Är han Sydafrikas räddning?

Cyril Ramaphosa favorit ta över ANC

Lördag den 16 december är en ödesdag för såväl regeringspartiet ANC som för hela Sydafrika. ANC ska välja ny partiledare efter den skandalomsusade Jacob Zuma. Valet står mellan presidentens före detta hustru Nkozana Dlamini-Zuma och vicepresidenten och tidigare fackföreningsledaren Cyril Ramaphosa.
Båda har varit delaktiga i den senaste årens förödande politik, både för partiet och för landet. Ändå framstår Ramaphosa som den ende som kan förväntas slå in på en ny kurs. Om valet går rätt till vinner han, det är de flesta bedömare eniga om. Men röstköp och korruption gör att utgången är oviss.
Jag träffade Ramaphosa för några år sedan. Här är min intervju från det besöket.

Det är en överdrift att säga att Cyril Ramaphosa ska vinna valet åt ANC i Sydafrika. Det hade partiet nog gjort ändå.

Men den tidigare fackföreningsledaren och under senare år affärsmannen Ramaphosa ses ändå som partiets och kanske landet räddare sedan han återkommit till politiken. 

Jag träffar den 62-årige vice ordföranden i ANC på en vackert belägen kursgård en bit utanför huvudstaden Pretoria. Det är ännu några veckor kvar till valdagen den 7 maj.

Cyril Ramaphosa är numera vice ordförande i ANC och han tippas bli landets vicepresident efter valet för att senare efterträda den nuvarande presidenten Jacob Zuma.

I media rapporteras om korruption och maktmissbruk, ända upp till den impopuläre presidenten. Lägg till ett växande missnöje med kvardröjande problem som fattigdom, arbetslöshet och ökade klyftor. 

Jag frågar om det här är ANCs svåraste val sedan man kom till makten för tjugo år sedan.

- Nej, svarar han något överraskande på sitt lugna, blida sätt. Vi har fortfarande ett starkt stöd. Jag tror vi kan få runt 65 procent, om inte mer.

- Efter tjugo år är människor medvetna om vad ANC har gjort. Vi har byggt bostäder, sett till att folk fått elektricitet och vatten, att fler kan gå i skolan och vi bygger upp ett välfärdssamhälle, fortsätter han.

Förklaringen ligger också i en svag och splittrad opposition. 

Cyril Ramaphosa pekar ut Demokratiska alliansen som den främsta motståndaren. Det är ett liberalt parti som knappast får mer än drygt femton procent och som i huvudsak har väljare bland den vita befolkningen.

Från vänster utmanas ANC av ett nybildat militant parti EFF, som leds av sin tidigare ungdomsledare Julius Malema.  Men så mycket mer än fem procent lär det partiet inte få.

Så de politiska utmaningarna finns framför allt inom det egna partiet och i de växande spänningarna inom regeringskoalitionen, där även kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu ingår. För första gången är det viktiga och starka facket splittrat i stödet till ANC.

Som den som under åttiotalet byggt upp och framgångsrikt lett det mäktiga gruvarbetarförbundet– med stort stöd från svenska Gruv - är Cyril Ramaphosa bekymrad över motsättningarna inom facket. Metallfacket har deklarerat att man i detta val inte stöder ANC, men inte heller något annat parti.

- Det är djupt tragiskt, säger han om splittringen inom facket och ser för enda gången under vårt samtal bekymrad ut. Men jag är övertygad om att medlemmarna kommer att rösta på ANC ändå.

Cyril Ramaphosa beskrivs som en man som varit framgångsrik i allt han företagit sig. Han har utstrålning och kompetensen omvittnas av många.

Han var den som landsfadern Nelson Mandela ville ha till sin efterträdare i mitten av nittiotalet. Den då 40-årige Cyril Ramaphosa ledde tålmodigt och kreativt de komplicerade förhandlingarna med den tidigare regimen om övergången till demokrati och apartheidsystemets avskaffande. Som betydelsefull strejkledare hade han dessförinnan i hög grad banat väg för de politiska förändringarna.

Han blev dock aldrig president – då.  Ledarskiktet inom partiet fastnade för den tio år äldre Thabo Mbeki som Mandelas vicepresident och därmed självklare efterträdare.

Besviken lämnade Cyril Ramaphosa politiken och gick in i näringslivet. Han deltog i ett program för att få in fler svarta i ledande positioner. Inte alla lyckades, men Ramaphosa var framgångsrik även i denna roll. 

I dag är han en mycket rik man, men avvecklade alla sina affärsintressen innan han återvände till politiken. Många ser honom den en nyckelperson för att skapa förtroende för ANCs förmåga att hantera ekonomi och näringsliv. 

Men det finns frågetecken. Han var delägare i den platinagruva i Marikana där polisen i augusti 2012 öppnade eld vid en vild strejk och dödade 34 arbetare.

Enligt Cyril Ramaphosa borde det aldrig ha inträffat, men han säger att alla inblandade får ta sin del av skulden så att det ”aldrig, aldrig händer igen.”

Frågan är förstås om han tappat sin fackliga och folkliga förankring. Men han försäkrar att han inte går in i politiken igen för att gynna de ekonomiska intressena utan tvärtom för att åstadkomma stora förändringar.

Han är lojal, men kritisk. ANC underskattade länge HIV/aids.  Fler att fått gå i skolan, men kvaliteten i utbildningen är för dålig. Ekonomin är fortfarande i händerna på en vit överklass. Arbetslösheten är hög, men säger han det är ett ”globalt problem”. 

Korruptionen inom ANC och politiken är ett stort problem.

- Vi har gjort mycket för att komma till rätta med problemen. Det får inte tolereras i vår egen organisation. 

Han säger att roten finns i arvet efter apartheid, det gamla förtrycket. Nu finns möjligheten att tjäna pengar på väntjänster och upphandlingar och en del faller för den frestelsen.

Jag undrar vad han – förutom pengar – tar med sig från sin tid som affärsman.

- Framför allt kunskap om hur affärslivet fungerar och att få saker gjorda. Det finns en effektivitet, en annan kultur än den vi är vana vid från politiken.

Enligt Ramaphosa, som också leder arbetet med den så kallade Nationella utvecklingsplanen, är det dags att se till framför allt att den svarta befolkningen också för del av den ekonomiska sidan av friheten, inte enbart den politiska, som han uttrycker det.

