Blev Stoltenbergs tid i Nato början till slutet?

 

Det är lätt att tycka om Jens Stoltenberg, ödmjuk som människa och som politiker. Det är inte alltid det går att förena, men i hans fall är det ett utmärkande drag. Det hände väl att man som svensk var avundsjuk på de norska partivännerna under hans tid som partiledare och statsminister.

Men hur hamnade han i Nato? 

Det berättar han på 500 sidor i boken ”Min tid i Nato”. Det var tänkt att han skulle vara försvarsalliansens generalsekreterare under en mandatperiod på fyra år, värvad av dåvarande USA-presidenten Barack Obama, med stöd också av bland andra Tysklands och Frankrikes ledare.

”Det är inte lätt att tacka nej när personer som Obama och Merkel ber en utföra ett jobb. Att tacka nej till dem för att jag hellre ville bo i Oslo och åka skidor i Nordmarka blev lite futtigt”, skriver han. 

Men det var inte bara av plikt, utan också av övertygelse. ”Som jag ser det finns det ett politiskt släktskap mellan samhörigheten i Nato och socialdemokratiska idéer om att vi åstadkommer mer tillsammans än var och en för sig”, skriver han. Boken kom ut i höstas och frågan är om han hade formulerat sig så oförbehållsamt idag.

Hans förordnande förlängdes gång på gång så det blev slutligen drygt tio år, från 2013 till 2024. Han samarbetade med tre amerikanska presidenter, förutom Obama också Donald Trump under dennes första period och Joe Biden. 

Han hann se till att Sverige och Finland kom med som medlemmar, även om det blev oväntat utdraget i vårt fall. 

Den stora prövningen under Stoltenbergs tid som Natochef var förstås de ryska attackerna på Ukraina, som inleddes 2014 och som skedde i full skala 2022. Här är han självkritisk över hur valhänt Europa hanterade stödet till Ukraina. Han skriver dystert men klarsynt:

”Vi gav dem tillräckligt stöd för att undvika att förlora, men inte tillräckligt för att vinna kriget.”

De amerikanska anspråken på att erövra Grönland, som idag hotar att hela samarbetet, fördes fram även under Trumps första period som president. Då lyckades man avvärja hotet, men Stoltenbergs beskrivning av hur man anpassade sig till den nyckfulle presidenten är minst sagt uppseendeväckande. Så här skriver han:

”Det var också nödvändigt med intern självdisciplin. Jag gav tydliga besked om att resignerande stönanden under interna möten var oacceptabelt. Inga visningar av Trump-tweets eller klipp från nätet åtföljda av himlande ögon. Inga hånfulla skratt åt videor, inga skämt om golfspel och beteenden. Nolltolerans om sådant var helt nödvändigt.”

Denna servilitet spred sig också till politikerna. Trump skulle alltid berömmas, särskilt den nederländske regeringschefen Mark Rutte åtog sig den rollen. Så blev han också Stoltenbergs efterträdare.

Men allt är inte Trump. Boken innehåller fina kapitel om Stoltenbergs familj, uppväxt och hans väg in i politiken. I genren politiska memoarer står den sig stark, välskriven (med hjälp), intressant och högaktuell, trots att den blickar bakåt i tiden. 

Tommy Svensson

Jens Stoltenberg Min tid i Nato (Bonniers förlag 2025)

 

 

Har vi förlorat en svensk klenod?

I Klas Östergrens senaste bok Klenoden (Polaris) får vi ännu en gång komma in i den speciella värld som är författarens alltsedan genombrottet med Gentlemen 1980.

Han finns själv med som berättare och hyr in sig hos en dam han kallar Dame Edna (efter den australiensiska dragartisten). Uppdraget är att skriva en biografi över en poet, Heintz Konradsson, en pacifist som (ofrivilligt?) blivit populär och hyllad som patriotisk beredskapsdiktare.

Bokens första kapitel skildrar hur poeten med stor möda släpar sig fram till en prisutdelning i Börshuset. Här är Östergren i sitt esse med en härligt burlesk skildring.

