tar pulsen på USA

2022-10-07 12:35:27

Erik Bergins bok ”Efter Trump. En reporters personliga berättelse på plats i USA” (Kunskapsförlaget 2022) är ett försök att ta pulsen på USA. 

Den 8 november är det så kallat mellanårsval i USA. Det låter inte så upphetsande. 

Valet gäller kongressens båda kamrar samt en mängd lokala församlingar och ämbeten.

Det kan också ses som en mätare på presidentens popularitet.

I allmänhet går det parti som är i opposition fram. Sker det stora omkastningar kan presidenten tvingas regera med både representanthuset och senaten emot sig och bli mer eller mindre handlingsförlamad under presidentperiodens två sista år.

För närvarande har demokraterna majoritet i båda kamrarna, men ser ut att förlora den i representanthuset vars alla 435 platser står på spel. Dock finns, enligt de senaste mätningarna, viss möjlighet att behålla den mycket tunna majoritet man har senaten, där en tredjedel av de hundra platserna är uppe för omval.

Under tider av relativt lugn och samförstånd i politiken kan en skicklig president och samarbetsvilliga partier finna kompromisser som gör reformer möjliga även med en majoritet i kongressen emot sig.

Men sådana tider råder inte i dagens USA, som bekant.

I stället ställs allvarliga frågor om demokratins framtid, ja till och med om landet kan hålla ihop. 

Erik Bergins bok  är ett försök att ta pulsen på USA. Den består av reportage från olika delar av det stora landet skrivna i huvudsak för Svenska Dagbladet under senaste sex åren. Det vill säga från presidentvalet 2016 då Donald Trump kom till makten och till i år då så mycket ändå handlar om honom trots att han förlorade valet 2020.

För den som tröttnat på allt som skrivs och sägs om Trump ska sägas att Bergins bok inte är ännu ett försök att porträttera expresidenten och berätta om alla skandaler, brott och konspirationsteorier som han är upphov till och fortfarande ältar.

Styrkan i boken är i stället just berättelserna om människor och miljöer som illustrerar vardagliga problem och motsättningar, alltifrån industristaternas rostbälte till sydstaternas kvarlevande rasism och fattigdom.

De analyserande avsnitten är tunnare även om författaren ägnar ett avslutande kapitel åt sina funderingar kring hur ”grundproblemet” för USA ska beskrivas. Han landar i följande formulering:

”Förtroendet för USA:s institutioner, federala makthavare och grundlagsstadgade demokrati är nu så lågt att hälften av väljarna kan tänka sig rösta på en auktoritär presidentkandidat som vill avskaffa den demokratiska valprocessen.”

Man kan ifrågasätta titeln ”Efter Trump” när så mycket ändå handlar om den makt han fortfarande utövar, dels över sina miljontals följare som tror på alla hans lögner, dels över det republikanska partiet som han tagit över som vore det en del i hans affärsrörelse.

Bergin avslutar sin bok med denna dystra betraktelse:

”Mycket tyder i vilket fall på att epoken Trump inte tog slut när han förlorade mot Joe Biden i november 2020. Utan att vi befinner oss mitt uppe i den epoken – och att den kan komma att pågå så länge som till 2028”.

Tommy Svensson

PS. För en mer djupgående analys om USA av i dag kan jag rekommendera Statsvetenskaplig tidskrift 2021/4 som har temat ”Hur mår den amerikanska demokratin?” och som innehåller artiklar av bland andra amerikakännarna Frida Stranne och Erik Åsard. Hemsida www.statsvetenskapligtidskrift.org

Samt naturligtvis Sveriges radios utmärkta USA-podd, särskilt inför det kommande kongressvalet.

 

Mats Hulth står upp för Stockholm - igen

2022-09-12 10:29:29

Det tog ett kvarts sekel, men nu har Mats Hulth sett tillbaka på sin tid i Stockholmspolitiken. Det blev tjugotvå på många sätt framgångsrika år som borgarråd för SSU-aren från Blackeberg, men med ett trist slut i samband med den så kallade kvittoskandalen 1998.