- Men nu är tiden mogen för en radikal förändring. Vi ska sprida ägandet, ge mer stöd till svarta, till små och medelstora företag och vi ska ta itu med de verkligt svåra ekonomiska och sociala problemen och ojämlikheten.

Han säger också att det är hög tid för en landreform, men att övertagandet av jordbruksmark ska ske lagligt och med kompensation till ägarna.

- Vi har haft makten i tjugo år. Vi har försonat landet. Vi har skapat bättre levnadsförhållanden. Men vi har inte rört den ekonomiska makten. Vi hade inte kunnat göra annorlunda för då hade ekonomin raserats.  

- Men nu är det dags för radikala förändringar, säger han.

Och så tillägger han skrattande.

- Å, jag har så många vänner i Sverige. Hälsa Anders Stendalen.

Så var det plötsligt gruvarbetarbasen som talade och hälsade till en av sina tidigare kollegor.

Tommy Svensson

Artikel publicerad i Aktuell i Politiken, 2014

Sanningen bakom diktatorns superrond

På sitt livs första golfrond gjorde Nordkoreas förre diktator Kim Jong Il inte mindre än fem hole-in-one och noterade lika häpnadsväckande 38 slag under par. Det basunerades ut i vanlig bombastisk stil av landets officiella nyhetsbyrå.

Alltsedan dess har denna myt orsakat många skratt och leenden av alla som vet det minsta om golf. Men hur kom det sig att man kunde sprida ut denna absurda propagandalögn och göra sig till ett åtlöje i hela världen?

Förstås är det en bagatell eller kuriositet i jämförelse med det förtryck, krigspropaganda och skramlande med atomvapen som landets kommunistiska regim ägnar sig åt. Men ändå, händelsen förbryllar.

Den amerikanske golfentreprenören Josh Sens besökte häromåret Pyongyang Golf Course där den historiska golfronden spelades. Han frågade en av banarbetarna om händelsen och fick till sin förvåning höra sanningen om hur det hade gått till.

För det första visste inte den person som förde protokollet hur han skulle skriva ner antalet slag. Han utgick från par och skrev en etta (1) för par (vilket är 3, 4 eller 5 slag). För bogey, ett slag över par, skrev han en tvåa och så vidare.

Han registrerade sålunda fem par som fem ettor. När scorekortet kom till den statliga nyhetsbyrån tolkade den det som fem hole-in-one och spred förstås denna bedrift av landets Käre ledare ut över världen.

För det andra hade han naturligtvis inte ens gjort par på hålen på sin första rond. Men den stackare som bokförde vågade väl inte annat än att snygga till resultatet.

Historien förtäljer inte om Kim Jong Il någonsin tog i en golfklubba igen. Men varför skulle han göra det? Han hade ju redan bevisat att han var den i särklass bästa golfaren i världen.

Notera för övrigt på bilden  att världsstjärnan Ernie Els tydligen var med på den unika ronden. Med tre över par var han dock rejält slagen.


Läs mer på länken:

http://www.golf.com/golf-plus/behind-kim-jong-ils-famous-round-golf

Presidenten som spränger all anständighet

Söndagskrönika i Dagens Arena 12 november 2017.

Donald Trump är inte bara en ifrågasatt och narcissistisk president, han är också en skicklig golfspelare. Men tydligen räcker det inte med att göra bra ifrån sig på banan. Han måste överdriva, ljuga och fuska för att vara nöjd.

Ingen har väl undgått att det i dagarna är ett år sedan affärsmannen Donald Trump överraskande vann det amerikanska presidentvalet. Sedan dess är det Trump, Trump, Trump överallt. Här är ett bidrag till.

Under valrörelsen och sin tid i Vita huset har Trump sprängt alla gränser för vad som är normalt beteende och anständighet i politiken. I alla fall i vad som fortfarande är en demokrati.

En hel värld är förundrad. Är han galen, en simpel demagog eller ett politiskt geni?
Framstående psykologer och psykiatriker hävdar att han har den obotliga sjukdomen malign narcissism. Symptomen är överdriven självhävdelse, anti-socialt beteende, sadism, ett stort behov av att befinna sig i centrum och brist på empati.

Det låter som ett träffande diagnos, även om experterna förstås inte undersökt honom. I ett ögonblick av klarsyn har Trump sagt att han aldrig skulle gå till en psykiatriker, därför att han nog »inte skulle gilla vad han skulle få höra«.

"Golf är Trumps stora passion, förutom affärer och sig själv."

För att få en bild av hans komplicerade personlighet ska vi kanske lämna politiken och bege oss ut på – golfbanan. Golf är ju Trumps stora passion, förutom affärer och sig själv.

Det är något särskilt med amerikanska presidenter och golf. Av alla presidenter USA haft sedan början av förra seklet är det bara tre som inte spelat golf: Herbert Hoover, Harry Truman och Jimmy Carter.

Några svingade osannolikt ofta. Dwight Eisenhower spelade ungefär 800 ronder under sina åtta år i Vita huset på femtiotalet. Folk frågade sig hur han hann med att vara president.

Golfandet kunde vara politiskt känsligt. För John F. Kennedy förstärkte det bilden av överklass. Richard Nixon slutade spela under Watergateskandalen. George W. Bush gjorde ett uppehåll när han startade kriget mot Irak.

En vanlig förklaring eller ursäkt för att ägna så mycket tid åt golfspel är förstås att det är ett sätt att knyta kontakter och göra politiska uppgörelser. Det lär ha varit på golfbanan som Lyndon Johnson säkrade de sista rösterna för att få igenom medborgarrättslagarna på sextiotalet. I så fall var de ronderna onekligen väl utnyttjad tid.

Donald Trump är således bara en i raden av golfspelande presidenter. Enligt de som spelat med honom den klart bäste. Inte bara det – han äger anläggningar världen över.
Han är helt enkelt en bra spelare, men han nöjer sig inte med det. Och här finns kanske nyckeln till att förstå Donald Trump, både som golfspelare och politiker.

Trumps golfspel ger en avslöjande bild av hans karaktär, skriver Dana Milbank i Washington Post. Han fuskar, skryter och ljuger om sina egna bedrifter.

"Många trodde att Trump skulle lugna ner sig när han väl blivit president. Men hans uppträdande har bara blivit värre."

