Vart är världen på väg?

 

Sven Hegelunds bok Intressanta tider (Hjalmarsson & Högberg) kom ut i augusti förra året.

   Strax efter jul skrev historikern Gunnar Wetterberg en entusiastisk krönika i Expressen med rubriken ”Byt dina dåliga klappar mot den här boken”.

   Julklappsbyte blev det inte, men jag köpte boken och har läst den med stor behållning.

   Författaren har en bakgrund som facklig ekonom, statssekreterare i finansdepartementet och direktör i Europeiska utvecklingsbanken.

   Sven Hegelund skriver analytiskt om de konflikter och problem som präglar vår tid. Det mesta berörs; ekonomi, naturresurser, klimatkris, globaliseringen, krig, maktspel och maktförskjutningar.

   Han koncentrerar sig på de som han anser vara viktigaste aktörerna, framför allt USA, Kina, Ryssland och Europa.

   Det är ingen pamflett eller varningsrop och han är försiktig med egna ställningstaganden. Undantaget är Europa och Norden.

   I den geopolitiska värld han målar upp med ett uppåtgående Kina, ett revanschlystet Ryssland och ett USA som vacklar är det hans bestämda åsikt att Europa måste ta ett större ansvar för sin egen framtid. Det gäller inte bara ekonomiskt utan också militärt. 

   I ett Europa som har kapacitet att spela i en större division än idag önskar han sig även ett starkare samarbete inom Norden, inklusive de baltiska staterna.

   Han anser att Sverige bör ansluta sig till euron och sticker ut haken med slutsatsen att den ekonomiska utvecklingen hade blivit i stort sett densamma om vi sagt ja i folkomröstningen, trots eurokrisen.      

   Just nu, med ett krigshot hängande över Europa, blir hans analys högaktuell, särskilt vad gäller den ryska nationalismen och den så kallade Eurasianismen, där Ryssland anses ha en historiskt given roll som ett stort och mäktigt imperium som sträcker sig över både Asien och Europa.

   En anmärkning är att han tyvärr okritiskt för vidare ståndpunkten att ”väst utnyttjat Rysslands svaghet till att flytta fram sina positioner till Rysslands närområde”. Konfliktens kärna är i stället att Ryssland inte erkänner att de stater som blev självständiga efter Sovjets fall har rätt att själva bestämma som de vill tillhöra ”väst” eller inte.

   Bokens styrka är onekligen dess encyklopediska anslag, den breda översikten, parad med de djupa detaljkunskaperna.

   Samtidigt har det greppet sina risker. Just när man som läsare fördjupat sig i ett skede kastas man på nästa sida vidare till någonting helt annat.

   ”Intressanta tider” läses nog bäst som en lärobok, inget fel i det. Men den hade nog väckt ännu större intresse med en stramare disposition och därmed tydligare budskap.

Tommy Svensson