Putins hemmagjorda nationalism

 Putins hemmagjorda nationalism 

Den ryske presidenten Vladimir Putin sade i ett uppmärksammat uttalande 2004 att ”Sovjetunionens upplösning var den största geopolitiska katastrofen på 1900-talet”. När förändringens vindar började blåsa mot slutet av 1980-talet var Putin KGB-agent och stationerad i dåvarande Östtyskland.

   För honom var det uppenbarligen förödmjukande att se hur kommunismen kollapsade och de sovjetiska (ryska) trupperna drogs tillbaka. Det förändrade också hans liv på det personliga planet. Från att ha levt gott i det relativt välmående DDR tvingades han flytta hem till torftigare förhållanden i S:t Petersburg (som dessutom inte längre fick heta Leningrad). Hans dåvarande fru fick tillbringa många timmar i matköer som andra ryska husmödrar.

   Under de följande åren upplevde han att Ryssland förnedrades ännu en gång. Nu av nyliberal kapitalism, präglad av rofferi, kaos och stor oreda. Minns att dåvarande presidenten Boris Jeltsin beordrade att det egna parlamentet skulle beskjutas under konflikten med gammelkommunister och nationalister i den brokiga oppositionen.

   När Putin efter en snabb politisk karriär rekryterades till Kreml och vid millennieskiftet utsågs att efterträda Jeltsin var hans stora uppgift att skapa ordning och reda i landet. Han utstrålande ungdom, manlighet och kraft och var dessutom nykterist – inte oviktigt i ett land där männen, inklusive presidenten, höll på att supa ihjäl sig.

   De ekonomiska och politiska reformerna skulle leda mot ett demokratiskt och någorlunda liberalt samhälle, var förhoppningen. Det kalla kriget var definitivt över. Under sina första år som president lär Putin till och ha varit öppen för att Ryssland skulle gå med i Nato.

   I väst välkomnades den nye ryske presidenten. Nu skulle politiken bli förutsägbar och landet stabiliseras. Folk fick sina löner och pensioner. Stigande olje- och gaspriser gav Putin ekonomiska möjligheter till det. Här finns också förklaringen till att han fortfarande åtnjuter ett stort förtroende hos det ryska folket.

   Det är svårt att säga när den ryska politiken gled över i den öppet nationalistiska och revanschistiska politik vi ser i dag. Kanske hade han den agendan klar för sig när han trädde till som president. Men såg vi det?

   Så här skrev ryska Putinkritiska journalisten Anna Politkovskaja, som senare mördades:

”Det bör sägas att det (sovjetsystemets konsolidering) skett inte bara till följd av vår egen försumlighet, apati och trötthet efter allt revolutionerande. Det har också skett under uppmuntrande tillrop från Väst, inte minst från Silvio Berlusconi, som verkar ha blivit förtjust i Putin och agerar som dennes språkrör i Europa, men också från Blair, Schröder och Chirac; inte ens George W Bush hämmar honom.”

   För att så långt som möjligt återuppbygga sovjetimperiet (utan kommunism) underblåste han den ryska nationalismen, framhöll det ryska folkets storhet och egenart samt på behovet av en stark stat som kan skydda den ryska befolkningen vare sig den finns i det egna landet eller utanför dess gränser.

   I hög grad spelade han inte bara på nationalistiska känslor, utan använde sig som nämnts också av klassiska fascistiska ideal som den starke ledaren, kroppsfixeringen och pläderade konservativa familje- och kulturella värderingar. Både de geopolitiska ambitionerna och värnandet om de specifika ryska värdena ställdes i motsats till den både fientliga och dekadenta västvärlden.

   Uppenbart är att även utrikespolitiska händelser drev på politiken i nationalistisk riktning: Den USA-ledda invasionen i Irak 2003, utvidgningen av Nato med de tidigare kommunistländerna i Östeuropa året efter samt de folkliga upproren i Ukraina med flera tidigare sovjetrepubliker.

   Putin utmålade Natoutvidgningen och EU:s erbjudande om partnerskap för tidigare sovjetrepubliker som fientliga handlingar riktade mot rysk säkerhet och ryska intressen. Dessutom påstod han att ryssar i angränsande länder utsattes för diskriminering och förföljelse, ibland inte utan grund dock.

   Detta tillsammans med synen på Väst som moraliskt dekadent – med feminism och rättigheter för homosexuella som bevis för ”förfallet” – skapar den antites (”det andra”) som är nationalismens kärna. Väst blev den stora fienden.

   Det gäller framför allt USA. Det är ”Atlantismen”, de militära (Nato) och politiska banden mellan Europa som hotar Ryssland. I den grövsta ryska propagandan är USA:s mål att stycka upp och förgöra den ryska nationen.