Många trodde att han skulle lugna ner sig och uppträda värdigt när han väl blivit president, det största han kan uppnå. Men hans uppträdande har bara blivit värre. Samma sak på golfbanan. Donald Trump kan inte nöja sig med att vara en bra spelare. Han måste överdriva, ljuga och fuska.

Varför? För att han kan. För att han förmodligen är sjuk.

Det sägs att narcissism ofta grundläggs i barndomen. »Vad har jag fått för son?«, frågade sig hans mamma Mary strax innan hon dog år 2000.

Vi frågar detsamma.

Demens hör inga böner

När jag sluter ögonen ser jag M glida bort i en lång tunnel. Hon är inte onåbar, inte ännu. Men jag kan inte springa efter. Jag kan bara stå kvar och vinka uppgivet.

I verkligheten sitter vi nära varandra och pratar, så gott det nu går. Jag håller hennes hand. Vi fikar, aptiten är god och hon har alltid älskat kakor. »Jag mår bra, säger hon.«

Det sägs att demens är en anhörigsjukdom. Den drabbar inte bara den som insjuknat, utan livet förändras även för de närstående. Särskilt för den som lever tillsammans med en demenssjuk.

Det gäller förstås många andra sjukdomar också. Men demensen har bedrägliga drag och förlopp. Från de första tecknen på glömska och förvirring till det ofrånkomliga slutet. Det finns ingen bot. Sjukdomen är dödlig. Demens hör inga böner.

Eftersom den sjuke ofta antingen är omedveten om symptomen eller viftar bort dem är det svårt att få till stånd tidiga insatser. Många anhöriga drar sig för att söka hjälp av missriktad hänsyn eller för att undvika konflikt.

I Sverige finns 160 000 personer med demens. Antalet beräknas vara dubbelt så många inom några decennier. Det beror inte på att sjukdomen skulle vara smittsam, utan på att allt fler blir allt äldre.

Risken att få demens ökar kraftigt med stigande ålder. När den omtalade 40-talistgenerationen blir riktigt gamla blir demensvården en av våra stora välfärdsfrågor, om den inte är det redan nu.

Sverige har i motsats till flera andra länder ingen nationell handlingsplan mot demenssjukdomar. Men regeringen har lovat att presentera en sådan under hösten. Till grund ligger en rapport från Socialstyrelsen som kom i somras.

Enligt denna finns stora brister när det gäller utredningarna om en person har demens eller inte. Vidare pekar man på behovet av ökade kunskaper, bättre samordning av insatser för att ge stöd åt anhöriga och inte minst de vårdbehövande ett värdigt liv.

Även om demensvården står inför stora utmaningar, som det heter, märks det inte i den politiska debatten. Som så ofta är kulturen känsligare för den oro och vånda många känner i sin vardag, som inför åldrandet och dess följder, både för sig själva och för sina nära. Temat är allt vanligare i både pjäser och litteratur.

Mats Strandbergs Hemmet (Norstedts 2017) utspelar sig på ett demensboende. Den kallas skräckroman på grund av de övernaturliga inslagen, men behållningen för mig är den socialrealistiska skildringen av både de boendes och personalens villkor.

I PC Jersilds Tivoli (Bonniers 2017) har nöjesfältet Gröna Lund av kinesiska investerare gjorts om till ett äldreboende, eller snarare inhägnat äldresamhälle med service, egna affärer och nöjen, för en burgen och relativt frisk medelklass. De kan av kliniken köpa sig en »100-årsgaranti«, medan papperslösa skeppas över nattetid för att sköta städningen.

I boken säger en av personerna: »Medelklassens stora rädsla är att mista sitt oberoende, att inte längre få tillhöra sin klass, riskera förlora sina tillgångar, mista hälsan, inte kunna styra sina liv och bli utlämnad åt det allmänna.«

Det är få som inte ser utformningen av barnomsorg och skola som djupt ideologiska frågor och att vi på de områdena ska sträva mot rättvisa och jämlika villkor så långt det går. Frågan är om vi inte står inför samma frågeställning när det gäller äldreomsorg och demensvård.

De dementa tillhör de svagaste bland oss, de är socialt nakna, i alla fall i den senare delen av sjukdomsförloppet. Att ändå kunna få behålla sin värdighet, att kunna lita på och inte vara rädd för att »bli utlämnad« åt det allmänna, är krav vi måste ställa på ett anständigt samhälle.

Tommy Svensson, skribent
Publicerad i Dagens Arena 8 oktober

EU flyger igen

Söndagskrönika Dagens Arena 2 september: 

Är EU en 60-åring som haft tre hjärtinfarkter och behöver ändra livsföring? Eller är krisen redan över och tillfrisknandet igång? 2017 blev inte året då unionen kollapsade, snarare tvärtom.

Sandro Gozi är Italiens Europaminister. Han är 49 år och säger att han tillhör den europeiska Erasmusgenerationen. Den som kunnat resa och studera fritt i Europa. Om det har han också skrivit en bok.

I veckan var han tillsammans med sin svenska kollega Ann Linde (S) på det årliga Europaforum i Hässleholm, »Europapolitikens Almedalen«.

Den italienske ministern talade passionerat om vårt ansvar för att föra Europatanken vidare, att inte svika det arbete tidigare generationer gjort för ett enat och fredligt Europa.

Han berättade om Simone Veil, den franska judinnan som överlevde förintelsen och som blev Europaparlamentets första talman 1979 och Frankrikes socialistiska  hälsominister 1993–1996. Hon avled i somras.

– Jag kunde ta ett tåg till Paris och studera där ett år, sa han. Simone Veil klev på ett tåg i Paris och kom till Auschwitz.

Ett splittrat och nationalistiskt Europa leder till krig. Att det kan hända även i vår tid var han ögonvittne till i forna Jugoslavien på nittiotalet.

Senare på dagen samtalade Jonas Sjöstedt (V) och Centerns Annie Lööf om dagens och framtidens Europa och om hur Sverige ska förhålla sig. Man kan säga att perspektivet var ett annat.

Vänsterledaren tyckte att EU liknar en 60-åring som har fått tre hjärtinfarkter: eurokrisen, flyktingkrisen och Brexit (det brittiska utträdet). Sjöstedt ordinerade patienten att ändra livsföring. Att ta det lite lugnare, föreslog Annie Lööf.

