Är lobbyistfesten slut nu?

Det har varit strålande tider för lobbyister och välfärdsspekulanter de senaste decennierna. Sverige har inte bara varit en öppen marknad för dem som vill köpa sig en skolkoncern eller ett HVB-hem, utan också för politiker som klivit över tröskeln till de snabbt växande PR-bolagen.

Eftersom goda råd är dyra har de senare kunnat tjäna en rejäl hacka på att vägleda företag eller spekulanter till rummen där de viktiga besluten fattas, ofta efter fullgjord egen politisk karriär.

Massmedia kallas ibland, men alltmer sällan, den tredje statsmakten eftersom dess roll är att granska makten hos regering och riksdag. På senare år har vi fått en ”fjärde statsmakt” i PR- eller PA-bolagen (Public affairs) som tagit på sig uppgiften att påverka politiken utan att behöva granskas.

Sverige har länge utmärkt sig genom att inte ha något krav på insyn i hur lobbyföretag försöker påverka politiken. Som nästan sist i klassen föreslår en utredning att det ska införas ett register med företag som ägnar sig åt att påverka riksdagen och departementen.

Böcker om lobbyism

Förslagen är emellertid så blygsamma att de inte kommer att tysta kritikerna. I alla fall inte författarna till två av de böcker som nyligen utgivits och som riktar skarp kritik mot verksamheten; Skuggspel. Om dold påverkan på politiken (Fri tanke förlag) av Mats Engström och Bananrepubliken Sverige. Hur politiker, välfärdskapitalister och PR-byråer utarmar demokratin. (Natur & Kultur förlag) av Johannes Klenell. Deras politiska syn i frågan är i stort sett densamma, men temperamentet skiljer böckerna åt.

Som kanske framgår av titeln är Klenells bok yvigare och förutom välfärdskapitalister och PR-byråer innehåller den också en ambitiös genomgång av den politiska klassens familjerelationer. Hans grundliga redovisning av ”nepotism och korruption”, det vill säga vem som är gift med vem och vilka som är släkt i politiken, är onekligen slående, men blir kanske något tröttsam och överdriven.

Beskrivningen av hur lobbyismen växte fram i Sverige i kölvattnet av privatiseringsvågen som inleddes på 70/80-talen är både tänkvärd och genomskådande i dess skamlöshet.

Mats Engströms bok är stramare och mer resonerande, men också tydlig i sin kritik. Han stöder sig på forskning och sin djupa kunskap i miljö- och energipolitik samt i EU-frågor. Han prövar sakligt motsidans argument vilket jag tycker ger särskild tyngd åt hans egna. Han anser att verksamheten kan vara legitim om den sker öppet och under kontroll. Problemet är förstås att det är de ekonomiskt starka spelarna som gynnas.

Mats Engström är socialdemokrat och Johannes Klenell har en bakgrund i Vänsterpartiet. Även om den mesta kritiken riktas mot moderata politiker tar de också upp kända socialdemokrater som värvats av PR-byråer, främst förstås de före detta statsministrarna Göran Person och Stefan Löfven (även om han inte ser sig som lobbyist).

Den förstnämnda får inleda Klenells bok med sin tidigare skarpa kritik av lobbyisterna. Så här sade Göran Persson på partikongressen i Sundsvall 1997:

”Hur är det egentligen med de lejda opinionsbildarna, de som ena dagen säljer sina tjänster till ett företag, andra dagen till ett parti? Vad är egentligen lobbying? Hur ser den ut, hur fungerar den? Blir beslutsfattare manipulerade och förda bakom ljuset?”

Ja, en del av svaren får vi i Engströms och Klenells böcker. Och ännu mer kanske när Sverige får en ordentlig lagstiftning och reglering på plats.

Men säkert smids redan planer hos de stora lobbyfirmorna hur man ska sänka de nya förslagen till insyn i deras verksamhet. Det är just det de är proffs på.