Under arbetets gång dras vi in i inhemskt spioneri, så kallade påverkansoperationer och annat skumrask i vår militariserade tidsanda samt en nästan utplånad fredsrörelse. Frågan hur det kunde bli så genomsyrar berättelsen, och han söker sig tillbaka till historiska men bortglömda fredsinitiativ.

Han skriver om ett internationellt fredsmöte i Stockholm, närmare bestämt på Grand Hotel som hölls under brinnande första världskrig. Ett så kallat fredsskepp hade seglat från USA till Europa, finansierat av bilmogulen Henry Ford. Men det hela gick snett, tidningarna skrev om ”fullt krig på fredsskeppet”. Och även på konferensen var motsättningarna stora. Går det inte att hålla fred ens bland fredskämpar?

Kanske ska vi se detta som Östergrens desillusionerade bild av dagens svenska fredsrörelse. ”Den enda gång de kommer till tals är fyra sekunder på TV med en tant i inkamössa.”

På ett seminarium under Bokmässan i Göteborg fick han frågan varför han inte själv deltar i den offentliga samhällsdebatten, till exempel om Natoanslutningen och fredsrörelsen. Engagemanget har han uppenbarligen.

– Nej, svarade han och slog ut med händerna. Jag skriver böcker, jag är usel på att debattera. Jag skulle få stryk varenda gång.

Så i det här avseendet är Klas Östergren ingen ny Per Anders Fogelström, den folkkäre pacifisten och författaren som var Svenska freds ordförande i fjorton år.

Vi får hålla till godo med hans romaner. Gott så.

En klenod är något fint och värdefullt. Klas Östergren tänkte först att boken skulle heta ”Nationalklenoden”, men övergav det.

Nationalklenod kan Astrid Lindgren kallas. Men det skulle nog inte passa på den odräglige poeten i boken. Jag läser snarare titeln för något författaren menar att vi förlorat, medmänsklighet och mod kanske.

 

 Boken som förebådade Donald Trump

2025-08-12 10:24:55

 

 Den amerikanske arbetarförfattaren Sinclair Lewis gav för nittio år sedan ut boken Sånt händer inte här. Det var en tid då nazismen och fascismen tog makten i flera länder i Europa. I Sovjetunionen härskade Stalin och kommunismen.

Lewis dystopiska berättelse handlar om att även USA kom att styras av en diktator, med ett händelseförlopp likt det i Tyskland och Italien under trettiotalet. Boken var en politisk satir och en varningsklocka i en tid då stora klassmotsättningar också präglade USA.

Författaren ”ändrar” helt enkelt resultatet i det då senaste presidentvalet. I stället för att vinna valet 1932 med sin ”New Deal” förlorar i boken demokraten Franklin D Roosevelt till den populistiska uppstickaren Berzelius ”Buzz” Windrup. 

Snabbt monteras de demokratiska institutionerna ner, en paramilis förföljer regimens motståndare som mördas eller förs till koncentrationsläger. ”Hövdingen” Windrup kan och vet allt, framför allt hur man fångar massorna, med illa dold inspiration från Hitler och Mussolini.

Huvudperson i boken är journalisten och motståndsmannen Doremus Jessup. Det är genom honom och hans kamp som vi får följa hur diktaturen hårdnar och hur ”det som inte kan hända”, ändå händer.

Sinclaire Lewis var den förste amerikanske författaren som fick nobelpriset. Men det var inte för den här boken utan redan 1930 och enligt motiveringen för arbetarskildringen Babett.

Kanske hade boken förblivit relativt okänd hos oss om den inte utkommit i ny översättning 2017.  Det året blev Donald Trump USA:s president och jag liksom många andra läsare häpnade över likheterna mellan bokens president Windrup och den nytillträdde Trump. I nästan vartenda kapitel hade jag gjort ett utropstecken eller understrykningar vid sådana passager, låt vara att det totala mörkret ändå är djupare i boken.

Så här lyder till exempel i Windrups programförklaring ”Klockan noll”.

”Jag tänker inte ge mig förrän det här landet kan producera varenda liten sak vi behöver, till och med kaffe, choklad och gummi, så att vi kan behålla alla våra dollar härhemma.