Sjöstedts liknelse är kanske lite kul, men frågan är om EU inte redan lämnat sjuksängen, eller i alla fall är på god väg att göra det.

2017 blev inte året då EU kollapsade. I början av året förklarade högernationalister från en rad länder stöddigt att »EU-monstret« skulle krossas en gång för alla.

Den reaktionära våg som gav oss Brexit och Trump skulle svepa vidare över Europa.
Det blev tvärtom. I stället har det folkliga stödet för Europasamarbetet ökat. Efter tio år av kris är det ekonomisk tillväxt i alla medlemsländer och arbetslösheten sjunker.

Vårens val i Nederländerna och Frankrike blev framgångar för EU-positiva partier och kandidater. Om några veckor väljs med stor sannolikhet även Angela Merkel om i Tyskland.

Det betyder inte att hotet från främlings- och EU-fientliga krafter kan avfärdas. Fortfarande finns, som statsvetaren Ann-Cathrine Jungar påpekade i Hässleholm, en »efterfrågan« på deras idéer och de lockar många väljare.

Framför allt har nationalister makten i två medlemsländer, Polen och Ungern. Vi ser vad som händer, demokratin monteras ned.

Men ändå, efter tio år av akut krishantering kan vi se framåt och känna viss optimism. EU kommer att överleva Brexit, utträdet blir värst för britterna själva.

EU-kommissionen tar strid med Polen och Ungern. Ann Linde och Sandro Gozi förespråkar ekonomiska sanktioner mot länderna om de inte bättrar sig. Sverige och Italien driver tillsammans på för en solidarisk flyktingpolitik.

EU och främst euroländerna måste vidare stärka det ekonomiska samarbetet så att man står pall för nästa kris. Den franske presidenten Emmanuel Macron stöder statsminister Stefan Löfvens tankar om ett mer socialt Europa, liksom Italien.

Nej, inget talar för att EU kan ta det lugnare. Särskilt inte i den oroliga omvärld vi lever. I stället bör Europa bli en aktivare och tydligare internationell röst för demokrati, mänskliga rättigheter och samarbete.

Detta är avgörande frågor även för Sverige och måste få plats i valrörelsen nästa år. Även vi måste börja tala om Europa som »vi«, inte som «dom« eller som »Bryssel«.

Det tror jag Simone Veil skulle ha uppskattat.

                                                   Italiens Europaminister Sandro Gozi.

"Summer of Love" - inte bara flum

Nej, jag hade inte blommor i mitt hår, men jag tillbringade sommaren 1967 i San Francisco. Tommy Svensson minns ett USA som inte bara förde krig, utan som också tycktes vara i krig med sig självt, men som också hade en hippierörelse som ville ha kärlek och inte krig.

Sjutton år gammal åkte jag dit på sommarlovet. Jag fick bo hos min faster. Jag hade ingen aning om att just den sommaren skulle bli »Summer of love«, även om jag förstås hade hört talas om flower power och hippierörelsen.

Jag var starkt engagerad mot Vietnamkriget som så många i min generation. Så jag åkte inte till USA för att låta mig imponeras av allt som var stort och märkvärdigt.
Men i kvarteret Haight-Ashbury invid Golden Gate-parken fann jag ett samhälle, en fristad, med en sprudlande färgglad vitalitet, en kreativ miljö med konst, poesi och musik och en vänlighet och generositet som talade direkt till mitt unga röda hjärta.

Jag kanske idealiserar så här femtio år senare, men det var så jag kände. Det vi kallar ungdomskulturer och trender kommit och gått men om jag får välja föredrar jag sådana som predikar kärlek, givmildhet och fred framför de som präglas av aggressivitet och våldsdyrkan.
Hellre en blomma i håret än en satansymbol i pannan.

»Love, peace and understanding« duger gott som livsfilosofi än i dag, är kanske ännu angelägnare än då. »Make love, not war« var ingen flummig vädjan om fred på jorden utan gällde Vietnamkriget. Hippierörelsen var en viktig del av den växande antikrigsopinionen i USA.

Den var också den stora efterkrigsgenerationens uppror mot den konventionella amerikanska livsstilen, mot puritanism, konservatism och auktoriteter och mot ett krigiskt och rasistiskt samhälle.
Det fanns drag av gröna vågen, att leva i samklang med naturen. Ett annat liv, ett annat samhälle.
USA var vid den här tiden ett land som inte bara förde krig, utan som också tycktes vara i krig med sig självt.

Därför var hippiekulturen med sitt freds- och kärleksbudskap så utmanande och så lockande. Och så var det förstås ett äventyr, en fest och en längtan efter frihet.

Det fanns baksidor. Alla kom inte till San Francisco för att kramas. Särskilt unga flickor råkade ut för övergrepp och kom i händerna på knarklangare.

Alla kom inte till San Francisco för att kramas. Särskilt unga flickor råkade ut för övergrepp och kom i händerna på knarklangare.

Jag pratade med en blid ung man som försvarade våldtäkt eftersom det var »skönt även för flickan«.
Feminism präglade varken hippies eller den brokiga vänsterrörelsen vid den här tiden.
Sant är också att hippierörelsen var utpräglat vit. Svarta ungdomar hade mer jordnära problem än att leva ut sitt tonårsuppror i häftiga San Francisco.

På andra sidan bukten hade året innan Huey Newton och Bobby Seale bildat Svarta pantrarna för självförsvar. De krävde »black power«, inte »flower power«

Ändå fanns en känsla av samhörighet. »Fienden« var gemensam – den vita maktstrukturen, etablissemanget, militären.

När svarta aktivister planerade en aktion hände det att de satte upp varningslappar så att hippieungdomarna kunde hålla sig undan vissa gator. Jag såg själv sådana och kunde nästa dag läsa i tidningen att det varit ”upplopp” just där.

Och så var det musiken. Ironiskt är att den låt som har blivit förknippad med hippiesommaren 1967 – Scott McKenzies sockersöta San Francisco (Be sure to wear flowers in your hair)” – älskades överallt utom i Haight/Ashbury. Jefferson Airplanes suggestiva White rabbit och The Doors Light my fire speglar mer musikscenen på den tiden.

Man kommer inte heller undan the Beatles. Deras ikoniska Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band slog ner som en bomb i början av sommaren och visade gruppens styrka att ständigt förnya sig och vara med att forma sin samtid.