Tommy Svensson

Stefan Löfven med egna ord

2024-12-09 10:43:44

Stefan Löfven är förstås van vid högt tempo från sin tid som statsminister. Men jag undrar om det inte var lika jäktigt på bokmässan i Göteborg. Hans memoarer ”Svetsare och statsminister” hade just kommit ut på bokförlaget Atlas. 

Han tycktes vara överallt och hela tiden omsvärmad av folk som ville prata och få sitt exemplar signerat. De fullsatta seminarierna avlöste varandra. Han såg ut att trivas.

Några av rubrikerna: Från Ådalen till Rosenbad, Läget för demokratin (med Annie Lööf), Svetsare och statsminister, Fosterbarnet som blev statsminister, Socialdemokratin i och ur tiden (med författaren Torbjörn Flygt).

Även om hans barndom som fosterbarn och uppväxt i Ådalen är känd så berör den läsaren. Särskilt för att hans berättelse är så kärleksfull, såväl mot sin biologiska mamma som mot sina fosterföräldrar som han kallar mamma och pappa. Han betonar att han har haft en lycklig barndom. 

Lyckligt är också uppenbarligen äktenskapet med Ulla. Vi får till och med ta del av deras tips för att hålla kärleken vid liv. Fast det som bränner till är när hon till slut accepterar att han ska ta på sig uppdraget som Socialdemokraternas partiordförande och säger att ”vi gör det tillsammans”. Men vad han inte får veta är att hon går till fönstret och gråter.

Stefan Löfven har beskrivits som den motvillige partiordföranden och statsministern. Han värjde sig i det längsta. I boken skriver han att han hade stora luckor i den politiska erfarenheten och ingen riksdagsvana. Han satt i VU på ett fackligt mandat. Personliga tvivel hade han också. ”Några lik i garderoben hade jag väl inte, men hur skulle jag gå igenom rutan, hur skulle jag klara debatterna?”

Några misstag ångrar han. Det mest uppmärksammade var när han motade bort Annie Lööf i en TV-debatt. ” Det kändes inte bra efteråt och det såg otrevligt ut på bild. En äldre karl som burdust avvisat en yngre kvinnas utsträckta hand. Nej, det var ett misstag jag ångrar.”

Politiskt viktigare är några uttalanden som han beklagar eller i alla fall vill förklara. ”Mitt Europa bygger inga murar” sade han i september 2015. ” Ingenting jag yttrat förr eller senare har blivit så citerat, kritiserat och parodierat.” Han kallar det smärtsamt men vill att helheten ska gå fram. Så här fortsatte han i talet: ” Om vi bär denna uppgift tillsammans, då kan vi göra skillnad för människor, alla EU-länder måste hjälpa till.”

Han skriver också att vallöftet om att Sverige skulle få ”Europas lägsta arbetslöshet var förstås en förhastad formulering”.

Stefan Löfven såg sig med sin fackliga bakgrund som en samarbetsman. På arbetsmarknaden förhandlar man och sluter avtal som man sedan håller. Denna fackliga instinkt försökte han överföra till politiken. Men där är villkoren snarast det motsatta. Man söker konflikterna, konfrontationen. Så sprack också såväl energiöverenskommelse som december- och januariavtal.

Boken har fått ett svalt mottagande i några av de stora (borgerliga) tidningarna: ”Tråkigt och ogint om tiden vid makten”, är rubriken i Svenska Dagbladet. ”Han är för lojal med partiet och för upptagen av sitt eget eftermäle”, heter det i Dagens Nyheter. ”Det bästa med boken är att den är så kort”, skriver Expressen.

