Än lever drömmen om ett annat USA

                

                             
 Alexandria Ocasio-Cortez, demokratisk socialist i USA:s kongress skrämmer president Trump

 Michael Harrington, legendarisk S-ledare i USA

Socialism är inte längre tabu i USA. De unga har inte präglats av det kalla kriget eller häxjakten på vänstern. Däremot har de sett hur lätt det är att falla igenom i ett samhälle som saknar sociala skyddsnät.
 
Michael Harrington var stridbar vänsteraktivist och socialdemokratisk ledare i USA i flera decennier. Hans bok om fattigdomen i USA, The Other America, blev en storsäljare i början av 60-talet och gjorde honom känd. Han visade att den amerikanska drömmen var en illusion för miljoner och åter miljoner amerikanare.

President John Kennedy läste boken (på den tiden läste amerikanska presidenter böcker) och tog intryck. Harrington kom att arbeta inom administrationen i det som skulle bli »ett krig mot fattigdomen«. Det projektet kom dock i skuggan av ett annat krig, det mot Vietnam.

Michael Harrington återgick till att skriva böcker och till sitt politiska gräsrotsarbete. Han var nära medarbetare till Martin Luther King i medborgarrättsrörelsen och han var ständigt aktiv i olika vänsterorganisationer och så småningom partiledare för ett socialdemokratiskt parti. I vilket annat västland som helst hade han säkert blivit premiärminister eller oppositionsledare.

I sina memoarer, The Longdistance Runner, skriver Michael Harrington om hur svårt det var att kalla sig socialist i USA, även om den politik som han företrädde var en socialdemokratisk välfärdsmodell av europeiskt snitt. Många sympatiserade med hans åsikter, men stannade i garderoben för att inte få en socialist/kommuniststämpel i pannan.

Bättre gick det när han byggde upp kontakter med socialdemokratiska partier i Europa. Han blev nära vän med bland andra Olof Palme, Willy Brandt, François Mitterrand och Bruno Kreisky.  Han var ibland generad över att han representerade ett så litet parti i jämförelse med de då så mäktiga europeiska socialdemokraterna. Men Harrington var respekterad och omtyckt, inte minst i Sverige.

När jag intervjuade honom berättade han om en episod i samband med Olof Palmes besök i USA 1970. Trots att Palme var svensk statsminister ignorerades han fullständigt av Nixonregeringen.
Så när Michel Harrington ordnade en mottagning tackade Palme med orden: »Äntligen är jag officiellt välkomnad i USA. Det svenska socialdemokratiska partiets ordförande tas emot av det amerikanska partiets ordförande«. 

Det var ett viktigt erkännande för Harrington.

Det är länge sedan han tvingades avsluta sitt politiska maratonlopp. Han dog 1989, 61 år gammal. Nästan trettio år senare är det som om tiden hunnit i kapp honom.

Socialism är inte längre tabu i USA. Unga, så kallade »millennials«, har inte präglats av det kalla kriget eller häxjakten på vänstern under McCarthy-eran på femtiotalet. Däremot har de sett hur de senaste decenniets finanskris drabbat medelklassen och deras egna familjer och hur lätt det är att falla igenom i ett samhälle som saknar sociala skyddsnät.

Om socialism är en anständig sjukförsäkring för alla, gratis universitet, minskade klyftor och omsorg om klimatet, så framstår det som ett bättre alternativ än kapitalismen.

Den rörelse som Michael Harrington skapade i början av åttiotalet, Democratic Socialists of America (DSA) har på två år vuxit från 5000 till 50 000 medlemmar och är landets största socialistiska organisation med lokalavdelningar över hela landet.

Det är imponerande, men gör den knappast till en massrörelse i ett land med 330 miljoner invånare. Ändå är det tillräckligt intressant för att tidningar som The Economist, Politico och andra skriva om den nya socialistiska vågen i USA.

Det som gör att DSA har inflytande är Harringtons strategiska val att verka inom det demokratiska partiet och påverka det från vänster. DSA blev därför en naturlig hemvist för de tusentals unga entusiaster som arbetade i den oberoende socialisten Bernie Sanders kampanj inför det demokratiska primärvalet för två år sedan.