George Harrison kom faktiskt till Haight/Ashbury under sommaren, den 7 augusti. Jag har i alla år grämt mig över att jag missade det, jag var ju ändå där nästan varje dag.
Harrison var dock inte särskilt imponerad, han drog snabbt med orden »Äh, det var ju samma lodisar som överallt«. Så det känns litet bättre, efter alla dessa år.

När jag kom hem gick jag klädd i mockasiner och mexikansk poncho. Men mer hippie än så blev jag aldrig. I stället var jag med och bildade en SSU-klubb.

Krönikan publicerad på Dagens Arena.

 

Hur hanterar extremhögern sin besvikelse?

”70-talets utfall beror på hur vänstern hanterar sin besvikelse”, skrev en gång för länge sedan författaren och kulturchefen på Aftonbladet Karl Vennberg. 

Det var efter 60-talets vänstervind. I dag vet vi hur det gick. Vinden vände. Upproret kom av sig.

Det senaste årtiondets största politiska omvälvning, i alla fall i Europa, är extremhögerns frammarsch. 

Sett till väljarstöd är dessa partier långt mer framgångsrika än 60-talets brokiga vänsterrörelse. Den stora skillnaden är att dagens extremhöger fått det fotfäste bland arbetarklassen som yttervänstern drömde om. 60-talets vänster fick nöja sig med kulturen.

2017 skulle bli extremhögerns 1968. Året då kampen skulle kulminera. Stärkta av republikanen Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet och de brittiska väljarnas nej tack till fortsatt EU-medlemskap under fjolåret proklamerades redan i januari ”den patriotiska våren” av segervissa europeiska högerpopulister. 

Valen i Nederländerna, Frankrike och Tyskland skulle föra dem till makten och ”EU-monstret” skulle krossas. Det så kallade supervalåret 2017 är bara i början och dessutom har Storbritannien lagts till listan. Ändå finns det skäl att med Vennbergs ord fråga hur den nya högern ska hantera sin besvikelse.

Varken Frihetspartiets Geert Wilders i Nederländerna eller Nationella frontens Marine Le Pen i Frankrike gjorde något dåligt val. Men sett till de upptrissade förväntningarna och den revolutionära retoriken var utgången i båda fallen en besvikelse. 

Jag följde på plats valet i Nederländerna och slogs av två saker. Den i medierna så upphaussade Wilders såg nederländarna själva närmast som en skrikig clown. Det tydliga beskedet från alla andra partier, inklusive högerliberalernas Mark Rutte, om att inte samarbeta med högerpopulisten hade effekt. I stället gick EU-positiva mittenpartier och de gröna starkt fram. 

Marine Le Pen hade nog innerst inne inte räknat med att vinna det franska presidentvalet, inte denna gång. Men sättet hon förlorade på har redan lett till strid inom partiet. Hon gjorde dåligt ifrån sig i slutdebatten och borde inte svajat om EU och euron, som är populär i Frankrike, enligt den interna kritiken. 

Kanske väljer partiet i sin iver att ”normalisera sig” att även inom den ekonomiska och sociala politiken släppa de vänsterpopulistiska inslagen och välja mer traditionell högerpolitik (som Sverigedemokraterna) – dock med risk att banden med arbetarväljarna bryts.

En hedersam förlust mot en högerpolitiker hade kanske varit acceptabel. Nu besegrades Marine Le Pen klart av en man som i allt var hennes raka motsats. Att se Emmanuel Macron vandra fram till tonerna av EU-hymnen ”Sång till glädjen” för att hålla sitt segertal borde svida lika mycket för henne som det gladde Europavänner i hela kontinenten.

Inte heller för de övriga deltagarna i den extrema högeralliansen som skulle ta Europa med storm under året ser det särskilt bra ut. Brittiska Ukip har kollapsat och går mot ett stort nederlag i valet i juni. Tyska AfD som sågs som ett hot mot förbundskansler Angela Merkel är inbördes splittrat och lär knappast ens nå tio procent i höstens val. Höstens nyval i Österrike är dock en chans till revansch för extremhögern efter förlusten i presidentvalet förra året.

Vi ska absolut inte blåsa faran över. Även om det går sämre än väntat för Jimmie Åkessons vänner i Europa är Sverigedemokraterna näst största parti, med drygt ett år kvar till valet. Och i EU har vi nationalistiska regeringar i Polen och Ungern som öppet bryter mot de demokratiska värderingar som de måste följa som EU-medlemmar. 

Emmanuel Macrons ord om att föra en politik som ”inte ger människor någon anledning att rösta på extrempartier” gäller inte bara i Frankrike, utan även hos oss och i EU.

Tommy Svensson

Publicerad i Dagens Arena 21 maj

På jakt efter väljare som flytt

Publicerad i Aktuellt i Politiken 17 mars

 

Aysja Bouja tar gärna emot rosen. Jodå, hon ska rösta på social­demokratiska PvdA – trots allt. Koen van den Dod som räckt över blomman blir glad. I alla fall en väljare.
Det är bara några dagar kvar till valet i Nederländerna och AiP följer med socialdemokratiska valarbetare i Haag, både när de knackar dörr i arbetarstadsdelen Schilderswijk och värvar röster vid en stor löparfest i stan.

Elmar Smid från partistyrelsen som organiserar dörrknackningen menar att det är viktigt att visa partiets kärnväljare att man finns där för dem.
– Vi ska inte göra om Hillary Clintons misstag att glömma arbetarväljarna, säger han.
Stämningen på torget är god, folk tar gärna emot såväl rosor som ballonger och broschyrer. Och visst öppnar folk sina dörrar, lyssnar intresserat och är positiva.
Fast nog har de tänkt rösta på något annat parti, eller låta bli. För i detta val är ingenting normalt.

Det en gång starka och stolta arbetarpartiet blev den största förloraren. Partiet sjönk som en sten från 25 till 6 procent. Hur kunde det ske?
Forskare, partistrateger och många andra lär väl analysera socialdemokratiska PvdA:s kollaps. Men några dagars samtal med partiets valarbetare och företrädare inför valet ger en god bild av vad som gått snett. Arbetarpartiets ras följer både ett europeiskt mönster och har en rad inhemska orsaker.
Tre trender är tydliga i nästan alla europeiska val nu för tiden. Regeringar förlorar, gamla partistrukturer faller samman och främlingsfientliga partier går framåt.
Allt detta kännetecknar med råge onsdagens val i Nederländerna. Båda regeringspartierna, högerliberala VVD och socialdemokratiska PvdA, förlorade väljare. VVD lyckades med en stark spurt få 21 procent mot drygt 26 i förra valet. Geert Wilders extremt islamfientliga parti ökade från 10 till 13 procent – oroväckande, men knappast en stor framgång för den omtalade högerpopulismen.