Dessa och andra erfarenheter finns förpackade i hans nyligen utkomna memoarer.

Varför dröjde det så länge innan du skrev boken?

- Dels fick jag ett nytt jobb som VD för nuvarande Visita, restaurangbranschens arbetsgivareorganisation, som jag ville satsa på, men framför allt ville jag få perspektiv på tiden som politiker.

- Jag tror man blir mer ärlig, självkritisk och analytisk när man har händelser och de politiska stridsfrågorna på avstånd, säger han. Det finns så många memoarer som blir en hyllning till de egna insatserna och det var jag inte intresserad av.

Tid fick Mats Hulth under pandemin. Han samlade ihop och gick igenom sina 200 pärmar med pressklipp och andra sparade handlingar och satte sig att skriva i fritidshuset på Runmarö. Ett hästjobb, säger han själv, men nu kan han nöjd hålla sin bok i handen.

Titeln Stockholmare är också människor … fast fler, som han har lånat av en av sina företrädare, Hjalmar Mehr, kräver en förklaring.

- Den syftar på den Stockholmsfientlighet som finns i övriga landet, även i vårt parti, säger han.

Varför är det så?

- En orsak till motståndet mot allt som har med Stockholm att göra är nog att så mycket makt finns samlad här, från riksdag och regering, myndigheter och andra organ. När man vänder sig mot makten åker Stockholm och stockholmare med av bara farten, säger han.

När jag ber om exempel nämner han Göteborgspolitikern Göran Johansson.

- En duktig politiker, men han byggde sin karriär på att vara mot Stockholm.

1970 blev Mats Hulth invald i Stockholms kommunfullmäktige. Året innan hade han blivit ordförande i SSU-distriktet och han var ombud på partikongressen som valde Olof Palme till partiordförande. När han vid samma tid kom in i Stockholms arbetarekommuns styrelse hette ordföranden Torsten Nilsson.

Så de politiska minnena spänner över en lång tid.

Som socialborgarråd ledde han under sjuttiotalet en kraftfull utbyggnad av barnomsorgen och pensionärslägenheter. När det gäller uppdraget som fastighetsborgarråd på åttiotalet framhåller han satsningen på en social bostadspolitik. Något som nu helt har raserats av utförsäljningen av allmännyttan.

- Vi är längre bort i dag från de mål vi hade med bostadspolitiken. Var ska en vanlig löntagare hitta en bostad i dagens Stockholm?

Han tar också upp frågor som det då så stora och starka partiet missbedömde.

- Vi ville till exempel riva Münchenbryggeriet och stänga Adolf Fredriks musikskola, helt befängda förslag, säger han i dag självkritiskt.

Samma okänslighet präglade också partiet när man ville fälla de berömda almarna i Kungsträdgården.

- Vi såg det som en klassfråga. För oss handlade det om att också Tenstaborna skulle ha tillgång till tunnelbanan. Men vi missbedömde opinionen.

I två omgångar mellan 1988 och 1998 var Mats Hulth finansborgarråd, eller borgmästare som det heter i internationella sammanhang.

Stockholm ansökte om att få arrangera OS. Trots att det misslyckades tycker Mats Hulth att det genomförde en bra kampanj.

- Under nittiotalet lade vi med stark marknadsföring grunden för Stockholm som den populära besöksstaden som den är idag, säger han.

Han tyckte om att få representera huvudstaden internationellt, även om han kom i kontakt med personer som inte var särskilt sympatiska, till exempel de nuvarande presidenterna i Turkiet och Ryssland.

- Erdogan var borgmästare i Ankara samtidigt med mig och honom träffade jag flera gånger. Han var en rätt sur typ.

- Putin träffade jag när han arbetade åt borgmästaren i Petersburg. Han gjorde inget större intryck.