I mellanårsvalet för knappt två veckor sedan valdes DSA-medlemmar in i olika politiska församlingar över hela landet  för Demokraterna. Mest kända är Alexandria Ocasio-Cortez, som ses som vänsterns nya fixstjärna, och Rashida Tlab, som båda kom in i Kongressen.

Det är en smula ironiskt att medan socialdemokratin påstås vara döende i Europa, så har den sent omsider vaknat till liv i USA.


Publicerad i Dagens Arena 18 oktober.

Socialism i USA: Från August Palm till Alexandria Ocasio-Cortez

Den första september 1900 började den socialistiske agitatorn August Palm sin resa till Amerika. Med emigrantångaren ”Cymric”, som avgick från Liverpool, anlände han den sextonde september till New York. 

August Palm hade svarat ja på en inbjudan från Skandinaviska klubben inom Socialistiska Arbetarepartiet i Providence, Rhode Island. Klubben hade svårt att värva medlemmar och diskuterade olika uppslag för att få fart på verksamheten. 

Målaren Martin Jansson, som utvandrat från Blekinge, föreslog mest på skämt att klubben ”antingen skulle bjuda på gratis öl och cigarrer eller skriva till Sverige efter skräddaren August Palm”. 

Det var så Palm kom på sin drygt tre månader långa ”uppviglingsfärd” i Amerika. Han sammanfattade sina intryck i en bok med den anspråkslösa titeln ”Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika”. Den kom ut i mars 1901 och finns att läsa här.

Boken är fascinerande. Inte bara för detaljrika och levande berättelser om resan och intrycken vid mötet med USA. Han kan inte ett ord engelska, men det är å andra sidan till det nya Sverige han kommer. Överallt träffar han fackföreningsmän och socialdemokrater, många gamla bekanta, som utvandrat till USA. Vid den här tiden fanns en miljon svenska emigranter i landet. 

Ibland presenterar han sig som reporter för tidningen Social-Demokraten, men det är som agitator han reser. Till sin egen förvåning är det fullt hus nästan överallt där han kommer på sin turné. 

Med sig hem har han en pokal med inskriften ”Till Aug.Palm af Partivänner i Förenta Staterna för godt arbete i Socialismens tjenst 1900. Workingmen in all countries Unite!

Han är skarp i sin kritik av den amerikanska kapitalismen. ”I intet land i världen firar privatkapitalet sådana orgier, som just i den stora republiken på andra sidan oceanen”. Detsamma gäller politiken.

Han hamnar i presidentvalskampanjen 1900 (den republikanske presidenten McKinley återvaldes) och skriver: ”Den enda ljusglimten i all korruption och i allt det elände, som existerar i denna ”fria” republik, är att en stor del av folket äntligen börjar genomskåda humbugen.

Han tror på Amerika. ”Den amerikanska nationen är en stor nation”. En dag ska den vakna, är hans övertygelse.

Slående är hans analys av varför arbetarrörelsen har svårt att få fäste. Han pekar på landets storlek, den oerhörda arealen försvårar en planmässig och organiserad agitation. Vidare det ständiga tillflödet av nya invandrargrupper, rörligheten och möjligheten att slå sig fram på egen hand. Han tillägger problemet med att socialisterna är splittrade i flera små avdelningar så att de ännu inte spelar någon roll i valen. 

Nästan 120 år senare är August Palms beskrivning av det amerikanska samhället och politiken påfallande giltig. Religiöst hyckleri, pengarnas och storföretagens makt, tillbakapressade eller krossade fackföreningar. Någon arbetarrörelse eller socialdemokrati att tala om fick USA aldrig.

Kanske håller något på att hända. Undersökningar visar att socialism inte längre är ett fult ord bland unga i USA. En anledning är att det både av anhängare och av motståndare gjorts synonymt med begrepp som fri hälsovård, gratis universitet, fackliga rättigheter, minimilöner man kan leva på med mera. 

Det finns ett nyvaknat demokratisk socialistiskt nätverk, DSA, som verkar inom det demokratiska partiet och som på något år ökat antalet medlemmar från 6 000 till 50 000. Mycket tack vare oberoende socialisten Bernie Sanders uppmärksammade kampanj för att bli Demokraternas kandidat i det senaste presidentvalet.