Aysja med rosen är trogen trots att hon är besviken.
PvdA bröt med sina ideal när de var med om att skära i välfärden under den ekonomiska krisen, anser hon. En vanlig åsikt. Det ovanliga med Aysja är att hon inte sviker sitt parti.
Få utomstående brukar bry sig om val i Nederländerna. De anses tråkiga och krångliga. Det finns ingen spärr så riksdagen vimlar av småpartier. Till slut, efter månader av förhandlingar, brukar en koalition av de större partierna bilda regering, ofta över blockgränsen. Och holländarna cyklar vidare.

Den här gången var det annorlunda. Efter Brexit och Donald Trumps seger i USA sågs valet i Nederländerna som en kraftmätning mellan den växande högerpopulismen och de etablerade partierna. Det fick historiska dimensioner. Var det början till slutet för Europa som vi känner det?
Själva verkade inte nederländarna ha sett det så. Nästan alla AiP talade med sa att valet inte handlade om Geert Wilders eller EU, utan om sjukvård, pensionsåldern och ekonomin.
Många röstade också glatt på både EU-vänliga och invandrarpositiva partier. Mest framåt gick miljöpartiet Groen Links med den karismatiske unge partiledaren Jesse Klaver i spetsen.
Det var bara utomlands som man såg Wilders som valets huvudperson. ”Vi är vana vid honom. Han har gapat i tio år men kommer aldrig att komma till makten”, var en vanlig kommentar. Det betyder inte att man underskattar högerpopulismen som en farlig företeelse.



Pauline van der Hoeven (bilden ovan) engagerade sig i politiken på grund av hotet från Wilders och den växande främlingsfientligheten. Nu är hon ordförande för PvdA i Haag och jag träffar henne och andra valarbetare mitt bland tusentals löpare i staden. Det gäller att möta väljarna där de är, även om de är på språng.
– Jag kände att jag ville vara en motkraft. Därför engagerade jag mig i socialdemokraterna, säger hon. Det var här i Haag som Wilders parti fick sina första mandat.
Partivännen Dorothe van der Donk tycker det är viktigt att partiet syns i val­spurten.
– Många är tveksamma till oss, men när vi får tala med dem blir det bättre. Tyvärr känner de inte till vår politik. Vi har till exempel satsat hundra miljoner euro på att minska barnfattigdomen, säger hon nästan vädjande.



Jag tränger mig fram bland svettiga löpare och hittar Laura Menenti och Wimar Bolhuis (bilden ovan), också de i röda partijackor och försedda med rosor och ballonger.
Laura är ung kandidat på riksdagslistan, dock utan chans att komma in den här gången. Hon pekar på den stora partisplittringen som en orsak till socialdemokraternas tillbakagång.
I valet finns det hela 28 partier att välja på – de flesta med sitt särskilda intresse – allt ifrån djurens rätt till invandrar- och pensionärspartier.
– Vi brukar vara partiet för alla, säger hon. Nu tappar vi miljövänner till Groen Links, vänstersinnade till Socialistiska partiet, äldre till pensionärspartiet 50+, invandrare till invandrarpartiet Denk och så vidare.
Hon ger en bild av PvdA som ett parti som läcker åt alla håll. Wimar Bolhuis fyller i med att väljarna straffar regeringen, och framför allt PvdA, för de åtgärder som man har vidtagit för att sanera ekonomin.
– Vi har på det stora hela gjort ett bra jobb som har fått ordning på landets ekonomi utan att klyftorna har vidgats, säger han. Det är egentligen vår förtjänst att det nu finns pengar för att tillgodose olika intressen.
Men väljarna drog andra slutsatser.
Tommy Svensson

Historisk förlust för Arbetarpartiet

– framgång för de Gröna

De nederländska socialdemokraterna hoppades på de osäkra väljarna. Opinions­mätningarna pekade på ett katastrofval, men samtidigt hade runt hälften av väljarna ända in i det sista inte bestämt sig.

Men på valkvällen stod det klart att partiet PvdA gjort sitt sämsta val någonsin. Från att alltid ha varit ett av de ledande partierna, under långa perioder regeringsbärande, hamnar man nu i vimlet av småpartier med sina sex procent.
Huvudanledningen är regeringssamarbetet med högerliberala VVD och de nedskärningar man gjorde under den ekonomiska krisen. Dessutom kom valet att domineras av två högerpolitiker, premiärminister Mark Rutte och högerpopulistiska Geert Wilders. Den dragkampen vann Rutte överraskande stort, kanske med hjälp av konflikten med Turkiet i valets slutskede.

Till skillnad från valet för fyra år sedan blev detta inget traditionellt höger-vänsterval, vilket missgynnade PvdA. I stället klämdes partiet från alla håll. De mer mittenbetonade väljarna gick framför allt till socialliberala D66 och de vänstersinnade till miljöpartiet Groen Links med sin karismatiske partiledare Jesse Klaver, som tog sitt parti från 2 till 13 procent. Invandrare och pensionärer som tidigare röstat på PvdA föredrog ”egna” intressepartier.
Även om Geert Wilders främlingsfientliga parti ökade något blev valet inte den framgång för högerpopulismen som många befarat. Mest framåt gick EU-positiva och mittenbetonade partier. Men bilden är splittrad och svåra regeringsförhandlingar väntar.
Tommy Svensson

Koalition med högern ledde till väljarraset

– Att vi satte oss i rege­ring tillsammans med vår politiska huvudfiende är den främsta anledningen till vår nuvarande kris.
Det säger Arjen Berkvens, internationell sekreterare i det socialdemokratiska PvdA.

I valrörelsen 2012 var PvdA och högerliberala VVD huvudmotståndare.
– Det var en stenhård kamp höger mot vänster, för eller emot liberaliseringar. Vi gick starkt framåt i valet och båda partier hamnade runt 25 procent. Det innebar att vi kunde bilda en majoritetsregering, något som var nödvändigt för att kunna föra landet ur den ekonomiska krisen.
Han menar att samarbetet gav landet en stabil regering under drygt fyra år, men också väldigt många arga väljare. Det fick partiet betala för i årets val.