Att företräda Stockholm i världen är förstås ett hedrande och viktigt uppdrag. Ändå nämner Mats Hulth mötena genom åren med vanliga stockholmare som hejar och vill prata som det han uppskattat mest.

Det håller i sig än i dag. Kanske är minnet av en glad och stridbar politiker starkare än den kontokortsaffär som ledde till hans avgång.

- Jag blev fartblind, säger han i dag om hur han hanterade sin vidlyftiga representation med ofullständiga kvitton.

Avslöjandet blev en stor nyhet i medierna. Både revisorerna och åklagare kom dock till slutsatsen att det rörde sig om administrativt slarv och inget annat. Mats Hulth meddelade dock ändå att han inte skulle ställa upp till omval.

Den gången upplevde han hur det var att utsättas för ett så kallat journalistdrev, även om han inte skyller ifrån sig.

Numera anser han att medierna helt sviker sin uppgift att bevaka lokalpolitiken.

- På min tid förekom man i tidningar och andra medier dagligen. Redaktionerna hade reportrar som på heltid bevakade kommunfullmäktige och lokala frågor. I dag är det helt tyst,

Återstår att se om någon tar upp den saken. Nu har i alla fall Mats Hulth höjt rösten, igen.

Tommy Svensson

 

Mats Hulth  Stockholmare är också människor…fast fler.

Hjalmarson & Högberg förlag. Kan beställas på nätet från Bokus med flera.

 

Arbetargrabben i diplomatkostym

2022-08-08 10:02:06

Jan Eliassons tid som utrikesminister blev kort, bara sex månader. Han efterträdde Laila Freivalds våren 2006.

Då var han ordförande i FN:s generalförsamling. Ett uppdrag chefen Göran Persson tyckte han kunde ha kvar. Utrikespolitik brukar inte vara så viktig i valrörelser, tänkte han kanske.

Eliasson fick pendla mellan uppdraget i New York och chefsrummet på UD fram till regeringsskiftet i oktober.

Tiden som utrikesminister tar därför inte någon stor plats i Jan Kenneth Eliassons memoarer Ord och handling. Ett liv i diplomatins tjänst. (Albert Bonniers förlag, 2022). I stället är det framför allt diplomaten och mästermedlaren som berättar.

Men Jan Eliasson tog verkligen sin roll som politiker på stort allvar. Han älskade att hålla Första majtal och resa runt i landet och möta partivänner och väljare under den intensiva valspurten. Det var synd att han inte fick fortsätta eller fick chansen några år tidigare.

Nåväl, särskilt under senare år blev han närmast folkkär som den obotlige fredsoptimisten som talade så människor förstod. Jag minns att han brukade inleda med att hålla fram ett glas vatten. ”Det här är lyx för en miljard människor”, sade han. Det var en bild av fattigdomen i världen ingen kunde komma undan.

Jan Eliasson är arbetargrabben som aldrig tvekat om sin hemvist i Socialdemokratin. Fint skildrar han sin familj och uppväxt i arbetarkvarteren i Göteborg, de första tio åren i en enrummare i Kålltorp, östra Göteborg.

Men studera vidare fick han och sjutton år gammal åker han på ett stipendium till USA. Redan då inträffar en händelse som kan ses som ett förebud om hans kommande liv i den internationella storpolitiken.

I New York Times läser han om en ung senator som siktar på presidentposten, John F. Kennedy. När hans värdfamilj ska ordna en talare till ett lokalt partimöte för Demokraterna, dristar han sig till att föreslå Kennedy.

Så blev det också och på mötet säger ordföranden till den blivande presidentkandidaten att han inte hade blivit inbjuden om det inte varit för en ung svensk utbytesstudent. Ynglingen Eliasson kallas fram och får en pratstund med Kennedy och hans autograf.