Och när det gäller ekonomi verkar de båda ha samma filosofi, så här skriver Lewis syrligt i boken.

” Windrup hade lovat att göra alla rikare och hade lyckats att göra alla utom några hundra bankirer, industrimän och soldater betydligt fattigare. Han behövde inga särskilt framstående matematiker för att göra upp sin budget.”

I sitt valmanifest hade bokens diktatorn bland annat slagit fast följande, inte helt olikt hans sentida efterföljare:

” Kongressen ska omedelbart efter vårt övertagande av makten vidta ändringar i författningen avseende a) att presidenten ska äga befogenhet att ensam påbjuda och verkställa alla nödvändiga åtgärder för utövandet av regeringsmakten under detta kritiska skeende; b) att kongressen endast ska ha en rådgivande befogenhet och kunna fästa presidentens och hans medhjälpares och ministrars uppmärksamhet på behovet av nya lagar, men inte ha rätt att utfärda dem förrän presidenten givit sitt tillstånd till det; och c) att Högsta domstolen omedelbart ska fråntas sin makt …. .”

Året efter bokens utgivning, 2018, förlorade Republikanerna det så kallade mellanvalet. Demokraterna vann 40 platser och fick majoritet i representanthuset. I senaten, den andra kammaren, behöll Republikanerna makten. Trump fick därför se sin makt kringskäras och som bekant förlorade han även presidentvalet 2020.  Det hjälpte inte att han gjorde ett försök till statskupp genom att likt bokens förebild Windrup mobilisera sina stormtrupper.

Men nu är han tillbaka i Vita Huset, makthungrigare och mer dominant än någonsin. Därför känns omläsningen av ”Sånt händer inte här” ännu mer angelägen. Förhoppningsvis kan bokens Joe Hill-liknande slutord om huvudpersonen, motståndsmannen, ge inspiration:

”Och Dermus far alltjämt vidare i den röda soluppgången – för en Dermus Jessup kan aldrig dö.”

Tommy Svensson

 

 

Hur kommer vi ifrån Förbannelsen?

”Är du trött på sossar?” Det var rubriken när Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet, frågades ut i Svenska Dagbladets monter på Bokmässan i Göteborg nyligen. Anledningen var hennes nya bok Förbannelsen som handlar om henne själv, 90-talet och politik.

Förbannelsen hon utslungar gäller den marknadsliberala ekonomiska politik som kom att dominera både västvärlden och Sverige vid sekelskiftet och som enligt författaren inte bara företräddes av kapitalister och högerkrafter utan också av socialdemokratin i allmänhet och dess dåvarande ledare Göran Persson i synnerhet.

Hon är inte ensam om den bannbullan från vänster. Det pikanta är att hon själv var i maktens centrum under den perioden, om vi sträcker ut den till de första åren på 2000-talet. Hon var under fyra år politiskt sakkunnig på Finansdepartementet hos Bosse Ringholm respektive Per Nuder. Hon trodde på den förda krispolitiken. Hon skriver:

”Jag tillhör välfärdsstatens barn, den generation som blev vuxen på 90-talet och formades då – politiskt, kulturellt och moraliskt. Det var en tid när ekonomi alltid trumfade politik, och själv gick jag från att vara en aktivistisk vänstertjej till att studera på Handels och sedan få anställning på Finansdepartementet. Jag växte upp med drömmen om marknaden.”

Boken är personligt skriven, mycket fint dessutom, och inte enbart ännu ett debattinlägg som analyserar krispolitiken och dess följder. Hon är själv närvarande på ett sätt som nästan för tankarna till filmklassikern Forrest Gump, där huvudpersonen spelad av Tom Hanks interagerar med historiska personer och händelser.

Hon berättar om sin skola, Farsta gymnasium, där ungar kommer från olika områden och samhällsgrupper. Men när hon som vuxen besöker den är den både uppköpt och nedlagd. Hon skriver om rädslan när hon som tonåring möter skinheads och nynazister som härjar på gatorna.

