Fin bok om konjakshandlaren som lade grunden för EU

Den 9 juni nästa år ska vi välja 21 svenska ledamöter i Europaparlamentet. Det är sjunde gången och intresset har ökat med åren. 

   Vid valet 2019 var deltagandet 55 procent. Inte särskilt bra jämfört med valen till riksdagen, men hyfsat högt i en europeisk jämförelse.

   Så länge vi har varit medlemmar är det svårt att se någon period där EU och därmed Europaparlamentet har haft så viktiga uppgifter som nu. 

   Kriget i Ukraina, klimatkrisen, terrorismen och hoten mot demokratin är några av de kriser som ger nästa års Europaval ett särskilt allvar. Pandemin inte att förglömma. 

   Europajournalisten Annika Ström Melins nya bok ”Monnets blinda fläck” är en bra och personlig introduktion till den unika konstruktion som Europeiska unionen är. Syftet är inte att behandla tänkbara valfrågor, utan att ge en bild av hur samarbetet startade och hur det har utvecklats. Det gör hon på ett sätt som aldrig blir tråkigt.

   Hon utgår från en av de personer som fått epitetet EU:s fäder, den franske konjakshandlaren Jean Monnet. Hur kunde denne man, utan högre utbildning och position, på egen hand utarbeta en plan för samarbete i Europa och få tillträde till presidenter och statsministrar för att prestera sina idéer? Och inte bara det, att i huvudsak få se dem förverkligade. 

   Hans insatser ska ses mot bakgrunden av de båda världskrigen. Grundtanken var freden vara kan bevaras om länderna förmås att överge en del av sin suveränitet och samarbeta i ett övernationellt organ.

   Annika Ström Melins fascination började när hon under en tid bodde granne med en av Monnets tidigare medarbetare. Ju mer hon satte sig in i denne ”självutnämnde världsförbättrare” kunde hon inte få honom ur sitt huvud.

   Men det fanns och finns en blind fläck i Monnets bygge. Var kommer medborgaren och demokratin in? Hans övertygelse var att ju starkare samarbetet blir skulle demokratifrågan lösas av sig själv i det Europas förenta stater han såg framför sig.

   Riktigt så blev det inte, i stället har många känslan av att EU ”svävar lite väl fritt” över folks huvuden.

   Författaren avslutar därför boken med att föreslå en rad reformer för att ge ”demokratin större utrymme och betydelse för och i EU”, som hon skriver.

   Till exempel bör länder som inte respekterar demokratin sparkas ut, väljarna ska kunna påverka vem som blir kommissionens ordförande, EU-kommissionärer nomineras öppet och inte minst att de nationella parlamenten blir en mer betydelsefull arena för fördjupad behandling av EU-frågor. 

   Kloka synpunkter som suddar ut lite av Monnets blinda fläck, men inte hela. 

Tommy Svensson

 

Annika Ström Melin 

”Monnets blinda fläck” (Dialogos förlag)

Turkiet - drama utan slut

Gedigen bok om landet som alltid skapar drama

Vid nationella högtider och jubileum händer det att diktatorer visar generositet och släpper ut några fängslade motståndare eller går andra länder till mötes som en gest av god vilja.

Därför är det möjligt, som ryktet säger, att Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan ger Sverige en klapp på huvudet och låter oss komma med i Nato under nästa månad.  Den 29 oktober fyller Turkiet nämligen 100 år.