Nej, Löfven avslöjar inga skandaler, han förtalar inga partikollegor eller motståndare, han medger fel men framför allt ger han sin bild av de konflikter och många dramatiska händelser och skeenden han var tvungen att hantera. Det räcker med att läsa bland kapitelrubrikerna för att påminnas om vilken tid det var: Parti i kris, ”Mitt Europa bygger inte murar”, Döden på Drottninggatan, Januariavtalet, Pandemin, Bortröstad…

Det jag saknar är ett kapitel om gängkriminaliteten och misslyckandet med integrationen. Det räcker inte att han nämner Morgan Johanssons 80 lagskärpningar. 

Men Stefan Löfven har onekligen en historia som är värd att berättas. I boken gör han det med hjälp av kulturjournalisten Ulrika Knutsson. 

Se där, en utmärkt julklapp till en politiskt intresserad!

Tommy Svensson

Har USA valt en diktator?

Bara två gånger under hela USA:s historia har ett ledande parti nominerat en kvinna som kandidat till posten som president. Hillary Clinton var den första och Kamala Harris den andra, båda för Demokraterna.

Deras motståndare råkade i båda fallen vara Donald Trump. Mannen som nu åter blir landets president, nu med nästan oinskränkt makt. 

Är den högsta posten i praktiken stängd för kvinnor? I alla fall denna gång visar undersökningar att väljarna ville ha ”en stark man”. Det var en utbredd uppfattning, också bland kvinnor, att det inte passar med en kvinna som president och överbefälhavare.

Men visste de att de i praktiken kanske valde en diktator?

Uppenbart är att kvinnor och män bedöms på olika sätt. 

Hade Hillary Clinton och Kamala Harris kunnat uppträda lika arrogant, oförskämt och lögnaktigt som Donald Trump gjorde mot dem? Naturligtvis inte. Bara frågan är absurd. 

När Hillary Clinton sommaren 2016 utsågs till Demokraternas presidentkandidat hade hon utkämpat en lång och bitter intern strid mot uppstickaren och socialisten Bernie Sanders. 

I presidentvalet fick hon flest röster, men förlorade ändå mot Trump på grund av elektorssystemet. Så hon var nära.

Men den mobbning hon utsattes för i valkampanjen var något helt unikt till och med i amerikansk politik. 

I sina memoarer skriver hon att hon försökte hålla sig lugn inför Trumps alla sexistiska provokationer. Hon ville skrika åt honom att ”gå härifrån” när han vandrade runt och bakom henne på scenen. Men hon höll igen. Kvinnor ska inte skrika – då är de hysteriska. Men männen kan gorma som de vill.

I år var det vice presidenten Kamala Harris som skulle spräcka det omtalade glastaket. Hennes väg till nomineringen var den motsatta. Hon kastades in i slutskedet, utan att kunna förankra sin kandidatur och slipa sina argument i interna provval. 

Ansvaret för detta kommer nog att läggas på president Joe Biden som frångick sitt löfte att bara sitta en mandatperiod. Han skulle vara en övergångspresident, sade han. Och varför slog ingen i den inre kretsen larm om presidentens hälsotillstånd i god tid?

Med tanke på förutsättningarna gjorde Harris ändå en stark kampanj, särskilt i den enda debatten mot Trump. Men hon kunde inte ge övertygande besked i de frågor som engagerade väljarna mest, ekonomin och prisstegringarna samt migrationen. Det är svårt att se att hon ska kunna leda Demokraterna inför kommande val, närmast till kongressen om två år.

Demokraternas förlust följer samma mönster som vi sett i land efter land, också i vårt. Regeringar faller på grund av missnöje med de negativa ekonomiska effekterna av pandemin och kriget i Ukraina, det gäller både höger- och vänsterregeringar.

I USA har Republikanerna nu kontroll över såväl Vita huset som Senaten och Representanthuset. Demokraterna har en läxa att göra. Och kvinnorna fortfarande ett glastak att krossa.

Det sades inför valet att utgången skulle avgöras i vilken mån Demokraterna skulle kunna mobilisera kvinnorna och Republikanerna männen. 