August Palm hade inte räknat med kvinnorna (och minoritetsgrupper) som politisk kraft. Om Demokraterna lyckas vinna kongressvalet den 6 november beror det av allt att döma på kvinnornas deltagande i politiken. Det kanske inte är en seger för socialismen, men för anständigheten. 

Att det blåser en viss vänstervind i dagens USA framgår av SvD-journalisten Karin Henrikssons intressanta nya bok ”Vänstern i USA” (förlag Lind & Co). 

Ett uttryck för det var att den 28-åriga DSA-medlemmen Alexandria Ocasio-Cortez sensationellt vann ett av demokraternas primärval inför kongressvalet den 6 november. Hon blev snabbt en nationell celebritet som vänsterns nya stjärna, både i stil och substans. Sedan dess har hon turnerat landet runt för att ge stöd år andra progressiva kandidater. 

Kanske kan man kalla det en ”uppviglingsfärd” i August Palms anda.

Krönika i Dagens Arena 14 oktober 2018

Valdag – och andra tittar på oss

Jag har röstat i alla val sedan 1970. Ibland har mitt parti, Socialdemokraterna, vunnit och ibland har det förlorat. Men jag har aldrig upplevt att något val har varit lika viktigt som det vi gör idag.

Det beror inte främst på att vi kan vänta oss en stökig politisk tid. Det har vi haft förr. Vi hade till och med något som kallades lotteririksdagen på 70-talet. Det var lika mellan blocken så lotten fick ibland avgöra. Vi har haft perioder när regeringskriser avlöst varandra.

Anledningen till att jag, och många med mig, går omkring med en klump i magen denna gång är att det kan bli hos oss som i allt fler länder. I vårt fall att Sverigedemokraterna tar ännu ett steg närmare makten och får inflytande över regeringspolitiken. 

Vid valet 2010 bodde jag utomlands. Vänner beklagade utgången. ”Välkommen till den europeiska verkligheten”, sa de med en suck. 

Även i Sverige hade ett främlingsfientligt parti tagit plats parlamentet. Nu kan det ta nästa steg, med hjälp av ett eller flera borgerliga partier.

I kväll vet vi vilken politisk verklighet som väntar oss. Men förmodligen inte hur den ska hanteras.

I spåren av finans- och migrantkrisen har Europas politiska karta ritats om. De tidigare dominerande partierna har tappat mark. Särskilt gäller det socialdemokratin, som nästan utraderats i länder som Frankrike och Nederländerna. Med europeisk måttstock skulle 25 procent för ett regerande s-parti betraktas som mycket bra.

I en essä här på Dagens Arena frågar den amerikanska professorn i statsvetenskap Sheri Berman rent av om europeisk socialdemokrati är på väg att dö. Hon avslutar dock med förhoppningen om att en framgång för Stefan Löfven och de svenska socialdemokraterna kan ”staka ut en väg framåt för den europeiska vänstern”. Kanske det, men det är de konservativa partierna som släpper in högerpopulisterna i värmen. 

Nästa gång vi går till val är om drygt ett halvår och då gäller det Europaparlamentet. Inför det valet laddar den brokiga skaran av högerextrema och populistiska partier upp som aldrig förr. Om de mot förmodan lyckas ena sig kan de bli största partigrupp i Europaparlamentet.

Högerpopulisternas sammansvärjning innebär att vi står inför vad ett ideologiskt inbördeskrig i Europa. I spetsen för detta korståg mot ”Bryssel” och ”den liberala demokratin” går nu Italien och Ungern (Sverigedemokraternas modelland). De bedriver en hatkampanj mot muslimer, invandrare och EU. EU-kommissionen och den liberale franske presidenten Emmanuel Macron pekas ut som ”fiender”.  

Det var den utmaningen som Macron antog i sin intervju i SVT:s Agenda för en vecka sedan. Margot Wallström svar till den ungerska regeringen var tydligt: ”Kom an bara!” Det säger något om vad vi har att vänta.

Europa blev aldrig någon fråga i valrörelsen. Men andra länder tittar på Sverige. Vi ska inte underskatta vår roll. Hur vi röstar påverkar det större, europeiska skeendet. Utgången kan stärka de anständiga politiska krafterna i Europa – eller de mörka.