På den vägen är det. Jan Eliassons berättar om sin karriär på UD och i FN och alla omöjliga och möjliga medlaruppdrag som han varit engagerad i. Det är en imponerande insats i fredens och demokratins tjänst. Även om det ibland blir lite tungrott när kriserna staplas på varandra.

Mycket är dock spännande att läsa, till exempel samarbetet med Olof Palme och mötena med Saddam Hussein under medlingsförsöken mellan Iran och Irak och kreativiteten när det gäller att finna lösningar, som skapandet av så kallade humanitära korridorer i kriget mellan Sudan och Sydsudan.

Man slås av det enorma kontaktnät han byggt upp, kanske var det mötet med Kennedy som grundlade allt.

Han är möjligen för diplomatisk i en del känsliga ämnen. Det gäller somligt i FN, till exempel behandlingen av visselblåsaren Anders Kompass.

Han försäkrar att det inte var något problem för vare sig han eller Pierre Schori att de båda blev bortvalda när Lena Hjelm-Wallén respektive Anna Lindh blev utsedda till utrikesministrar. Kanske, kanske inte.

Boken är intressant och lärorik för alla politiskt intresserade. Och vi lär känna människan, arbetargrabben, i diplomatkostymen.

Tommy Svensson

 

Gediget om Putins

imperiedrömmar

2022-05-06 15:40:58

 

 

Ukraina är den logiska slutpunkten, skriver Martin Kragh i sin bok ”Det fallna imperiet. Ryssland och väst under Vladimir Putin” (Fri tanke, 2022).

Författaren hade just satt punkt då Ryssland med full kraft invaderade grannlandet Ukraina. Boken hade dock ännu inte gått i tryck och han hade två dagar på sig att uppdatera texten.

Men ändra på innehållet behövde han inte. Även om han som så många andra upprepar frasen om att det alltid kommer att finnas ett före och ett efter 24 februari 2022, betyder det inte att historien denna dag gjorde ett tvärt kast.

Man kan förstås bli förvånad över brutaliteten i det ryska angreppet, även om samma taktik använts i både Syrien och Tjetjenien. Men det Martin Kragh menar med den logiska slutpunkten är att attacken på ”broderfolket” i Ukraina är en följd av två decenniers upptrappad retorik om att återupprätta det ryska imperiet.

I den tankevärlden finns inget land som heter Ukraina och heller ingen ukrainskt folk. De är ryssar, om än inte lika mycket värda som de riktiga ryssarna, och de är en del av det tusenåriga ryska riket som nu ska inta sin rättmätiga plats i världen.

Många har missförstått Putin uttalande om att Sovjetunionens fall var nittonhundratalets värsta geopolitiska katastrof, och kanske trott att hans ambition var att återupprätta Sovjetstaten. Men Putin är inte kommunist och har knappast någon annan ideologi heller. Det är tsarväldet, när det var som starkast, som är hans ideal.

Martin Kragh är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. Han blev flitigt anlitade som expert i samband med kriget i Ukraina, känd för kunniga och kärva kommentarer.

I boken får han förstås större utrymme att visa sina gedigna kunskaper om den ryska och östeuropeiska historien. För den som vill förstå (inte detsamma som att visa förståelse) det grumliga imperialistiska tankegods som driver Putin och hans anhang är Kraghs bok verkligen värd att rekommendera.

Boken är analytisk till sin karaktär, närmast en lärobok. Den kräver en del av läsare, men man får mycket tillbaka.

Tommy Svensson

 

Revolvermannen som hotar oss alla

Följande  iakttagelse återges i Stig Fredriksons bok ”Ryssland utan Putin” (Carlssons bokförlag). Den utkom 2019 men är i dag ännu aktuellare och ännu mer skrämmande.

I en brittisk medicinsk tidskrift påpekades för några år sedan att den ryske presidenten Vladimir Putin rör sig med ”revolvermannens gångstil”. Han svänger ledigt den vänstra armen när han går, medan den högra hela tiden hålls orörlig nära kroppen. Det resulterar i ett litet snett sätt att gå, med höger axel något framskjuten. Förklaringen, enligt forskarna, är att högerarmen hela tiden ska komma åt revolvern i innerfickan.