Hon kliver in på Handelshögskolan, ”den Wallenbergfinansierade elitskolan” och skriver uppriktigt: ”Jag ville till det dyra, glassiga och påkostade.” Mest hemma känner hon sig dock hos den Socialdemo- kratiska ekonomklubben, ”på skolan var den vänsterradikal men långt åt höger i den tidens socialdemokrati”.

Hon tågluffar i USA som ung, och reser dit varje år, praktiserar på FN och läser både på Chicagouniversitetet (nyliberalismens vagga) och Harvard. Hon ser hoppfullt ”den tredje vägens politik” föras fram av progressiva politiker som Bill Clinton, Tony Blair och Gerhard Schröder – och hur förväntningarna brast.

I bokens avslutande del redovisar hon mycket av den kritik som sedan länge framförts mot politikernas hantering av 90-talskrisen, både i Sverige och i Europa. Mycket är säkert befogat. Jag tycker dock att hon skjuter över målet när det gäller både Ingvar Carlsson och Göran Persson. De nedskärningar de ansåg sig tvungna att göra skedde under stor vånda och betydde inte att man ville föra en borgerlig politik.

 Karin Pettersson föddes 1975 och 90-talet var till stor del hennes så kallade formativa år. Hon skriver ärligt och målande om sig själv under denna tid, men också om det tvivel som växer fram om den politik hon har trott på och arbetat för. Hon lämnar departementet för att vara med att starta tidskriften Fokus.

Några år senare blir hon en kort tid kommunikationschef hos Socialdemokraterna och 2010 efterträder hon Helle Klein som politisk chefredaktör på Aftonbladet. Hon lämnar den posten eftersom hon uppfattar att uppdraget är att ”försvara socialdemokratins idéer och samhällssyn”.

Men nej, hon är inte trött på sossar, för att återvända till intervjun på bokmässan.

– Men jag upplevde ett allt större gap mellan mig och det parti jag vuxit upp med, förklarar hon.

Om hon har rätt eller fel i sin kritik får varje läsare bedöma. I slutet av boken skriver hon något som är särskilt tänkvärt för alla som står nära politiken:

”Som ung hade jag lärt mig att vara stolt över min hårdhet, som både var en reaktion på 90-talets krav på distans och det faktum att jag var kvinna i en värld dominerad av män. Jag hade, i alla fall hjälpligt, lärt mig ekonomernas och maktens språk. Det var nödvändigt för att få tillträde till de rum jag ville komma in till, och jag var stolt över mina förmågor. Ju äldre jag blev, desto mer insåg jag att en stor del av den mänskliga erfarenheten inte rymdes inom detta språk som präglades av arrogans och förenklingar.

Jag tyckte att bristerna blev uppenbara i de ekonomiska modeller som politikerna betraktade som sanningar, och jag omvärderade de miljöer jag formats av – Handels och finansdepartementet. I dag vet jag – med både hjärnan och kroppen – att hårdhet inte är samma sak som analytisk skärpa, utan tvärtom ofta är ett tecken på motsatsen. En blindhet, en avstängdhet.”

Tommy Svensson

 

Karin Pettersson Förbannelsen: hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade Bonniers förlag

Är lobbyistfesten slut nu?

Det har varit strålande tider för lobbyister och välfärdsspekulanter de senaste decennierna. Sverige har inte bara varit en öppen marknad för dem som vill köpa sig en skolkoncern eller ett HVB-hem, utan också för politiker som klivit över tröskeln till de snabbt växande PR-bolagen.

Eftersom goda råd är dyra har de senare kunnat tjäna en rejäl hacka på att vägleda företag eller spekulanter till rummen där de viktiga besluten fattas, ofta efter fullgjord egen politisk karriär.

Massmedia kallas ibland, men alltmer sällan, den tredje statsmakten eftersom dess roll är att granska makten hos regering och riksdag. På senare år har vi fått en ”fjärde statsmakt” i PR- eller PA-bolagen (Public affairs) som tagit på sig uppgiften att påverka politiken utan att behöva granskas.

Sverige har länge utmärkt sig genom att inte ha något krav på insyn i hur lobbyföretag försöker påverka politiken. Som nästan sist i klassen föreslår en utredning att det ska införas ett register med företag som ägnar sig åt att påverka riksdagen och departementen.