Krönika Dagens Arena 9 september

Att bli pappa till sin mamma

Inom en inte alltför avlägsen tid kommer Sverige ha en kvarts miljon dementa, ändå är det en välfärdsutmaning som det är alldeles för tyst om. De som tror sig klara den framtida demensvården med sänkta skatter bör trovärdigt förklara hur det ska gå till.


– Äntligen, sa barn-, äldre- och jämställdhetsminister Lena Hallengren (S) när hon i förra veckan presenterade regeringens handlingsplan mot demens.

Platsen var passande nog Silviahemmet på Drottningholm. En nationell strategi för vård och omsorg för demenssjuka har varit efterfrågad länge. Den var utlovad redan förra sommaren, men nu kunde den nya äldreministern till slut leverera.

Lena Hallengren slog fast att demens är en folksjukdom. Varje år insjuknar 25 000 personer och antalet demenssjuka uppgår till cirka 160 000. Men den siffran kommer att fördubblas inom några decennier. Vi lever allt längre och med stigande levnadsålder ökar risken för att drabbas av demens.

Det är en välfärdsutmaning som det är alldeles för tyst om. Kanske blir det ändring nu. I strategin är målet »ett demensvänligt samhälle«, det vill säga större förståelse och respekt för de drabbade. Det ska vara tryggt att leva som demenssjuk i Sverige, heter det. Demens kallas också för en anhörighetssjukdom.

Alla dödliga sjukdomar, och demens är en sådan, är förstås en stor påfrestning för de närstående. Men demensen kommer smygande och har ett sådant förlopp att somliga säger att den till och med är värre för de anhöriga än för den drabbade.

Därför är jag glad att anhöriga och närstående är en särskild punkt i regeringens strategi, vid sidan om bland annat bättre samverkan mellan myndigheter och tillräckligt med utbildad och kunnig personal.

I mitt fall blev jag som barnbarnet Norah så klarsynt uttryckte det »pappa till min mamma«. Jag beskrev i en tidigare krönika känslan av hur hon gled allt längre bort i en mörk tunnel. Samtidigt var hon »lyckligt ovetande« om sin sjukdom.

»Jag mår bra«, sa hon nästan alltid när jag frågade. Nu har hon släppt taget om min hand.
Det är lätt att vifta bort de första tecknen. »Äsch, det är väl inget konstigt att man är lite glömsk när man är gammal«.

Men när min mamma började berätta om saker hon gjort som uppenbart inte var sanna eller fråga om och om igen, var det inte längre vanlig glömska.

Redan i detta första, milda skede av sjukdomen är det viktigt att anhöriga får stöd av läkare och kontaktpersoner på socialförvaltningen. Det kan vara svårt att få den drabbade att gå till läkare och gå med på ett diagnostest. Ännu svårare blir det senare, när den sjuke inte längre klarar sig själv och behöver plats på särskilt boende.

Jag hade tur att min mamma fick en plats relativt snabbt efter att hemtjänsten inte räckte till. Hon rymde från sin lägenhet och utsatte sig själv för fara. Men hon ville absolut inte flytta hemifrån och det var med en nödlögn som jag till slut fick henne att åtminstone pröva annat boende.

Det var ett svårt beslut, men det måste fattas av mig som enda nära anhörig. Ovärderligt var då stödet från socialsekreterare och läkare.

Jag tror att regeringens handlingsplan har bred uppslutning. Alla vill väl det bästa för de demenssjuka och deras anhöriga. Men det krävs stora förändringar och ökade resurser om målet om ett demensvänligt samhälle ska nås. Det måste finnas personal på alla nivåer som ska vårda de sjuka.

Inte för att jag vill se demenssjuka som slagträ i en upphetsad valdebatt. Men de som tror sig klara den framtida demensvården (och annan välfärd) med sänkta skatter bör trovärdigt förklara hur det ska gå till. Och de som i nyliberal anda inte vill ställa rimliga krav på kunskap och kompetens hos företag som verkar inom välfärden har trovärdighetsproblem. (Se Expressens ledare Centern sätter företagen framför demenssjukas väl)

Med inom en inte alltför avlägsen tid en kvarts miljon dementa och mångdubbelt fler anhöriga borde detta vara en angelägen fråga under en valrörelse.