Författaren är som säkert bekant en av våra främsta kännare av Ryssland och rysk politik med lång bakgrund som korrespondent i Moskva och som också har skrivit flera böcker i ämnet.

Liknelsen med revolvermannen baseras på Vladimir Putins bakgrund som KGB-agent. Det är också i den vi, enligt Stig Fredrikson, finner förklaringen till både Putins väg till makten och hans agerande i dag. Hans förmåga att dupera och förställa sig var förstås en tillgång som agent, men också under hans politiska karriär.

I dag när de ryska bomberna faller över Ukrainas folk kan det kännas meningslöst att spekulera i vad som rör sig i den ryske diktatorns huvud och hur han kom till makten. Man vill bara ha bort honom.

Men för den som i nyhetsbruset vill ha en förklaring till och en beskrivning av hur han kunde komma till makten och vad han egentligen vill är boken en både lättläst och övertygande berättelse. Den finns fortfarande att beställa.

Stig Fredrikson har också en annan avsikt med boken, som framgår av dess titel. Den sista tredjedelen av boken handlar om hur Ryssland skulle kunna vara utan Putin; friare, fredligare och rättvisare. För att inte tala om vilken lättnad det skulle vara för resten av Europa och världen, kan man tillägga efter de senaste veckornas hemska krigföring.

”Att kritisera Vladimir Putin för att han fört in Ryssland på fel kurs är inte desamma som att kritisera Ryssland eller det ryska folket. Det är fel att sätta likhetstecken mellan Kreml och Ryssland… Det är viktigt att klargöra att det går alldeles utmärkt att kritisera den ryska ledningen och samtidigt älska Ryssland och ryssar”, skriver han i förordet.

Också detta syfte gör boken värdefull samtidigt som den ger en glimt av hopp i dagens mörker.

Tommy Svensson

 

När det fanns hopp om Ryssland

I dag sänker sig mörkret och förtrycket ökar i Ryssland. Kriget mot Ukraina försvaras med de mest absurda argument. Finns det hopp om förändring?

Kanske, det ryska folket har gjort det förr. Jag var utrikeskorrespondent för A-pressen under de dramatiska och historiska förändringarna i Östeuropa och Ryssland 1988-1991.

Hittade några av mina Moskvareportage från den tiden. Det var kallt under demonstrationen i Moskva och jag minns hur en kvinna plötsligt tog av sig sin mössa och satte den på mitt huvud. Sådan var stämning. Sådana kan ryssar vara, om de får vara fria.

 

 

Nyhetsartikel i A-pressen

200 000 moskvabor på marsch för frihet

MOSKVA (Kuriren) Den östeuropeiska revolutionen har nått Moskva.

I den största demonstrationen någonsin ropade i går över 200 000 moskvabor på demokrati och frihet.

Under stort jubel krävde den populäre moskvapolitikern Boris Jeltsin bort med kommunistpartiets maktmonopol och införande av flerpartisystem.

I den väldiga folkmassan på revolutionstorget på Revolutionstorget invid Kreml vajade delrepublikernas fria fanor. På banderollerna krävdes demokrati nu. Deltagarna jublade när flera talare sade att de nu inlett den ”fredliga februarirevolutionen 1990”.

Uppenbart är att medborgarna i Sovjet tagit stort intryck av händelserna i Östeuropa och kräver samma förändringar i sitt eget land.

- Nu är tiden inne. Nu är det vår tur, sade en entusiastisk ung demonstrant till mig.

Demonstrationen visar vilket tryck Sovjetledaren Michail Gorbatjov står inför när han under dagens möte med kommunistpartiets centralkommitté möter sina kritiker, både konservativa och radikala.

Medborgarna nöjer sin inte med interna partireformer. De kräver ett ”normalt” parlament och flerpartisystem.