Böcker om lobbyism

Förslagen är emellertid så blygsamma att de inte kommer att tysta kritikerna. I alla fall inte författarna till två av de böcker som nyligen utgivits och som riktar skarp kritik mot verksamheten; Skuggspel. Om dold påverkan på politiken (Fri tanke förlag) av Mats Engström och Bananrepubliken Sverige. Hur politiker, välfärdskapitalister och PR-byråer utarmar demokratin. (Natur & Kultur förlag) av Johannes Klenell. Deras politiska syn i frågan är i stort sett densamma, men temperamentet skiljer böckerna åt.

Som kanske framgår av titeln är Klenells bok yvigare och förutom välfärdskapitalister och PR-byråer innehåller den också en ambitiös genomgång av den politiska klassens familjerelationer. Hans grundliga redovisning av ”nepotism och korruption”, det vill säga vem som är gift med vem och vilka som är släkt i politiken, är onekligen slående, men blir kanske något tröttsam och överdriven.

Beskrivningen av hur lobbyismen växte fram i Sverige i kölvattnet av privatiseringsvågen som inleddes på 70/80-talen är både tänkvärd och genomskådande i dess skamlöshet.

Mats Engströms bok är stramare och mer resonerande, men också tydlig i sin kritik. Han stöder sig på forskning och sin djupa kunskap i miljö- och energipolitik samt i EU-frågor. Han prövar sakligt motsidans argument vilket jag tycker ger särskild tyngd åt hans egna. Han anser att verksamheten kan vara legitim om den sker öppet och under kontroll. Problemet är förstås att det är de ekonomiskt starka spelarna som gynnas.

Mats Engström är socialdemokrat och Johannes Klenell har en bakgrund i Vänsterpartiet. Även om den mesta kritiken riktas mot moderata politiker tar de också upp kända socialdemokrater som värvats av PR-byråer, främst förstås de före detta statsministrarna Göran Person och Stefan Löfven (även om han inte ser sig som lobbyist).

Den förstnämnda får inleda Klenells bok med sin tidigare skarpa kritik av lobbyisterna. Så här sade Göran Persson på partikongressen i Sundsvall 1997:

”Hur är det egentligen med de lejda opinionsbildarna, de som ena dagen säljer sina tjänster till ett företag, andra dagen till ett parti? Vad är egentligen lobbying? Hur ser den ut, hur fungerar den? Blir beslutsfattare manipulerade och förda bakom ljuset?”

Ja, en del av svaren får vi i Engströms och Klenells böcker. Och ännu mer kanske när Sverige får en ordentlig lagstiftning och reglering på plats.

Men säkert smids redan planer hos de stora lobbyfirmorna hur man ska sänka de nya förslagen till insyn i deras verksamhet. Det är just det de är proffs på.

Tommy Svensson

Stefan Löfven med egna ord

2024-12-09 10:43:44

Stefan Löfven är förstås van vid högt tempo från sin tid som statsminister. Men jag undrar om det inte var lika jäktigt på bokmässan i Göteborg. Hans memoarer ”Svetsare och statsminister” hade just kommit ut på bokförlaget Atlas. 

Han tycktes vara överallt och hela tiden omsvärmad av folk som ville prata och få sitt exemplar signerat. De fullsatta seminarierna avlöste varandra. Han såg ut att trivas.

Några av rubrikerna: Från Ådalen till Rosenbad, Läget för demokratin (med Annie Lööf), Svetsare och statsminister, Fosterbarnet som blev statsminister, Socialdemokratin i och ur tiden (med författaren Torbjörn Flygt).

Även om hans barndom som fosterbarn och uppväxt i Ådalen är känd så berör den läsaren. Särskilt för att hans berättelse är så kärleksfull, såväl mot sin biologiska mamma som mot sina fosterföräldrar som han kallar mamma och pappa. Han betonar att han har haft en lycklig barndom. 