Tommy Svensson
Krönika i Dagens Arena 3 juni.

När jag valde Beatles framför Mao

 

Det är lika långt till det mytomspunna 1968 som det då var till första världskrigets slut.

Ser en artonåring i dag på sextiotalet - politiken, kulturen, musiken - på samma sätt som jag föreställde mig Sverige och världen 1918? 

Herregud, det var ju en annan planet. Men det är det förstås nu också.

Hursomhelst, är det 50 år sedan och det ges ut böcker och produceras minnesprogram. 

Visst kan man tala om en social och kulturell revolution. En ung generations revolt mot ett stelt, auktoritärt och traditionsbundet klassamhälle. 

En ny, modern tid bröt fram i hela Västvärlden, i attityder, könsroller, drömmar, sex, konst och musik. Det ledde så småningom till samhällsförändringar som gjorde människor friare, i alla fall hos oss.

Soundtracket var The Beatles med deras energi, attityd och förnyelse.  De levde med och formade sin tid på ett sätt som saknar motsvarighet. 

Det går heller inte att förstå det politiska sextiotalet utan Vietnamkriget. Det var det första TV-sända kriget. USA bombade det envisa lilla Vietnam sönder och samman. Barn flydde nakna och sönderbrända undan napalmbomber. 

Protesterna växte runt om i världen. I Sverige samlade FNL-grupper in pengar utanför snart sagt varje Konsumaffär och Systembolag.

De här båda fenomenen växte samman och vi fick sextiotalets vänstervåg, en snabb radikal förändring av inte bara den politiska debatten utan också av kulturen och tidsandan.

När jag ser tillbaka förundras jag över hur fort många fullständigt kunde ändra sina åsikter och sin världsbild. Det var den tidens ”radikalisering” (utan jämförelse i övrigt).

Jag var barn av min tid. Som femtonåring åkte jag in till Hötorget i Stockholm för att kolla på de första Vietnamdemonstrationerna. Jag följde den nya vänsterdebatten, Jan Myrdal, Göran Palm, Sara Lidman med flera. 

Men minst lika starkt intryck gjorde socialdemokratiska ledarskribenter som Gunnar Fredriksson, Dieter Strand och Victor Vinde. Och så var det Olof Palme. 

Dessutom växte jag upp i ett hem där verkstadsklubbens styrelse hade sina sammanträden vid matbordet i vardagsrummet. Jag visste vilken politisk rörelse jag ville tillhöra. I det avseendet kunde till och med 1918 kännas nära. 

Jag satte ändå tidigt på mig FNL-märke och hade inget problem med att i skolan (skämtsamt) kallas ”Tommie the Commie”. Men det hände att jag la halsduken över för att få vara i fred.

Det sägs att det stora ryms i det lilla. Jag vill inte generalisera eller beklaga mig. Tvärtom, jag hade kul. Men det var lite speciellt att vara tonåring och sosse i en högborgerlig miljö som Lidingö (även om där fanns industrier och arbetarklass). 

Före 68 fick man stå till svars för höga skatter och för att Staten skulle bestämma. Något år senare vimlade det plötsligt av kommunister av alla sorter, från de beskedligare ”vpk-arna” till de hårdföra maoisterna. Nu fick man höra (ibland från samma personer som tidigare gnällt på skatterna) att sossarna var kapitalets lakej och arbetarklassens svikare. 

Många av dem som revolterade mot sin borgerliga uppväxt och anslöt sig till extremvänstern, verkade i alla fall ha behållit en sak – föraktet för socialdemokratin. Om något hade trendat bland ”vänstern” på den tiden så hade det förstås varit #usauturvietnam, men också #socialdemokratinfolketsförrädare

Men är det verkligen sant att ”alla var kommunister på sextiotalet”. Ofta heter det så bland dem som då slogs i de olika bokstavskombinationerna? Nej, naturligtvis inte.

På hösten var det val. Socialdemokraterna fick 50,1 procent av rösterna och Vänsterpartiet kommunisterna 3,0.