Och i går skakade Kremlmuren, liksom tidigare i höst Berlinmuren.

Tommy Svensson

 

Leve den nya revolutionen

Krönika i A-pressen. Moskva, 4 februari 1990.

Leve den nya revolutionen. De kom nerför Gorkijgatan, Moskvas Broadway, i ett led som aldrig tycktes ta slut.

De viftade med flaggor, banderoller, ropade slagord, svände in på Marx prospekt och fyllde hela Revolutionstorget vid Kreml-muren.

Över 200 000 moskvabor var på marsch.

Från högtalarna slungades kraven på demokrati och bort med kommunistpartiets maktmonopol – och orden studsade tillbaka från Lenin-biblioteket på andra sidan torget.

Poeten Jevgenij Jevtuschenko lästa med dramatisk stämma en dikt mot fascismen. Men det var mot kommunismen människorna hade kommit för att demonstrera.

Jag såg bara en liten röd flagga. Det stod McDonalds på den.

Så ropade man leve för den fredliga februarirevolutionen. Jag frågade en man bredvid mig om det var 1917 de menade.

- Nej! Nu, här! Februarirevolutionen 1990, sade han upphetsat och pekade mot marken.

Jaha, sade jag och antecknade ”Ny rysk revolution, 4 februari 1990”. Så man inte glömmer.

Lätt omtumlad av att vara vittne till en ny revolution beslutar jag mig för att söka stöd och frid hos ledaren för den gamla.

En andäktig tystnad råder när vi långsamt går runt en himmelsbädd av röd sammet. Lenins ansikte är belyst av en stark lampa. Han är alldeles slät i hyn, skägget är lite glesare än på fotografierna, men han ser förvånansvärt välbehållen ut för sin ålder. Han dog 1924.

De har satt på honom en mörk enkelknäppt kostym, vit skjorta och en blå slips med vita prickar.

Jag tittar på hans slutna ögon och för evigt förseglade läppar. Men när jag böjer mig litet närmare tycker jag mig höra att han vill säga något.

Kanske var det ”förlåt”.

Tommy Svensson

Både texterna förkortade

Putins hemmagjorda nationalism

 Putins hemmagjorda nationalism 

Den ryske presidenten Vladimir Putin sade i ett uppmärksammat uttalande 2004 att ”Sovjetunionens upplösning var den största geopolitiska katastrofen på 1900-talet”. När förändringens vindar började blåsa mot slutet av 1980-talet var Putin KGB-agent och stationerad i dåvarande Östtyskland.

   För honom var det uppenbarligen förödmjukande att se hur kommunismen kollapsade och de sovjetiska (ryska) trupperna drogs tillbaka. Det förändrade också hans liv på det personliga planet. Från att ha levt gott i det relativt välmående DDR tvingades han flytta hem till torftigare förhållanden i S:t Petersburg (som dessutom inte längre fick heta Leningrad). Hans dåvarande fru fick tillbringa många timmar i matköer som andra ryska husmödrar.

   Under de följande åren upplevde han att Ryssland förnedrades ännu en gång. Nu av nyliberal kapitalism, präglad av rofferi, kaos och stor oreda. Minns att dåvarande presidenten Boris Jeltsin beordrade att det egna parlamentet skulle beskjutas under konflikten med gammelkommunister och nationalister i den brokiga oppositionen.

   När Putin efter en snabb politisk karriär rekryterades till Kreml och vid millennieskiftet utsågs att efterträda Jeltsin var hans stora uppgift att skapa ordning och reda i landet. Han utstrålande ungdom, manlighet och kraft och var dessutom nykterist – inte oviktigt i ett land där männen, inklusive presidenten, höll på att supa ihjäl sig.

   De ekonomiska och politiska reformerna skulle leda mot ett demokratiskt och någorlunda liberalt samhälle, var förhoppningen. Det kalla kriget var definitivt över. Under sina första år som president lär Putin till och ha varit öppen för att Ryssland skulle gå med i Nato.