Erdoğans agerande under den svenska Natoprocessen överraskade uppenbarligen såväl våra förhandlare som den förra och nuvarande regeringen. 
   Det hade de inte behövt bli om de haft tillgång till journalisten Bitte Hammargrens och fotografen Stefan Bladhs högaktuella bok Turkiet 100 år. Drama utan slut.
   Boken är en gedigen genomgång av inte bara Turkiets dramatiska hundra år, utan också den äldre historien, vår civilisations vagga.
   Politik är både geografi och historia. När det moderna Turkiet föddes ur ruinerna av det månghundraåriga Osmanska riket skapade det fantomsmärtor som påverkar turkisk politik än i dag. 
   Jag tror inte jag är ensam om att ha svårt att hänga med i alla turer under de senaste decennierna; hur landet agerade i samband med den arabiska våren, under Syrienkriget, Irakkriget, IS uppgång och fall och förföljelsen av kritiska journalister och författare och förstås av kurderna och andra minoritetsgrupper.      Och hur var det med den så kallade Gülenrörelsen och dess påstådda försök till statskupp 2016?
   Så är också landets president Erdoğan u-svängarnas okrönte mästare, både i inrikespolitiken och i utrikespolitiken. Dessutom snarstucken och långsint, men även känslosam ibland.
   Den beskrivning ger den erfarna Mellanösternkännaren Bitte Hammargren som lotsar oss igenom dramatiken och de ofta tvära kast som karaktäriserar särskilt perioden under Erdoğan. Som den goda reporter hon är beskriver hon händelserna pedagogiskt men också med stor närvaro. 
   Hon är på plats och har mött och intervjuat snart sagt alla politiker och oppositionella av betydelse och vanliga medborgare som drabbats av förföljelse och katastrofer. Stefan Bladhs bilder förstärker närvarokänslan.
   Utvecklingen i Turkiet följer en dramaturgi som liknar många andra länders: först kväses pressfriheten och sedan började presidentmakten toppstyra rättsväsendet. Politiker och ledare inom civilsamhället, som har gått president Erdoğan emot, har blivit fängslade. Regeringen har närmast total kontroll över mainstream-media.
   Landet präglas förstås också av sitt geografiska läge; som brygga mellan Europa och Asien, som kustnation vid Svarta havet, med landgränser till en rad stater både till öster och väster.
  Utrikespolitiskt gör man ständiga fotbyten. Det avspeglas i Ankaras tvära kast gentemot andra huvudstäder, liksom i försöken att hålla balansen som ett Natoland med goda relationer med Ryssland, påpekar författaren.
   Det enda konstanta i hans utrikespolitik har varit hans pragmatism i syfte att behålla makten och göra sig osårbar gentemot inhemska motståndare, skriver Bitte Hammargren.
   Oavsett om vi blir medlemmar i försvarsalliansen eller om Turkiet låter oss sitta kvar i väntrummet har vi förbundit oss att lojalt samarbeta med landet och dess auktoritäre och nyckfulle ledare. 
   Hammargrens och Bladhs bok ger oss goda och nödvändiga insikter om landet, om än inte särskilt lugnande.
Tommy Svensson

Turkiet 100 år. Drama utan slut (Atlas)
Bitte Hammargren/ Stefan Bladh

 

 

Starkt om svenska statens övergrepp

 

I boken ”Straff”, som är andra delen av Ann-Helén Laestadius Sàpmitrilogi, får vi följa en grupp barn på en så kallad nomadskola i mitten av femtiotalet. Det är en skakande läsning om förnedring, våld och pennalism. Det är öppen rasism i Sverige för inte så länge sedan.

De samiska barnen tvingades gå i särskilda internatskolor från sju års ålder. De fick bara komma hem till jul och under sommarlovet. De togs ifrån sitt språk, sin kultur, ja till och med namnen kunde ändras.

 I en passus i boken får vi läsa hur ett av barnen, Jon-Ante, i samband med en myndighetsinspektion reagerar på detta:

” Jon-Ante kunde inte riktigt få ihop det där. De skulle vara lappar men ändå fick de inte tala samiska i skolan. Och de fick lära sig att joiken var syndig men ändå skulle de ha på sig koltar när det kom besök.”

I boken varvas kapitlen om det grymma livet i skolan med berättelser om hur detta påverkade barnen som vuxna, trettio år senare. Några skäms och försöker dölja sitt ursprung, andra lever vidare med trauman som förmörkar livet.

I bokens filmiska slut finns ändå scener av hopp och kraft, ett ljus i mörkret vill författaren förmedla.

Boken är en fristående uppföljare till ”Stöld” som utkom 2021 och som handlar om tjuvjakten på samernas renar och myndigheternas ointresse för dessa hatbrott. 

Böckerna kan mycket väl läsas fristående från varandra. Det är angelägna, dramatiska och välskrivna böcker som grep mig djupt. 