Och om jag ville bli stärkt i min övertygelse behövde jag inte gå till program eller skrifter. Det räckte med idolen John Lennon:

”But if you go carrying pictures of chairman Mao
You ain't going to make it with anyone anyhow”

(The Beatles ”Revolution”, 1968)

Krönika publicerad i Dagens Arena 6 maj

Sista sossen släcker ljuset

 Det socialdemokratiska fallet från 45 till 30 procent handlar i huvudsak om helt andra saker än den förda politiken. Men en ny forskningsstudie visar att nedgången ändå går att bryta, i alla fall i Sverige.

 Det rådde en stämning av chock och förtvivlan på Socialdemokraternas valvaka den 19 september 1976. Partiet hade gjort ett katastrofval och bara fått 43 procent.

Olof Palme slog i dörrar och Gunnar Sträng ville inte tro på siffrorna som strömmade in utan kollade valkretsar långt in på morgonen.

Kan partiet kravla sig upp till 30 procent i årets val mottas det nog med jubel. Det är andra tider nu.
Sedan 70-talet har Socialdemokraterna gått från 45 till 30 procent av rösterna. Varför har det blivit så? Kommer det att fortsätta nedåt i samma takt? När släcker sista sossen ljuset?

Dessa frågor analyserar professor Anders Lidström vid Umeå universitet i en ny forskningsstudie Socialdemokraternas tillbakagång 1973-2014. Strukturella förklaringar och regionala variationer.
Tanken att allt var bättre på Tage Erlanders och Olof Palmes tid avfärdar han. Ibland går det upp och ibland ner. Den förda politiken är inte huvudförklaringen.

Man kan invända att Socialdemokraterna mitt under den studerade perioden, 1994, fick 45 procent. Så sent som 2002 nosade man på 40-strecket.

Ändå är den grundläggande orsaken för partiets kräftgång den stora samhällsomvandling som Sverige genomgått under de senaste 40 åren.

Lidström anger fem faktorer:

• minskad industrisysselsättning,
• ökad utbildningsnivå,
• stigande ekonomiskt välstånd,
• urbanisering
• samt minskat socialt tryck.

Med det senare menar han avtagande påverkan från »S-präglad subkultur« som folkrörelser och facket.

I europeisk debatt talar man om att socialdemokratin har segrat sig till döds. Välfärdssamhället är i stort sett genomfört och accepteras av alla. På dagens frågor har socialdemokratin inga svar, heter det.
Tack och adjö, säger man i en rad länder i Europa där S-partier under de senaste åren rasat från 30, 40 procent till ensiffriga tal.

I ett av Lidströms scenarier går det faktiskt lika illa i Sverige. »De normer och sociala praktiker som nu frodas både i storstäder och i vissa bruksmiljöer talar inte till socialdemokratins fördel«, skriver han och syftar förstås på bland annat SD:s framgångar.

Bakgrunden är att han i sin studie urskiljer sex regioner som särskilt intressanta. I dessa har det antingen gått bättre eller sämre än förväntat (jämfört med rikstrenden).

• Till de positiva hör Övre Norrland, Värmland-Närke samt Skaraborg.
• Och till de negativa Gävleborg-Bergslagen-Sörmland, Storstockholm samt Skåne.

Problem för Socialdemokraterna är att det bor tre gånger som många väljare i de senare …

Men det finns tendenser som talar för att socialdemokratin ändå har en framtid.

Enligt Lidström är några av de strukturella förändringarna som förklarar nedgången i avtagande. Därmed får de politiska vägvalen ökad betydelse.

Kan partiet på ett bättre sätt lära av erfarenheterna från de regioner där man varit framgångsrik, blir bilden inte så mörk.

Mer bekymmersamt är det för den europeiska socialdemokratin. Kanske ska man dock inte likställa de olika s-partiernas kollaps med att väljarna avvisar de socialdemokratiska idéerna. Dessa kan plockas upp av andra, gröna, vänster- eller mittenpartier, som i Nederländerna, Grekland, Island, Spanien och Frankrike.

Men krisen är djup och högerextremism och populism kastar en mörk skugga över Europa. Varje nationellt val får mot den bakgrunden en europeisk dimension. Desto viktigare är det att de svenska socialdemokraterna håller ställningarna i höst.

Europa tittar på dig, Stefan Löfven.