Valet blev en bekräftelse på att det skett en grundläggande strukturell förändring i de båda partiernas väljarunderlag. Känt sedan tidigare var att Republikanerna, eller snarare Trumps Maga-rörelse, hade gjort stora inbrytningar bland vita arbetarväljare. 

Nu skedde samma sak bland både svarta och latinos, särskilt bland unga män. Det chockade många inom Demokraterna. Den så kallade Obama-koalitionen föll samman.

Demokraterna dominerade i storstäderna och i högre utbildade väljargrupper. Donald Trump svepte hem landsbygden och de mindre städerna.

Det har skett en extrem polariseringen de senaste åren.  Aldrig har det politiska gapet mellan höger och vänster i det amerikanska samhället varit så stort som i dag. Demokraterna är inga änglar men det är framför allt den populistiska högern – med Trumps Maga-rörelse som folklig bas i spetsen - som drivit på och tänjt gränserna för det som är acceptabelt. 

Trump försökte till och med behålla makten genom ett försök till statskupp när han förlorade valet 2020 mot Joe Biden. De ledande republikanerna tog sin hand ifrån honom, men ganska snart var han förlåten. De behövde Trump mer än han behövde dem.

Trots att valet är över är ovissheten om vad som ska hända är lika stor som innan valet. Alla experter rycker på axlarna. Vi får vänta och se. 

Men om två månader Trump tar över Vita huset. Då kan han sälla sig till sina kompisar, de andra ”starka männen”, Vladimir Putin i Ryssland och XI Jinping i Kina. I Europa har han Ungerns Victor Orbán som bundsförvant, och fler finns i kulisserna.

Oroliga tider väntar USA och världen.

Tommy Svensson

 

 

 

Hur står det till med glädjen i dag?

2024-10-07

  Titeln är uppfordrande och optimistisk, men det är omslagsbilden som är bokens ursprung. Utan fotot, ingen bok. I alla fall enligt författaren själv, Torbjörn Flygt.

  Vi ser i förgrunden en sprudlande Olof Palme och en glatt skrattande dam i tidstypisk kappa och hatt. Platsen är ett fullsatt Malmö stadion (35 000) och det är den 19 augusti 1973. Fotograf är Pierre Mens.

  Det är Socialdemokraternas valupptakt och någonstans uppe på läktaren sitter författaren själv, nio år gammal.

  Vad är det för bok han har skrivit?

  – Jag vet inte, svarar han när jag lyssnar på hans presentation på Bokmässan i Göteborg.

  – Det är i alla fall ingen roman som jag brukar skriva.

  Nej, det är heller ingen tegelsten, blott 140 sidor. Men det är ett tidsdokument som omslagsbilden. Ett antal nedslag i Sverige när det eftersträvade folkhemmet kanske nådde sin kulmen.

  Ett genialt grepp i boken är att låta utdrag ur Palmes tal – enligt författaren ett av hans allra bästa – inleda flera av kapitlen. Inte bara som referens. Hans avslutning är också bokens titel:

  ”Låt oss gå ut med glädje för att gemensamt föra socialdemokratin till seger den 16 september. Låt oss gå ut med glädje”

  Men det blev en märklig avslutning på valrörelsen. Kungen låg döende på ett lasarett i Helsingborg. I Stockholm utspelades ett råndrama på Norrmalmstorg. I Chile störtades den demokratiske presidenten i en militärkupp.

  Dessutom slutar valet oavgjort. Socialdemokraternas 45 procent räckte inte till seger, men Palme fick fortsätta i tre år till under den så kallade lotteririksdagen.

  För dem som var med på den tiden – och det var vi väl alla i Onsdagsklubben – är Flygts beskrivning av valupptakten på stadion, Palmes tal och personerna som var där att gå minnenas allé: Tage Erlander, Gunnar Sträng, Torsten Nilsson, Sten Andersson, Monica Zetterlund och MFF-basen Eric Persson ”I Malmö spelar vi blått, men röstar rött”. (Mest män var det ju då.) Rolig och nostalgisk läsning är det. Ja, det är bara att bejaka det.