   I väst välkomnades den nye ryske presidenten. Nu skulle politiken bli förutsägbar och landet stabiliseras. Folk fick sina löner och pensioner. Stigande olje- och gaspriser gav Putin ekonomiska möjligheter till det. Här finns också förklaringen till att han fortfarande åtnjuter ett stort förtroende hos det ryska folket.

   Det är svårt att säga när den ryska politiken gled över i den öppet nationalistiska och revanschistiska politik vi ser i dag. Kanske hade han den agendan klar för sig när han trädde till som president. Men såg vi det?

   Så här skrev ryska Putinkritiska journalisten Anna Politkovskaja, som senare mördades:

”Det bör sägas att det (sovjetsystemets konsolidering) skett inte bara till följd av vår egen försumlighet, apati och trötthet efter allt revolutionerande. Det har också skett under uppmuntrande tillrop från Väst, inte minst från Silvio Berlusconi, som verkar ha blivit förtjust i Putin och agerar som dennes språkrör i Europa, men också från Blair, Schröder och Chirac; inte ens George W Bush hämmar honom.”

   För att så långt som möjligt återuppbygga sovjetimperiet (utan kommunism) underblåste han den ryska nationalismen, framhöll det ryska folkets storhet och egenart samt på behovet av en stark stat som kan skydda den ryska befolkningen vare sig den finns i det egna landet eller utanför dess gränser.

   I hög grad spelade han inte bara på nationalistiska känslor, utan använde sig som nämnts också av klassiska fascistiska ideal som den starke ledaren, kroppsfixeringen och pläderade konservativa familje- och kulturella värderingar. Både de geopolitiska ambitionerna och värnandet om de specifika ryska värdena ställdes i motsats till den både fientliga och dekadenta västvärlden.

   Uppenbart är att även utrikespolitiska händelser drev på politiken i nationalistisk riktning: Den USA-ledda invasionen i Irak 2003, utvidgningen av Nato med de tidigare kommunistländerna i Östeuropa året efter samt de folkliga upproren i Ukraina med flera tidigare sovjetrepubliker.

   Putin utmålade Natoutvidgningen och EU:s erbjudande om partnerskap för tidigare sovjetrepubliker som fientliga handlingar riktade mot rysk säkerhet och ryska intressen. Dessutom påstod han att ryssar i angränsande länder utsattes för diskriminering och förföljelse, ibland inte utan grund dock.

   Detta tillsammans med synen på Väst som moraliskt dekadent – med feminism och rättigheter för homosexuella som bevis för ”förfallet” – skapar den antites (”det andra”) som är nationalismens kärna. Väst blev den stora fienden.

   Det gäller framför allt USA. Det är ”Atlantismen”, de militära (Nato) och politiska banden mellan Europa som hotar Ryssland. I den grövsta ryska propagandan är USA:s mål att stycka upp och förgöra den ryska nationen.

   Europa är från den ryska horisonten mest en lojal följeslagare till USA, men som vi sett hindrar det inte Kreml från att bygga långsiktiga allianser för att om möjligt försvaga framför allt EU:s makt.

   I de extremt nationalistiska kretsarna finns drömmar om att skapa en enad Euroasiatisk union som skulle sträcka sig från Brest till Vladivostok, byggd på en Paris-Berlin-Moskva-axel. Det är tankar som också återfinns hos till exempel franska Nationella fronten.

   Här finner vi både geopolitiska och kulturella trådar som väver samman de nationalistiska krafterna i Europa med deras likasinnade i Ryssland.

   Det blir ett hopkok av antiamerikanism, anti-EU, förakt för mångkultur, feminism, gayrättigheter och det kosmopolitiska, ett hyllande av starka ledare och att sätta det egna landet ”först”.