Publicerad i Dagens Arena 18 mars 2018

Berlusconi tillbaka i sällskap med högerextremister

Det är dags för ännu en europeisk valrysare. Den 4 mars går italienarna till valurnorna.

Ska socialdemokratiska Demokraterna behålla regeringsmakten eller blir det en comeback för den 81-årige Silvio Berlusconi i sällskap med högerextremister?

Joker i leken är populistiska Femstjärnerörelsen som kan bli största parti.

För regerande Demokraterna (PD) ser det inte ljust ut. Regeringen har genomfört reformer både inom välfärden och arbetsmarknaden, inte minst för ungdomar och kvinnor, och ekonomin går allt bättre. Men i en valrörelse som domineras av invandringen och med oppositionspartier som underblåser rasism och politikerförakt kämpar man i motvind.

För partiet och inte minst för dess partiledare Matteo Renzi har det varit en omtumlande tid sedan man kom till makten för fem år sedan. 

När Renzi tog över partiledarskapet 2014 sågs han som en ung och dynamisk ledare och i Europavalet samma år ledde han partiet till en storseger med 42 procent av rösterna. Sedan dess har hans popularitet dalat. När han i praktiken gjorde folkomröstningen om en ny författning 2016 till en omröstning om sig själv, fick han tummen ner av väljarna och avgick som premiärminister. (Han avgick även som partiledare men återvaldes senare.)

I stället utsågs utrikesminister Paolo Gentiloni till premiärminister. Han sågs som en tillfällig lösning, men med sitt lugna temperament är han Renzis raka motsats – och landets populäraste politiker.

Renzis tydliga ambition att göra Demokraterna till ett mittenparti har lett till att partiet splittrats. En vänsterfalang med bland andra tidigare partiledaren Luigi Bersani har bildat ett nytt parti, Fria och Jämlika (LEU), som har goda möjligheter att komma in i parlamentet.

Demokraterna ligger en bit under det förra valresultatet på 25 procent och om ingen uppryckning sker under valrörelsens sista dagar får man svårt att behålla regeringsmakten.

Berlusconis osannolika comeback

Den skandalomsusade tidigare premiärministern Silvio Berlusconi har som 81-åring kastat sig in i den politiska hetluften igen. ”Nylyft, nybantad men lugnare än tidigare”, som Italienkännaren Kristina Kappelin uttryckt det. 

Uppenbarligen anses han av många väljare stå för viss stabilitet i ett politiskt landskap som blivit alltmer kaotiskt. Berlusconi kan dock inte själv bli premiärminister eftersom han är dömd för skattebrott. Han väntas styra från kulisserna.

Hans parti Forza Italia ligger på runt sexton procent, men ingår i en valallians med det i stort sett lika stora Lega Nord, ett grovt invandrarfientligt och EU-kritiskt parti.

Tillsammans med två mindre partier, varav ett nyfascistiskt, utgör man den största valkoalitionen och ses därför som favoriter i valet. 

Berlusconi går till val med yviga löften om stora skattesänkningar, trots landets skyhöga statsskuld, och höjda pensioner. Han vill dessutom deportera praktisk taget alla de 600 000 flyktingar som kommit till landet de senaste åren. Allianspartiet Lega Nord är ännu hätskare mot invandrarna och vill dessutom att landet lämnar euron. Vidare vill man stärka kontakterna med Ryssland och tillåta bordeller.

Di Maio – Femstjärnerörelsens nya ansikte

Luigio Di Maio är en 31-årig före detta servitör som tagit över efter Femstjärnerörelsens grundare, komikern Beppe Grillo. Rörelsen startades av Grillo och en it-konsult för tio år sedan som en protest mot det politiska etablissemanget. Under slagordet ”Dra åt helvete” samlade man hundratusentals anhängare och Grillos blogg blev landets mest lästa. Nu är man landets största parti.

Rörelsen är en salig blandning av anarkister, miljövänner, missnöjda och besvikna människor. Få förnekar att det ligger mycket i kritiken av hur politiken i Italien fungerar, med korruption och nepotism. Men rörelsen anklagas också för att vara oberäknelig, antidemokratisk och populistisk. Partiet ingår i samma EU-kritiska grupp i Europaparlamentet som Sverigedemokraterna.