  Kapitlen om Palmes tal och den optimism och frejdighet inom socialdemokratin som författaren förmedlar är för mig den starkaste delen i boken.

  När Flygt gör andra nedslag för att fånga tidsandan skriver han om Bosse Larssons hörnor, Jacques Werups dikter och planerna på Öresundsbron. Det är också läsvärt men gör att boken spretar.

  Kul och tänkvärd läsning är dock avsnittet om Författarförlaget. Alla vi som köpte deras böcker på den tiden det begav sig påminns om att det kan vara svårt att vara idealist och försöka stå upp mot kapitalismens marknadskrafter. I dag ägs förlaget av Storytel.

  Frågan om 1973 var höjdpunkten på socialdemokratins samhällsbygge och om vi därefter har åkt politisk rutschkana får varje läsare själv ta ställning till. Boken leder till viktiga frågor om tillståndet i dag, både för Sverige och för socialdemokratin.

  Att vi lever i en annan tid nu står i alla fall klart.

Tommy Svensson

 

Margit Silbersteins nya bok handlar om läkaren och barnrättskämpen Janusz Korczak som vägrade överge barnen vid det barnhem han drev och i stället vandrade "hand i hand med barnen i Treblinka".

2024-05-07

Om en god människa i en ond tid

För två år sedan gav journalisten och författaren Margit Silberstein ut boken Förintelsens barn. Det är en berättelse om hennes föräldrar som överlevde och hamnade i Norrköping. De hade förlorat sina släktingar. De var ensamma kvar. ”Två människospillror”, som hon beskrev dem.

Det som gav berättelsen en särskild tyngd var hennes beskrivning av sin generations uppväxt och liv som just förintelsens barn.

”Det här är en bok om det tunga arvet, om känslan av att finnas till i stället för alla de som slutade i gaskamrarna. I barnen skulle en förlorad värld återuppstå, så kände jag. Vem kan leva upp till det?”

Med sin bok förde hon upplysningsarbetet vidare, men gav det också en ny dimension, smärtsamt aktuell. Hur är det att vara jude och judinna i Sverige i dag, att möta en växande antisemitism eller att få sin identitet som svensk ifrågasatt? Om detta berättade hon också.

Nu är hon aktuell med en ny bok Hand i hand med barnen i Treblinka (Bonniers). I den går hon utanför sin egen släkt, men är ändå personlig och liksom den tidigare boken är den trots den hemska verkligheten vackert skriven.

Det är en berättelse om ”en god människa”, nämligen läkaren och barnrättskämpen Janusz Korczak som föddes i Warszawa den 28 juli 1878 och dog i Treblinka den 5 augusti 1942.

Boken inleds och avslutas med att de 200 barnen från det barnhem som Janusz Korczak drev i Warszawas ghetto vandrar ”långsamt och tyst fram på stadens gator, på väg mot döden”.

I täten går en åldrad, tärd man med ett barn i vardera handen. Marschens destination är utrotningslägret i Treblinka. Mannen är Janusz Korczak. Han hade många möjligheter att undkomma, men avböjde varje gång.

Margit Silberstein skriver att hon vill levandegöra honom. ”Hon skriver och gråter” för vi behöver berättelser om de som var ljus i mörkret, de som stod upp mot ondskan.

Visst är det en märkvärdig man hon sedan berättar om. Han var läkare, författare, radiopratare och långt före sin tid när det gäller synen på barnen, bland annat inspirerad av svenskan Ellen Key. Hans tankar och skrifter låg till exempel till grund för FN:s barnkonvention, framgår det.

In i det sista drev han tillsammans med sina medarbetare barnhemmet Don Sierot (De föräldralösas barnhem) i Warszawa, den sista tiden i ghettot.