 

Skarp analys av det ryska hotet

 

 

”Hotet från Ryssland” är en angelägen, upplysande – och inte minst uppfordrande bok.

Under pandemin var det Folkhälsomyndigheten med Anders Tegnell i spetsen som förklarade hur vi ska bete oss för att drabbas så lindrigt som möjligt. 

Efter Rysslands fullskaliga anfall mot Ukraina har de efterträtts av en rad militära experter som gör analyser av kriget och vad det kan betyda för oss.

Oscar Jonsson är en av dem, doktor i krigsvetenskap och lämpligt nog specialiserad på rysk krigsföring. 

Han förutspådde att den ryska ansamlingen av styrkor vid Ukrainas gräns verkligen var en förberedelse för ett anfall i stor skala och inte bara skrämsel. 

Nu har han utkommit med boken ”Hotet från Ryssland” där ett viktigt budskap är att detta hot inte är enbart militärt utan betydligt bredare än så. Det handlar också om spioneri, cyberattacker, informationskrigföring och ekonomiska hot.

Hans svar på frågan om Ryssland verkligen är ett hot även mot vårt land är ja. Den intressanta frågan är i stället hur.

Hotbilden är främst icke-militär – men med det militära hotet i bakgrunden, skriver han.

Om dessa andra medel för påverkan, sabotage och att sprida oro handlar en stor del av boken. Det är en nyttig påminnelse om hur mycket Ryssland satsar på denna form av krigföring och hur långt efter vi tyvärr ligger mär det gäller att försvara oss.

Det är långsiktigt och syftar till att sakta men säkert underminera beslutsamheten och enigheten att stå emot Ryssland, påpekar han. 

Men det yttersta syftet med detta liksom krigen mot Tjetjenien, Georgien och nu Ukraina är att behålla den egna makten. Ryssland ska under inga villkor ”drabbas” av de så kallade färgrevolutionerna där folken gått ut och krävt demokrati och öppenhet. Därför måste exemplen på folkliga revolter krossas – tillsammans med den inhemska oppositionen. Ryssland anser sig därför ha rätt till ”buffertstater” som de kan kontrollera för sin egen säkerhet.

Men kriget mot Ukraina då – hur ska det sluta?

Avgörande är om Ukraina får tillräckligt med vapen från väst för att under de närmaste månaderna kunna pressa tillbaka de ryska inkräktarna. Men det finns mörka moln på himlen.

Ryssland kan komma att mobilisera upp till 740 000 nya soldater under detta år. 

Och författaren påpekar att Ryssland historiskt vinner krig genom kvantitet och uthållighet. Hittills har den ryska ledningen visat föga hänsyn till hur många ryska liv de förlorar, men hur länge kan det hålla i sig?

Det frågan lämnar han öppen. Det ger åtminstone mig en klump i magen. 

”Hotet från Ryssland” är en angelägen, upplysande – och inte minst uppfordrande bok.

Tommy Svensson

 

Hotet från Ryssland

Oscar Jonsson

Mondial förlag

 

Inget fel att känna saknad

2023-04-03 10:49:32

”Sverige ska bli mer som Sverige” är temat nu när Socialdemokraterna i opposition ska forma en ny politik, med ambitionen att stärka samhällsgemenskapen. 

Katarina Barrling och Cecilia Garme söker också efter något som flytt i sin bok ”Saknad. På spaning efter landet inom oss.” 

De startar letandet på en precis plats; ”Följ järnvägsrälsen från Fagersta norrut, över dalagränsen, upp längs sjön Barken till den lilla avstigningsplatsen i Vanbo, sju kilometer söder om bruksorten Smedjebacken.”

När vi är framme är tiden 1930-1950-tal och på det så kallade ”Snillepanget” samlades vad de beskriver som folkhemmets intellektuella elit, politiker, författare och tidningsfolk med Herbert Tingsten i spetsen. 

Han får boken igenom, med gott sällskap av den franske filosofen Voltaire, personifiera den överhetens intelligentsia som slåss mot dumhet och anpasslighet i fullkomlig övertygelse om att alltid ha rätt. 

Men vad händer om något ändå går fel? Och om denna insikt bygger på en känsla av saknad, kanske efter samhörighet och värde, eller att tillhöra förlorarna i en samhällsutveckling man inte kunnat påverka?