Framför allt två åtgärder var kraftigt impopulära bland väljarna. De gällde dels en kraftig höjning av egenavgiften i sjukvården, dels höjdes pensionsåldern.
Det slog hårdast mot de socialdemokratiska väljargrupperna.
Han anser också att partiet gjorde misstag längre tillbaka. Framför allt drogs man med i liberaliseringsvågen på 1990-talet, den så kallade tredje vägen inom socialdemokratin.
– Där förlorade vi lite av vår själ, säger han.

I årets val tappade man väljare till höger och vänster; till Geert Wilders främlingsfientliga parti som har en tydlig vänsterprofil i ekonomiska och sociala frågor, till miljöpartiet Groen Links, till socialliberala D66 och till särskilda intressepartier för pensionärer, invandrare och djurvänner. Det förklarar hur tappet kunde bli så stort.

Vad stod PvdA för i årets val?
– Problemet var att vi inte hade någon tydlig profil. Våra viktigaste frågor gällde jobben, framför allt att skapa tryggare jobb i stället för alla flexibla anställningar och lika lön för lika arbete när det gäller jobb inom EU.
– Det är viktiga frågor. Tyvärr lyckades vi inte få genomslag för dem, säger Arjen Berkvens.
Tommy Svensson

Socialdemokraternas kollaps i Nederländerna en lärdom

Vad är storyn från den upptrissade valet i Nederländerna?

Att högerpopulisten Geert Wilders blev utslagen i »kvartsfinalen«? Att premiärminister Mark Rutte kunde utropa sig som vinnare tack vare bråket med Turkiet? Att vänstern nu leds av en ung miljöpartist, Jesse Klaver, som talar som Barack Obama och ser ut som Justin Trudeau?

När stridsdammet lagt sig och vi har ett resultat sticker ändå socialdemokratiska PvdA:s kollaps ut. Partiet föll pladask från 25 till 6 procent. Det liknar ett grekiskt Pasok-drama.

Det var en märklig upplevelse att följa valet i Nederländerna. Det hade utmålats som ödesval. Skulle Geert Wilders ta makten och bana väg för likasinnade i Frankrike och Tyskland? Skulle det bli spiken i kistan för EU?

Men när jag vandrade runt i Amsterdam och Haag fanns det ingenting som tydde på att Europas undergång var nära. Inga valaffischer, inga gatumöten, inga agitatorer, inga upprörda torgdiskussioner.

Nederländarna tog det lugnt, fast de hade framtiden i sina händer. De cyklade, fikade och njöt av våren.

»Det är mest utomlands man hetsar upp sig för Wilders«, var en vanlig kommentar. Dessutom tog den vilde muslimhataren time-out mitt i valrörelsen och var inte med förrän i den sista TV-debatten. Men han hade redan satt tonen.

Att valet blev så uppmärksammat beror förstås på de oväntade utgångarna i EU-omröstningen i Storbritannien och i presidentvalet i USA förra året. Plötsligt kunde allt hända.

De europeiska högerpopulisterna gjorde vad de kunde för att trissa upp förväntningarna. I januari utropade Wilders, franska Nationella frontens Marine Le Pen och Alternativ för Tysklands Frauke Petry tillsammans 2017 som den »patriotiska våren«. EU-monstret skulle krossas och de skulle »ta tillbaka sina länder«, var och en för sig.

Visst, Geert Wilders ökade något och fick 13 procent, men det startar ingen revolution. I kampen mellan de två högerpolitikerna var det den sittande premiärministern Mark Rutte som tog hem spelet. Han talade om valet som kvartsfinalen i serien av matcher mot extremhögern (med semifinal i Frankrike och final i Tyskland).

För regeringspartnern PvdA gick det sämre, lindrigt sagt. Det blev som ett ras för det tidigare statsbärande socialdemokratiska partiet.

Jag pratade med flera av partiets valarbetare, jo, det gick att leta upp dem, för att få en bild av orsakerna till partiets kris.

För att förstå måste vi gå tillbaka till valet för drygt fyra år sedan. Det var en klassisk höger-vänsteruppgörelse, för och emot liberaliseringar och nedskärningar. PvdA och högerliberala VVD fick runt 25 procent vardera.

Men från att ha varit huvudfiender i valet kom de att samarbeta i regeringen för att föra landet ur den ekonomiska krisen. Framför allt två krisåtgärder — en kraftig höjning av egenavgiften i sjukvården och höjd pensionsålder — stötte bort tidigare vänsterväljare.

I varje val har högern respektive vänstern företrätts av stora partier. Den här gången satt Pvda på bänken. För första gången var två högerpolitiker huvudmotståndare.

—Vi är vana vid att föra kampen mot den traditionella högern. Den konflikten är klassisk och är vår livsluft, sade Arjen Berkvens, internationell sekreterare i PvdA när jag träffade honom dagarna före valet.

—Men när politiken domineras av frågor om identitet och nationella värderingar vet vi inte riktigt hur vi ska agera. Det är inte vår hemmaplan, fortsatt han.

Kanske är det den främsta lärdomen från det nederländska valet, också för systerpartiet i Sverige.

Bruna tupaner från Amsterdam

Vid ett möte nyligen utropade Europas högerextrema partier 2017 till den »patriotiska våren«.

Förra årets populistiska högervåg med Brexit och valet av Donald Trump till USA:s president ska skölja över Europa, framför allt under de kommande valen i Nederländerna, Frankrike och Tyskland.

»2016 var året då den anglosaxiska världen vaknade upp. Jag är säker på att 2017 blir året då det kontinentala Europa vaknar upp«, sade franska Nationella frontens ledare Marine Le Pen som räknar med att uppvaknandet ska föra henne till presidentposten i maj.

Brittiska Ukips avgångne ledare Nigel Farage talade om en »tsunami« som ska välla in över Europa. Liknelserna är många. Men alla förstår vad vi har att vänta oss.

Den första dominobrickan som ska falla är Nederländerna. Nationalistiska Frihetspartiets ledare Geert Wilders har inte bara den yviga kalufsen gemensamt med Donald Trump. De båda twittrar, talar och agerar som politiska tvillingar. En vill köra ut mexikaner, den andre marockaner. Båda vill stoppa muslimer vid gränsen. Båda vill »ta tillbaka sitt land«. Inte konstigt – Wilders umgås flitigt med republikaner och extremhögern i USA.