Inte alltid gick det som han tänkt. Motgångarna och konflikterna var många. Uppenbarligen kunde han vara både burdus och sträng.  Trots sin beundran vill författaren inte utmåla honom som helgon i alla avseenden.

Han förblev ogift och ville tydligen inte ha egna barn. Det var ett smärtsamt beslut, skriver han i ett brev till en vän.

En gåtfull händelse var att han sannolikt i sin ungdom var tillsammans med en flicka som blev med barn, men svek både henne och barnet. Vad som egentligen hände är gåtfullt, skriver Silberstein.

Vi vet alla hur berättelsen slutar. Han överger inte barnen. Han följer dem i döden.

Författaren ger förutom porträttet av en enastående människa också en viktig bild av hur den växande antisemitismen i Polen blev allt grövre under trettiotalet, tiden före den tyska invasionen.

Denna tid av pogromerna och förföljelserna av judar, som också drabbade Korczak, och som fick nära 400 000 polska judar att fly till Palestina var det förbjudet att tala om under den nationalistiska högerregeringen som fram tills nyligen styrde i landet.

Margit Silberstein döljer inte att det är svårt att skriva om den monumentala ondska som Förintelsen innebar. Även som läsare kan man rygga tillbaka, och kanske välja någon lättsammare och bekvämare bok.

Men både den tidigare Förintelsens barn och den nya boken Hand i hand med barnen till Treblinka är nödvändiga och lärorika berättelser. Inte minst i den tid vi lever i nu.

Tommy Svensson

Foto: Bonniers förlag

 

Bara människan kan rädda mänskligheten

2024-02-12

 

”Vi har aldrig haft det så bra som nu. Mänsklighetens problem hotar allas vår tillvaro. Vi kan göra världen bättre.”

Jag vill så gärna tro honom. 

Författaren, journalisten och upptäcktsresanden Lasse Berg är optimist. ”Tillsammans – människan som människans räddning” heter hans senaste bok.

Vad ska rädda mänskligheten om inte människan?

Han har sett folkmord, krig, svältande människor, miljöförstörelse och han har beskrivit allt i ett otal böcker sedan han och hans dåvarande fru Lisa på 60-talet gav sig ut i världen i en folkvagnsbuss. 

Han kom till Indien, befolkningsexplosion och massvält. Han hade läst den tidens domedagsprofeter. Svensken Georg Borgström med flera spådde världens undergång inom tio år. Maten skulle helt enkelt ta slut. Klockan var fem i tolv, då också.

(Jag gick i skolan och förläste mig också på Borgström. Med en likasinnad kamrat slog vi fast att allt skulle gå åt helvete senast 1984. Men vi gjorde våra läxor ändå.)

Så blev det inte. ”Så fel vi hade”, skriver Lasse Berg i dag. Mat fanns och produktionen kunde mångdubblas. Men de fattiga hade inte råd att köpa. Hungern och svälten hade skapats av människors agerande. Det var politiken.

De kommande decennierna präglades av globaliseringen och Asiens mäktiga lyft. Lasse Berg skriver: ”Under några årtionden har miljarder människor fått det bättre,… färre djupt fattiga, mer läskunnighet, många hundratals miljoner fler i medelklassen, osannolikt utökad förväntad livslängd.”

Men nu är det annat som tränger på. I Papua Nya Guineas regnskog mötte Lasse Berg skogsskövlingen. Och som den meteorolog han också är började han ivrigt studera hur det skulle påverka klimatet. När det gäller klimathotet är det lätt att fastslå att varningarna tidigt var befogade, skriver han. 

Det andra stora hotet är demokratins tillbakagång. Under de senaste tjugo åren har andelen av jordens befolkning som lever i autokratier ökat från 46 till 72 procent. ”Vi glider ner i hålet”, skriver han.

Framtiden ser onekligen mörk ut. Men det beror inte på att människan är ond.