Deras budskap är att det är ok att titta bakåt. Vi behöver inte alltid med stålblick vara vända mot framtiden. Särskilt inte om känslan är att det är något vi förlorat, något vi saknar. 

Samhället byggs inte enbart med ingenjörskonst. Det som ska hålla oss samman är även kultur och historia, ett ”tidsdjup” som sträcker sig längre än våra egna liv.

Barrling och Garme för ett välgörande lågmält resonemang boken igenom om hur Sverige har förändrats de senaste decennierna. Det handlar inte bara invandringen, utan även om globalisering, teknikskiften och social och kommersiell utarmning av bruksorter och småstäder.

Då är det inte konstigt att man längtar bort någon gång. Eller drömmer om ungdomens lyckliga gatan. ”Att känna saknad efter det gamla när ens lilla samhälle på kort tid fått en helt ny befolkningsprägel är faktiskt inte ett dugg konstigt”, skriver de.

Författarna har inga lösningar att erbjuda. De konstaterar bara att det är ”ofrånkomligt att en stor samhällsförändring väcker känslor” och att ”saknad är en sådan känsla”.

Jag är säker på att de arbetsgrupper som Socialdemokraterna tillsatt för att formulera sin nya politik får Barrlings och Garmes bok som ett av sina underlag för diskussion.

Tommy Svensson

 

Saknad. På spaning efter landet inom oss.

Katarina Barrling och Cecilia Garme

Mondial förlag

 

 

Fin bok om arbetarnas poet och förkämpe

2023-03-01 15:57:26

 Carl Sandburg var svenskättlingen som skrev och sjöng om den amerikanska verklighetens folk; om arbetarna, immigranterna, de trötta, de utslitna. Han var luffare, socialistisk agitator och organisatör, journalist och författare. 

Han var känd och tycks ha känt alla – författarkollegor som Jack London, Ernest Hemmingway och Harry Martinson, sångare som Woody Guthrie och Bob Dylan, presidenter från Theodor Roosevelt till John Kennedy och svenska socialdemokratiska ledare från Hjalmar Branting till Tage Erlander och han citerades av Olof Palme.

Om denna märklige och imponerande man har Pierre Schori skrivit en mycket läsvärd och nyansrik bok. Det är först och främst en biografi över Carl Sandburg som föddes 1878 i den lilla staden Galesburg i Illinois, barn till svenska invandrare. 

Socialdemokratin i USA

Men det är också en berättelse om den rovgiriga amerikanska kapitalismen och den i motvind kämpande arbetarrörelsen, framför allt under det förra seklets första årtionden. Frågan som Pierre Schori liksom många andra ställer är varför den demokratiska socialismen eller socialdemokratin aldrig fått fäste i USA. 

Avgörande vid sidan av det vi kan kalla den individualistiska amerikanska drömmen var nog det Schori kallar ”ett klasskrig från ovan”, det vill säga brutalt krossande av fackföreningar under 1920- och 1930-talet.

”Att vara socialist i USA har aldrig varit lätt,” skriver Schori.  Men han slår fast att de ideologiska skillnaderna inte var stora mellan de amerikanska och de svenska socialisterna. ”De blev inte revolutionärer, vare sig i Sverige eller i USA, de valde den möjliga reformismens väg, valsedel i stället för vapen”. Per Albin Hanssons folkhemsideal fick sin motsvarighet i president Franklin Roosevelts ”New Deal”.

Carl Sandburg valde så småningom likt efterföljare som Michael Harrington och Bernie Sanders att verka inom det demokratiska partiet. Det närmste vi kommer socialdemokratin i dag är Joe Biden, ”the working class Joe”.

Fredsbudskap

Boken är som sig bör smyckad med en mängd exempel på Sandburgs poesi. 

Så här lyder de avslutande raderna (här i rak följd) i dikten ”Revolver”: ”Och inget i den mänskliga visdomen består så underligt starkt som den gamla tron att Gud alltid står på samma sida som dem som har flest revolvrar.”

I boken återges en rad strofer från Sandburgs kanske mest kända verk ”The People, Yes”. 