Lyckligt är också uppenbarligen äktenskapet med Ulla. Vi får till och med ta del av deras tips för att hålla kärleken vid liv. Fast det som bränner till är när hon till slut accepterar att han ska ta på sig uppdraget som Socialdemokraternas partiordförande och säger att ”vi gör det tillsammans”. Men vad han inte får veta är att hon går till fönstret och gråter.

Stefan Löfven har beskrivits som den motvillige partiordföranden och statsministern. Han värjde sig i det längsta. I boken skriver han att han hade stora luckor i den politiska erfarenheten och ingen riksdagsvana. Han satt i VU på ett fackligt mandat. Personliga tvivel hade han också. ”Några lik i garderoben hade jag väl inte, men hur skulle jag gå igenom rutan, hur skulle jag klara debatterna?”

Några misstag ångrar han. Det mest uppmärksammade var när han motade bort Annie Lööf i en TV-debatt. ” Det kändes inte bra efteråt och det såg otrevligt ut på bild. En äldre karl som burdust avvisat en yngre kvinnas utsträckta hand. Nej, det var ett misstag jag ångrar.”

Politiskt viktigare är några uttalanden som han beklagar eller i alla fall vill förklara. ”Mitt Europa bygger inga murar” sade han i september 2015. ” Ingenting jag yttrat förr eller senare har blivit så citerat, kritiserat och parodierat.” Han kallar det smärtsamt men vill att helheten ska gå fram. Så här fortsatte han i talet: ” Om vi bär denna uppgift tillsammans, då kan vi göra skillnad för människor, alla EU-länder måste hjälpa till.”

Han skriver också att vallöftet om att Sverige skulle få ”Europas lägsta arbetslöshet var förstås en förhastad formulering”.

Stefan Löfven såg sig med sin fackliga bakgrund som en samarbetsman. På arbetsmarknaden förhandlar man och sluter avtal som man sedan håller. Denna fackliga instinkt försökte han överföra till politiken. Men där är villkoren snarast det motsatta. Man söker konflikterna, konfrontationen. Så sprack också såväl energiöverenskommelse som december- och januariavtal.

Boken har fått ett svalt mottagande i några av de stora (borgerliga) tidningarna: ”Tråkigt och ogint om tiden vid makten”, är rubriken i Svenska Dagbladet. ”Han är för lojal med partiet och för upptagen av sitt eget eftermäle”, heter det i Dagens Nyheter. ”Det bästa med boken är att den är så kort”, skriver Expressen.

Nej, Löfven avslöjar inga skandaler, han förtalar inga partikollegor eller motståndare, han medger fel men framför allt ger han sin bild av de konflikter och många dramatiska händelser och skeenden han var tvungen att hantera. Det räcker med att läsa bland kapitelrubrikerna för att påminnas om vilken tid det var: Parti i kris, ”Mitt Europa bygger inte murar”, Döden på Drottninggatan, Januariavtalet, Pandemin, Bortröstad…

Det jag saknar är ett kapitel om gängkriminaliteten och misslyckandet med integrationen. Det räcker inte att han nämner Morgan Johanssons 80 lagskärpningar. 

Men Stefan Löfven har onekligen en historia som är värd att berättas. I boken gör han det med hjälp av kulturjournalisten Ulrika Knutsson. 

Se där, en utmärkt julklapp till en politiskt intresserad!

Tommy Svensson

Har USA valt en diktator?

Bara två gånger under hela USA:s historia har ett ledande parti nominerat en kvinna som kandidat till posten som president. Hillary Clinton var den första och Kamala Harris den andra, båda för Demokraterna.

Deras motståndare råkade i båda fallen vara Donald Trump. Mannen som nu åter blir landets president, nu med nästan oinskränkt makt. 

Är den högsta posten i praktiken stängd för kvinnor? I alla fall denna gång visar undersökningar att väljarna ville ha ”en stark man”. Det var en utbredd uppfattning, också bland kvinnor, att det inte passar med en kvinna som president och överbefälhavare.

Men visste de att de i praktiken kanske valde en diktator?

Uppenbart är att kvinnor och män bedöms på olika sätt. 