Vi förs tillbaka till författarens fascinerande letande efter människosläktets ursprung, tema för hans kända böcker om bushfolket i Kalahari i Namibia som fortfarande lever som de tidigaste människorna gjorde. Den första boken i serien ”Gryning över Kalahari – hur människan blev människa” knockade mig och många andra när den gavs ut 2005. 

Budskapet är att människan inte blev människa genom att kriga och roffa åt sig, i stället var överlevnadsstrategin att samarbeta och leva lättjefullt och jämlikt.

Som den upptäcktsresande han är har Lasse Berg i detta funnit framtiden för människan hos de allra första individerna som för 150 000  år sedan började sprida sig runt om i världen.

Så här kort sammanfattat kan det låta banalt, men ge boken med dess fascinerande tidsperspektiv och analyser av vår tids utmaningar en chans. Det är den värd.

Tommy Svensson

Lasse Berg Tillsammans (Ordfront förlag 2024)

De tre böckerna i Kalahari-serien har nyligen givits ut i nyutgåvor.

Fin bok om konjakshandlaren som lade grunden för EU

Den 9 juni nästa år ska vi välja 21 svenska ledamöter i Europaparlamentet. Det är sjunde gången och intresset har ökat med åren. 

   Vid valet 2019 var deltagandet 55 procent. Inte särskilt bra jämfört med valen till riksdagen, men hyfsat högt i en europeisk jämförelse.

   Så länge vi har varit medlemmar är det svårt att se någon period där EU och därmed Europaparlamentet har haft så viktiga uppgifter som nu. 

   Kriget i Ukraina, klimatkrisen, terrorismen och hoten mot demokratin är några av de kriser som ger nästa års Europaval ett särskilt allvar. Pandemin inte att förglömma. 

   Europajournalisten Annika Ström Melins nya bok ”Monnets blinda fläck” är en bra och personlig introduktion till den unika konstruktion som Europeiska unionen är. Syftet är inte att behandla tänkbara valfrågor, utan att ge en bild av hur samarbetet startade och hur det har utvecklats. Det gör hon på ett sätt som aldrig blir tråkigt.

   Hon utgår från en av de personer som fått epitetet EU:s fäder, den franske konjakshandlaren Jean Monnet. Hur kunde denne man, utan högre utbildning och position, på egen hand utarbeta en plan för samarbete i Europa och få tillträde till presidenter och statsministrar för att prestera sina idéer? Och inte bara det, att i huvudsak få se dem förverkligade. 

   Hans insatser ska ses mot bakgrunden av de båda världskrigen. Grundtanken var freden vara kan bevaras om länderna förmås att överge en del av sin suveränitet och samarbeta i ett övernationellt organ.

   Annika Ström Melins fascination började när hon under en tid bodde granne med en av Monnets tidigare medarbetare. Ju mer hon satte sig in i denne ”självutnämnde världsförbättrare” kunde hon inte få honom ur sitt huvud.

   Men det fanns och finns en blind fläck i Monnets bygge. Var kommer medborgaren och demokratin in? Hans övertygelse var att ju starkare samarbetet blir skulle demokratifrågan lösas av sig själv i det Europas förenta stater han såg framför sig.

   Riktigt så blev det inte, i stället har många känslan av att EU ”svävar lite väl fritt” över folks huvuden.

   Författaren avslutar därför boken med att föreslå en rad reformer för att ge ”demokratin större utrymme och betydelse för och i EU”, som hon skriver.

   Till exempel bör länder som inte respekterar demokratin sparkas ut, väljarna ska kunna påverka vem som blir kommissionens ordförande, EU-kommissionärer nomineras öppet och inte minst att de nationella parlamenten blir en mer betydelsefull arena för fördjupad behandling av EU-frågor. 

   Kloka synpunkter som suddar ut lite av Monnets blinda fläck, men inte hela. 

Tommy Svensson

 

Annika Ström Melin 

”Monnets blinda fläck” (Dialogos förlag)