Mest citerade är de rader som handlar om den lilla flickan som såg sin första militärparad och frågade:

”Vad är det där för ena?”

”Soldater”

”Vad är soldater?”

”De är till för kriget. De slåss och var och en försöker döda så många på den andra sidan som han kan.”

Flickan stod tyst och tänkte.

”Vet du vad…Jag vet kanske något?”

”Okay, vad är det du vet?”

”En dag kommer de att starta ett krig och ingen kommer.”'

Såg verkligheten underifrån

I samma samling finns också denna strof:

De arbetslösa/utan del i detta samhälle/utan jobb eller hem/på marsch utan att veta vart (…) de faller in i dammig, rörig poesi.

Med biografin över Carl Sandburg har Pierre Schori uppfyllt en fyrtioårig dröm, skriver han i efterordet.

Det tackar vi för.

Tommy Svensson

Viktig bok om kvinnors motstånd i Ukraina

 ”Ukrainas kvinnor är offer. Ukrainas kvinnor är krigare. Ibland i en och samma person”

Det skriver journalisten Lisa Bjurwald i sin uppmärksammade bok Slava Ukraini! med underrubriken Kvinnors motstånd under Rysslands krig.

Lisa Bjurwald har gjort ett tiotal reportageresor till Ukraina sedan den ryska invasionen för ett år sedan. Hon har intervjuat en rad kvinnor om krigets fasor men också om motstånd; kvinnor som soldater, kvinnor som organiserar demonstrationer och andra sätt att nå ut med sina budskap till omvärlden. 

Många av dem arbetar under svåra förhållanden inne i landet, andra från exil. De representerar ett brett fält av aktivister. De gör synligt vad som sker i deras land, men också den frustrationen och otryggheten för dem som flytt och deras oro för anhöriga som är kvar.

Författaren påstår inte att kvinnorna är osynliga i rapporteringen från kriget. Men hon vill yansera bilden av kvinnor enbart som offer.

Hon skriver ”det är vi kvinnliga journalister som först och på djupet rapporterat om ryska soldaters våldtäkter, om människohandel med ukrainskor på flykt”.

Hon inytervjuar  Margot Wallström som förklarar varför  våldtäkt blivit ett vapen i krig:

"Det är billigt, det gör stor skada, och den förnedrar och förödmjukar motståndaren: Se, vi kan till och med ta era kvinnor ifrån er. Inte ens dem kan ni skydda."

Men bokens budskap är att kvinnor inte enbart är offer. De gör också motstånd på bred front. De bekämpar inte bara en fiende som vill överta deras land. Den ryska fascismen, Putinismen, är i högsta grad kvinnofientlig. 

Boken är till formen ett reportage i tre delar: flykt, kamp och framtid. De olika rösterna vävs in i en löpande text. Kanske kunde intervjuerna strukturerats lite bättre, men det är en randanmärkning.

Slava Ukraini! som betyder ära åt Ukraina är en viktig bok, med ett viktigt perspektiv. 

Tommy Svensson

Boken är utgiven på författarens eget förlag, Bite the Bullet Press AB.

Bondfångaren som blev president

 

Det har skrivits över tusen böcker om Donald Trump. Så det är med tvekan jag beställer Maggie Habermans nyligen utgivna biografi på nästan 600 sidor Confidence man (Albert Bonniers förlag). Vad finns mer att säga om denne man?

Trots allt en hel del, kan man konstatera. 

   Maggie Haberman är berömd reporter på New York Times, inte precis Donald Trumps favorittidning. Men hon har också arbetat på tabloider som Trump-trogna New York Post och hon kan miljön som skapade affärsmannen, tv-kändisen, den före detta presidenten och kuppmakaren som nu på nytt kandiderar till Vita huset.

   Trots att Trump skällt och twittrat nedsättande om henne tycks han också hysa viss respekt för hennes kritiska granskande.  Han ställer upp på tre långa intervjuer för boken och vid ett tillfälle vänder han sig till en medarbetare och utbrister ”Jag älskar att vara med henne, hon är liksom min psykolog”.

   Haberman faller inte för smickret. Sanningen är att han behandlar alla som sina psykologer, från reportrar till rådgivare, personal, kampanjbesökare och kunder, skriver hon. Han testar reaktioner, bedömer hur långt han kan gå. 