Med den prydlige och alltid välklädde Di Maio har rörelsen en ledare med en annan framtoning än med rabulisten Grillo. Di Maio har sedan förra valet varit vice talman i parlamentets underhus.

Eftersom man inte vill samarbeta med andra partier får man svårt att delta i en regering.

Bland vallöftena finns medborgarlön åt alla, folkomröstning om euron och satsning på förnybar energi. 

För närvarande ser inget av de tre blocken – Demokraternas center-vänsterallians, Berlusconis högergrupp eller Femstjärnerörelsen - ut att få egen majoritet. Det kan bli ett val utan vinnare, komplicerade regeringsförhandlingar och en orolig tid för både Italien och EU.

Artikel 2

Ann Linde: Viktigt val för Europa

Blir det regeringsskifte förlorar Sverige en viktig allierad i EU. Italien är ett av grundarländerna och den tredje största ekonomin när britterna lämnat. Det skulle dessutom bli ännu ett svårt bakslag för Europas socialdemokrater. 

- Vi har ett mycket bra samarbete med Italien, säger EU-minister Ann Linde.

Hon nämner arbetet med den sociala pelaren, att modernisera EU-budgeten och slå vakt om de demokratiska värdena i EU. 

Även partikontakterna med Demokraterna är av stor betydelse.

- Det italienska partiet är en viktig partner för oss när vi driver jämställdhet och feministiska frågor, säger hon.

EU-ministern är noga med att påpeka att Sverige förstås kan ha ett bra samarbete med länder även om man skiljer sig åt politiskt. 

Fast hon är bekymrad när vi ser på alternativen i det italienska valet. Det gäller framför de invandrar- och EU-fientliga partier som väntas gå framåt.

Femstjärnerörelsen är ett utpräglat missnöjesparti som inte vill samarbeta med andra. 

- Jag är osäkert på vad de egentligen står för, säger Ann Linde. De har varit ett starkt EU-skeptiskt parti, men tycks ha tonat ner sin kritik något.

I den högerkoalition som kan bli störst i valet ingår Silivio Berlusconis Forza Italia och Lega Nord. Det senare skulle i så fall bli ännu ett högerextremt parti som tar plats i en regering i EU.

- Lega Nord är ett rent rasistiskt parti. Det är inte vad vi behöver om vi ska lösa migrant- och flyktingkrisen i Europa, säger Ann Linde.

Berlusconis allians leder

Med drygt en vecka kvar till valet ligger Femstjärnerörelsen och Demokraterna strax över respektive under 25 procent. Forza Italia och Lega Nord har runt 15 procent vardera. Det nya socialdemokratiska utbrytarpartiet Fria och Jämlika har liksom nyfascistiska Italiens bröder cirka fem procent och skulle därmed ta plats i parlamentet.

Partierna går dock till val i olika allianser. I valet talar man därför om tre block. Berlusconis koalition (Forza Italien, Lega Nord, Italiens bröder och ett mindre centerparti) ligger på drygt 35 procent. Demokraterna tillsammans med olika vänstergrupperingar beräknas få knappt 30. Femstjärnerörelsen är inte lierad med något annat parti.

En stor del av väljarna, 30-40 procent, har dock inte bestämt sig ännu, så mycket kan hända.

För mandat i andra kammaren (underhuset) krävs 3 procent, för valallianser 10 procent. 

Nytt valsystem

Valet gäller parlamentets båda kamrar, senaten och underhuset. En tredjedel av platserna väljs genom majoritetsval och de övriga i proportionella val. 

Tidigare gav man den största valkoalitionen extra bonusmandat för att underlätta regeringsbildandet. I valet 2013 vann Demokraternas grupp hårfint över Forza Italias allians med 29,6 procent mot 29,2. Ändå gav det egen majoritet i underhuset. Med det nya valsystemet fördelas rösterna mer rättvist och för att få majoritet krävs troligen en bit över 40 procent.

Fotnot: Inför valet har Lega Nord ändrat namn till enbart Lega för att få fler väljare i södra Italien, men jag använder här den gamla och mest kända beteckningen.

Publicerad i Aktuellt i Politiken 23/2 2018