Till skillnad mot den amerikanske presidenten är Wilders ingen politisk novis. Han var parlamentsledamot för det nu regerande högerliberala Folkpartiet innan han 2004 bröt sig ur och bildade eget. Hans affärsidé är hat mot muslimer (fem procent av landets befolkning), EU och multikultur.

Han har också vänsterpopulistiska inslag som sänkt pensionsålder och höjda bostadsbidrag på sitt minimala partiprogram – det ryms på en A4-sida. Hans parti har bara en medlem – det är Wilders själv. Men anhängarna ser en annorlunda politiker som »säger som det är«.

Det har lönat sig. Hittills är bäst att säga. Geert Wilders parti har länge setts som given vinnare i valet den 15 mars. Allt ljus är på honom. Han är den alla ska förhålla sig till. Känns det igen?
Men det tycks som folk börjar tveka när det blir allvar. Mätningar i veckan ger honom under 15 procent. Han har fallit ner till tredje plats. Räcker det verkligen för en tsunami?

Kanske är det så att varken Brexit eller Trump lockar till efterföljd längre. Det kan bli en dålig start för den patriotiska våren.

Valet liknar plötsligt ett getingbo med en rad partier i en tätklunga. Inget dock i närheten av ens 20 procent. I valdebatterna i TV brukar bara de fyra partier som ligger bäst till i opinionsmätningarna få delta. Men nu har det blivit bråk eftersom det skiftar nästan från dag till dag.

Stora svängningar var det också i det förra valet. Då var Wilders parti och Socialistpartiet, båda EU-kritiska, länge i ledningen. Men när väljarna sagt sitt stod Folkpartiet och Socialdemokraterna som segrare med runt 25 procent vardera. Wilders parti föll som en sten till tio procent, liksom Socialisterna.

Man talade om att Nederländerna hade gått tillbaka till det normala, när tolerans, öppenhet, frihet och samarbete var landets kännemärke. Och då politiken dominerades av statsbärande borgerliga och socialdemokratiska partier.

Så blev det inte. Trots god ekonomi och sjunkande arbetslöshet blir valet i mars nog en smäll för koalitionsregeringen, framför allt för den mindre partnern Socialdemokraterna.

Men Wilders kommer av allt att döma inte att bilda regering, inte ens ingå i en. Däremot har han påverkat den politiska dagordningen och drivit andra — framför allt premiärminister Mark Rutte — till en allt hårdare retorik mot invandrare och flyktingar. Det är illa nog.

Vi vet inte vad de nederländska väljarnas svar blir. I bästa fall en färgglad bukett i stället för Wilders bruna tulpaner.


Publicerat i Dagens Arena 19 februari

Efter Trump och Brexit - nu måste EU svara

Det sägs att EU är bäst när det är kris och i så fall är det hög tid att visa det. För det krävs ett starkt europeiskt ledarskap. Finns det?

Den här veckan trädde vi in i en ny värld. Aldrig i modern tid har Europa stått ensammare.

USA har en president som tycker det är bra att Europa splittras och försvagas. Det är fullständigt unikt. Den europeiska integrationen är i själva verket inspirerad av den amerikanska Marshallhjälpen efter det andra världskriget.

Men nu hyllar Donald Trump Storbritanniens beslut att lämna EU och förutspår att fler länder kommer att följa efter. Inte bara det. Han umgås med förre ledaren för brittiska Ukip Nigel Farage och tog nyligen emot franska Nationella frontens Marine Le Pen.

Att den europeiska extremhögern stöds från Kreml i sina försök att bryta sönder EU-samarbetet är allvarlig nog. Vad ska man då säga om att liknande tongångar hörs från den nye mannen i Vita huset?

Om Trump ser ner på politikerna i Europa, ser han uppenbarligen upp till den ryske presidenten Vladimir Putin. Det kan låta bra när han säger sig vilja ha avspänning och normala relationer med Ryssland.

I verkligheten kan det innebära att USA accepterar doktrinen om en rysk inflytelsesfär i östra Europa. Före detta sovjetrepubliker ska inte få välja fritt om de vill närma sig EU. Då går det som för Ukraina. Moldavien har redan fattat vinken.

Även om man inte med säkerhet kan säga vad som till slut blir USA:s politik under den nye presidenten, kommer maktskiftet i Washington under sämsta möjliga tidpunkt för EU. I år hålls val i viktiga medlemsländer som Nederländerna, Frankrike, Tyskland och kanske Italien. I vanliga fall brukar EU gå på tomgång under sådana perioder. Det har man knappast råd med denna gång.

Det sägs att EU är bäst när det är kris. I så fall är det hög tid att visa det.

Med Trump i Vita huset och britterna på väg ut kommer inte bara de politiska spänningarna utan också de ideologiska skiljelinjerna gentemot Europa att öka.

Den amerikanske presidenten ska göra sitt land stort igen genom kraftiga skattesänkningar och tullmurar. Den brittiska premiärministern Theresa May har hotat med att ändra sitt lands ekonomiska system om EU skulle trilskas i förhandlingarna om utträdet.

I klartext betyder det att Storbritannien ska konkurrera med kraftigt sänkta bolagsskatter och ett minimum av regleringar för att locka till sig företag och investeringar. I både USA och Storbritannien betyder ännu svårare tiden för de redan svaga fackföreningarna.

EU har en annan ekonomisk och social modell. Enligt fördraget står man för en social marknadsekonomi med en stark roll för parterna på arbetsmarknaden. Det har man knappast levt upp till under den ekonomiska krisen.

Det är hög tid för EU att föra en ekonomisk politik som skapar jobb och motverkar klyftor. EU-kommissionen har utlovat ett omfattande reformprogram för att stärka EU:s sociala dimension. Något som inte minst statsminister Stefan Löfven efterlyst.

Det betyder tryggare och säkrare jobb, rätt till vidareutbildning och omskolning, att motverka social dumpning, ökade löneskillnader och diskriminering. I klartext – en politik som både stärker människorna och som motverkar globaliseringens negativa följder.

Men det kräver ett starkt europeiskt ledarskap. Finns det?

Publicerad i Dagens Arena 22 januari