   För att förstå Donald Trump måste man veta var han kommer ifrån, slår hon fast. I det avseendet har Maggie Haberman goda förutsättningar. Hon har i nästan hela sitt vuxna liv bott i den stadsdel (Queens) där fastighetshandlaren Fred Trump och hans son Donald ”lärde sig hur politisk makt fungerar”. Som reporter var hon med från början. 

   De första två hundra sidorna ägnas Donald juniors uppväxt och karriär i New Yorks fastighets- och hotellbransch. Här briljerar Haberman som grävande journalist. (Men som svensk läsare får jag tillstå att jag skummade somliga sidor där detaljerna och aktörerna blev lite för många.)

   Tydligt är dock hur han utvecklar sin affärsstil, som också blir hans politiska kännetecken, med hot och fräckhet och kumpaner som sviks och förolämpas, men som tas till nåder igen. Dock - det var med pappas pengar han startade och kunde klara sig undan återkommande konkurser och trassla sig ur tvivelaktiga affärer. 

   Ändå var det hans rykte som framgångsrik företagare som banade väg för Trump i politiken. Hans böcker om hur man lyckas i affärer blev storsäljare. När The Art of the Deal kom ut 1987 blev han hjälteförklarad som ett affärsgeni. 

   Det stora genombrottet kom i tv-programmet The Apprentice, där de medverkande fick tävla om en anställning i Trumps företag. De som ratades fick höra Trump ryta sitt berömda ”You´re fired”. Programmet sändes fjorton säsonger och sågs av miljoner tittare.

   Manegen var krattad för hans inträde i politiken. En av dem som imponerades av hans framfart var den förre presidenten Richard Nixon. I ett brev skrev han till Trump att du kommer att vinna så fort du bestämmer dig för att kandidera.

   Inför presidentvalet 2016 sökte republikanerna desperat efter en vinnare. Fyra år tidigare hade den bleke men hygglige Mitt Romney förlorat mot Barack Obama

   Trump hade redan registrerat en fras som både Ronald Reagan och Bill Clinton använt, Make America great again. Bland de sjutton kandidater som tävlade om nomineringen stod en ut – Donald Trump, hänsynslöst fräck men budskapet och personligheten gick hem.

   Resten vet vi och Maggie Haberman ger en skoningslös bild av Donald Trumps tid som president; okunnig, lynnig, oförskämd och självupptagen. Men hon gör det med reporterns blick. 

   Hon låter en tidigare medarbetare fälla följande omdöme om sin chef: ”en narcissistisk dramasökare som skylde över sin svaga självkänsla med översittartendenser och som i det här fallet (stormningen av Kapitolium) höll på att föra den amerikanska demokratin till avgrundens brant”.

   Detta kunde vara slutet. Men en av Trumps märkligaste egenskaper har varit hans förmåga att förmå människor omkring sig att bete sig som han själv gör. Frågan är dock om han är på väg att tappa kontrollen över sin egen rörelse. 

   Turerna i kongressen kring valet av talman i början av månaden är ett tecken på det. ”Trumpismen” har börjat leva sitt eget liv. Den verkliga faran för den amerikanska demokratin är kanske inte längre Donald Trump utan utvecklingen mot högerextremism inom det republikanska partiet.

   Jag har ett personligt minne av Donald Trump. När jag för många år sedan råkade befinna mig i hans byggnad i New York kom han plötsligt insvepande, en stor gestalt klädd i en päls som liknade en mantel. Ingen kunde låta bli att lägga märke till den personen. I dag hoppas jag att manteln fallit av. Men säkert är det inte.

Tommy Svensson

 

PS. Av någon anledning har förlaget behållit den engelska titeln Confidence Man. Berättelsen om Donald Trumps uppgång och Amerikas fall.

Översatt till svenska blir det Bondfångaren, vilket i sin tur betyder bedragare, skojare, svindlare, skurk, lögnare, förskingrare, förfalskare, charlatan, bluffmakare, taskspelare, fuskare, humbug, skälm, lurendrejare, sol-och-vårare samt äventyrare.