Hade Hillary Clinton och Kamala Harris kunnat uppträda lika arrogant, oförskämt och lögnaktigt som Donald Trump gjorde mot dem? Naturligtvis inte. Bara frågan är absurd. 

När Hillary Clinton sommaren 2016 utsågs till Demokraternas presidentkandidat hade hon utkämpat en lång och bitter intern strid mot uppstickaren och socialisten Bernie Sanders. 

I presidentvalet fick hon flest röster, men förlorade ändå mot Trump på grund av elektorssystemet. Så hon var nära.

Men den mobbning hon utsattes för i valkampanjen var något helt unikt till och med i amerikansk politik. 

I sina memoarer skriver hon att hon försökte hålla sig lugn inför Trumps alla sexistiska provokationer. Hon ville skrika åt honom att ”gå härifrån” när han vandrade runt och bakom henne på scenen. Men hon höll igen. Kvinnor ska inte skrika – då är de hysteriska. Men männen kan gorma som de vill.

I år var det vice presidenten Kamala Harris som skulle spräcka det omtalade glastaket. Hennes väg till nomineringen var den motsatta. Hon kastades in i slutskedet, utan att kunna förankra sin kandidatur och slipa sina argument i interna provval. 

Ansvaret för detta kommer nog att läggas på president Joe Biden som frångick sitt löfte att bara sitta en mandatperiod. Han skulle vara en övergångspresident, sade han. Och varför slog ingen i den inre kretsen larm om presidentens hälsotillstånd i god tid?

Med tanke på förutsättningarna gjorde Harris ändå en stark kampanj, särskilt i den enda debatten mot Trump. Men hon kunde inte ge övertygande besked i de frågor som engagerade väljarna mest, ekonomin och prisstegringarna samt migrationen. Det är svårt att se att hon ska kunna leda Demokraterna inför kommande val, närmast till kongressen om två år.

Demokraternas förlust följer samma mönster som vi sett i land efter land, också i vårt. Regeringar faller på grund av missnöje med de negativa ekonomiska effekterna av pandemin och kriget i Ukraina, det gäller både höger- och vänsterregeringar.

I USA har Republikanerna nu kontroll över såväl Vita huset som Senaten och Representanthuset. Demokraterna har en läxa att göra. Och kvinnorna fortfarande ett glastak att krossa.

Det sades inför valet att utgången skulle avgöras i vilken mån Demokraterna skulle kunna mobilisera kvinnorna och Republikanerna männen. 

Valet blev en bekräftelse på att det skett en grundläggande strukturell förändring i de båda partiernas väljarunderlag. Känt sedan tidigare var att Republikanerna, eller snarare Trumps Maga-rörelse, hade gjort stora inbrytningar bland vita arbetarväljare. 

Nu skedde samma sak bland både svarta och latinos, särskilt bland unga män. Det chockade många inom Demokraterna. Den så kallade Obama-koalitionen föll samman.

Demokraterna dominerade i storstäderna och i högre utbildade väljargrupper. Donald Trump svepte hem landsbygden och de mindre städerna.

Det har skett en extrem polariseringen de senaste åren.  Aldrig har det politiska gapet mellan höger och vänster i det amerikanska samhället varit så stort som i dag. Demokraterna är inga änglar men det är framför allt den populistiska högern – med Trumps Maga-rörelse som folklig bas i spetsen - som drivit på och tänjt gränserna för det som är acceptabelt. 

Trump försökte till och med behålla makten genom ett försök till statskupp när han förlorade valet 2020 mot Joe Biden. De ledande republikanerna tog sin hand ifrån honom, men ganska snart var han förlåten. De behövde Trump mer än han behövde dem.

Trots att valet är över är ovissheten om vad som ska hända är lika stor som innan valet. Alla experter rycker på axlarna. Vi får vänta och se. 

Men om två månader Trump tar över Vita huset. Då kan han sälla sig till sina kompisar, de andra ”starka männen”, Vladimir Putin i Ryssland och XI Jinping i Kina. I Europa har han Ungerns Victor Orbán som bundsförvant, och fler finns i kulisserna.

Oroliga tider väntar USA och världen.

Tommy Svensson