   Europa är från den ryska horisonten mest en lojal följeslagare till USA, men som vi sett hindrar det inte Kreml från att bygga långsiktiga allianser för att om möjligt försvaga framför allt EU:s makt.

   I de extremt nationalistiska kretsarna finns drömmar om att skapa en enad Euroasiatisk union som skulle sträcka sig från Brest till Vladivostok, byggd på en Paris-Berlin-Moskva-axel. Det är tankar som också återfinns hos till exempel franska Nationella fronten.

   Här finner vi både geopolitiska och kulturella trådar som väver samman de nationalistiska krafterna i Europa med deras likasinnade i Ryssland.

   Det blir ett hopkok av antiamerikanism, anti-EU, förakt för mångkultur, feminism, gayrättigheter och det kosmopolitiska, ett hyllande av starka ledare och att sätta det egna landet ”först”.

   Den ryska nationalismen är emellertid ett svårfångat begrepp och Putin balanserar mellan två riktningar. Han avvisar vad vi kan kalla en etnisk rysk nationalism. I stället förespråkar han faktiskt ett multietniskt och multikonfessionellt land därför att det är vad Ryssland var från början.

   Det kan tyckas motsägelsefullt med tanke på den aversion mot Västvärldens multikulturalism som han delar med de högerradikala partierna i Europa. Förklaringen är att han både vill bygga på en rysk nationalism, men inte begränsa den till det egentliga Ryssland, och behålla och om möjligt utvidga det ryska imperiet. Därför värnar han, liksom för övrigt Sovjetunionen, gjorde om att även de andra folkslagen som tatarer, kaukasier och siberiska folk med flera ska kunna finnas inom de ryska gränserna.

   I ett tal 2007 sade Putin: ”Under de senaste århundradena i Ryssland, som några har kallats ett nationernas fängelse, har inte ens den minsta etniska grupp försvunnit. De har inte bara bevarat sin inre autonomi och kulturella identitet, utan också sitt historiska utrymme.”

   Det finns säkert många som vill argumentera emot en sådan ljus syn på det ryska imperiet, men det är inte poängen här. Ryssland och inte bara landet utan också den ryska själen är i Putins ögon ett multietniskt samhälle med plats för alla folkslag.

   Detta tankegods leder i sin tur till att ryska medborgare och ryska intressen måste skyddas även utanför det egna landets gränser. Vidare räknar han inte bara invånare i den ryska federationen som i grunden är ryssar, utan även ukrainare och vitryssar. De är enligt denna syn samma folk. 

   Den ryska statens vagga stod i dagens Ukraina, har Putin betonat många gånger och det blir förstås ett skäl till att inte respektera de nuvarande gränserna.

   Denna utvidgade nationalism – som grundar sig på det faktum att Ryssland fortfarande är ett imperium - skiljer sig från de västeuropeiska nationella partiernas ideologi där nationalstaten oftast är den man identifierar sig med. Denna är dessutom i de flesta fall förankrad under en relativt lång historisk tid. Det finns få fall där nationalister eller högerextremister öppet kräver att gränserna ska ändras. Man nöjer sig med att vilja stänga dem för invandrare.

   I Östeuropa är däremot den nationella identiteten svagare bunden till de nuvarande geografiska gränserna. Där är också de högerextrema partierna mer tillbakablickande och revanschistiska. Tjeckiska högerextremister vill ha tillbaka det gamla Tjeckoslovakien, rumänska högerkrafter vill inkorporera Moldavien och ungerska och österrikiska nationalister vill återskapa den gamla dubbelmonarkin. Det religiösa inslaget är också starkare: Enligt polska högerradikaler kan bara katoliker vara ”goda polacker”. För att inte tala om Balkan och de tragedier som etnisk nationalism har skapat.

   Sammantaget gör det Östeuropa, särskild i söder, till något av Europas svaga punkt. Här finns en nationalism och en syn på samhället som mycket påminner om dagens Ryssland.     Och dessa tendenser är inte begränsade till högerextremister utan sträcker sig långt in i det politiska etablissemanget. Här finner vi också de politiker och regeringar som har störst förståelse för den nuvarande ryska politiken. Nationalismen, svågerpolitiken och korruptionen florerar, precis som i Ryssland.

   I detta gränsland mellan EU och den ryska federationen utkämpas nu en kamp som ytterst handlar om ett vägval mellan det vi kan kalla en liberal demokrati och en auktoritär nationalism. Men det gäller mer, det gäller framtiden för hela Europa.

   Därför är den allians vi kan se mellan ett aggressivt Ryssland och EU-fientliga nationalistiska krafter i Europa så farlig för vår framtid.

Tommy Svensson

 

Texten är ett utdrag från min rapport ”Som vodka och kaviar” (Tankesmedjan Tiden 2015) som handlade om banden och skillnaderna mellan Putin och de europeiska högernationalisterna.