   Den ryska nationalismen är emellertid ett svårfångat begrepp och Putin balanserar mellan två riktningar. Han avvisar vad vi kan kalla en etnisk rysk nationalism. I stället förespråkar han faktiskt ett multietniskt och multikonfessionellt land därför att det är vad Ryssland var från början.

   Det kan tyckas motsägelsefullt med tanke på den aversion mot Västvärldens multikulturalism som han delar med de högerradikala partierna i Europa. Förklaringen är att han både vill bygga på en rysk nationalism, men inte begränsa den till det egentliga Ryssland, och behålla och om möjligt utvidga det ryska imperiet. Därför värnar han, liksom för övrigt Sovjetunionen, gjorde om att även de andra folkslagen som tatarer, kaukasier och siberiska folk med flera ska kunna finnas inom de ryska gränserna.

   I ett tal 2007 sade Putin: ”Under de senaste århundradena i Ryssland, som några har kallats ett nationernas fängelse, har inte ens den minsta etniska grupp försvunnit. De har inte bara bevarat sin inre autonomi och kulturella identitet, utan också sitt historiska utrymme.”

   Det finns säkert många som vill argumentera emot en sådan ljus syn på det ryska imperiet, men det är inte poängen här. Ryssland och inte bara landet utan också den ryska själen är i Putins ögon ett multietniskt samhälle med plats för alla folkslag.

   Detta tankegods leder i sin tur till att ryska medborgare och ryska intressen måste skyddas även utanför det egna landets gränser. Vidare räknar han inte bara invånare i den ryska federationen som i grunden är ryssar, utan även ukrainare och vitryssar. De är enligt denna syn samma folk. 

   Den ryska statens vagga stod i dagens Ukraina, har Putin betonat många gånger och det blir förstås ett skäl till att inte respektera de nuvarande gränserna.

   Denna utvidgade nationalism – som grundar sig på det faktum att Ryssland fortfarande är ett imperium - skiljer sig från de västeuropeiska nationella partiernas ideologi där nationalstaten oftast är den man identifierar sig med. Denna är dessutom i de flesta fall förankrad under en relativt lång historisk tid. Det finns få fall där nationalister eller högerextremister öppet kräver att gränserna ska ändras. Man nöjer sig med att vilja stänga dem för invandrare.

   I Östeuropa är däremot den nationella identiteten svagare bunden till de nuvarande geografiska gränserna. Där är också de högerextrema partierna mer tillbakablickande och revanschistiska. Tjeckiska högerextremister vill ha tillbaka det gamla Tjeckoslovakien, rumänska högerkrafter vill inkorporera Moldavien och ungerska och österrikiska nationalister vill återskapa den gamla dubbelmonarkin. Det religiösa inslaget är också starkare: Enligt polska högerradikaler kan bara katoliker vara ”goda polacker”. För att inte tala om Balkan och de tragedier som etnisk nationalism har skapat.

   Sammantaget gör det Östeuropa, särskild i söder, till något av Europas svaga punkt. Här finns en nationalism och en syn på samhället som mycket påminner om dagens Ryssland.     Och dessa tendenser är inte begränsade till högerextremister utan sträcker sig långt in i det politiska etablissemanget. Här finner vi också de politiker och regeringar som har störst förståelse för den nuvarande ryska politiken. Nationalismen, svågerpolitiken och korruptionen florerar, precis som i Ryssland.

   I detta gränsland mellan EU och den ryska federationen utkämpas nu en kamp som ytterst handlar om ett vägval mellan det vi kan kalla en liberal demokrati och en auktoritär nationalism. Men det gäller mer, det gäller framtiden för hela Europa.

   Därför är den allians vi kan se mellan ett aggressivt Ryssland och EU-fientliga nationalistiska krafter i Europa så farlig för vår framtid.

Tommy Svensson

 

Texten är ett utdrag från min rapport ”Som vodka och kaviar” (Tankesmedjan Tiden 2015) som handlade om banden och skillnaderna mellan Putin och de europeiska högernationalisterna.