Hur står det till med glädjen i dag?

2024-10-07

  Titeln är uppfordrande och optimistisk, men det är omslagsbilden som är bokens ursprung. Utan fotot, ingen bok. I alla fall enligt författaren själv, Torbjörn Flygt.

  Vi ser i förgrunden en sprudlande Olof Palme och en glatt skrattande dam i tidstypisk kappa och hatt. Platsen är ett fullsatt Malmö stadion (35 000) och det är den 19 augusti 1973. Fotograf är Pierre Mens.

  Det är Socialdemokraternas valupptakt och någonstans uppe på läktaren sitter författaren själv, nio år gammal.

  Vad är det för bok han har skrivit?

  – Jag vet inte, svarar han när jag lyssnar på hans presentation på Bokmässan i Göteborg.

  – Det är i alla fall ingen roman som jag brukar skriva.

  Nej, det är heller ingen tegelsten, blott 140 sidor. Men det är ett tidsdokument som omslagsbilden. Ett antal nedslag i Sverige när det eftersträvade folkhemmet kanske nådde sin kulmen.

  Ett genialt grepp i boken är att låta utdrag ur Palmes tal – enligt författaren ett av hans allra bästa – inleda flera av kapitlen. Inte bara som referens. Hans avslutning är också bokens titel:

  ”Låt oss gå ut med glädje för att gemensamt föra socialdemokratin till seger den 16 september. Låt oss gå ut med glädje”

  Men det blev en märklig avslutning på valrörelsen. Kungen låg döende på ett lasarett i Helsingborg. I Stockholm utspelades ett råndrama på Norrmalmstorg. I Chile störtades den demokratiske presidenten i en militärkupp.

  Dessutom slutar valet oavgjort. Socialdemokraternas 45 procent räckte inte till seger, men Palme fick fortsätta i tre år till under den så kallade lotteririksdagen.

  För dem som var med på den tiden – och det var vi väl alla i Onsdagsklubben – är Flygts beskrivning av valupptakten på stadion, Palmes tal och personerna som var där att gå minnenas allé: Tage Erlander, Gunnar Sträng, Torsten Nilsson, Sten Andersson, Monica Zetterlund och MFF-basen Eric Persson ”I Malmö spelar vi blått, men röstar rött”. (Mest män var det ju då.) Rolig och nostalgisk läsning är det. Ja, det är bara att bejaka det.

  Kapitlen om Palmes tal och den optimism och frejdighet inom socialdemokratin som författaren förmedlar är för mig den starkaste delen i boken.

  När Flygt gör andra nedslag för att fånga tidsandan skriver han om Bosse Larssons hörnor, Jacques Werups dikter och planerna på Öresundsbron. Det är också läsvärt men gör att boken spretar.

  Kul och tänkvärd läsning är dock avsnittet om Författarförlaget. Alla vi som köpte deras böcker på den tiden det begav sig påminns om att det kan vara svårt att vara idealist och försöka stå upp mot kapitalismens marknadskrafter. I dag ägs förlaget av Storytel.

  Frågan om 1973 var höjdpunkten på socialdemokratins samhällsbygge och om vi därefter har åkt politisk rutschkana får varje läsare själv ta ställning till. Boken leder till viktiga frågor om tillståndet i dag, både för Sverige och för socialdemokratin.

  Att vi lever i en annan tid nu står i alla fall klart.

Tommy Svensson

 

Margit Silbersteins nya bok handlar om läkaren och barnrättskämpen Janusz Korczak som vägrade överge barnen vid det barnhem han drev och i stället vandrade "hand i hand med barnen i Treblinka".

2024-05-07

Om en god människa i en ond tid

För två år sedan gav journalisten och författaren Margit Silberstein ut boken Förintelsens barn. Det är en berättelse om hennes föräldrar som överlevde och hamnade i Norrköping. De hade förlorat sina släktingar. De var ensamma kvar. ”Två människospillror”, som hon beskrev dem.

Det som gav berättelsen en särskild tyngd var hennes beskrivning av sin generations uppväxt och liv som just förintelsens barn.

”Det här är en bok om det tunga arvet, om känslan av att finnas till i stället för alla de som slutade i gaskamrarna. I barnen skulle en förlorad värld återuppstå, så kände jag. Vem kan leva upp till det?”

Med sin bok förde hon upplysningsarbetet vidare, men gav det också en ny dimension, smärtsamt aktuell. Hur är det att vara jude och judinna i Sverige i dag, att möta en växande antisemitism eller att få sin identitet som svensk ifrågasatt? Om detta berättade hon också.

Nu är hon aktuell med en ny bok Hand i hand med barnen i Treblinka (Bonniers). I den går hon utanför sin egen släkt, men är ändå personlig och liksom den tidigare boken är den trots den hemska verkligheten vackert skriven.

Det är en berättelse om ”en god människa”, nämligen läkaren och barnrättskämpen Janusz Korczak som föddes i Warszawa den 28 juli 1878 och dog i Treblinka den 5 augusti 1942.

Boken inleds och avslutas med att de 200 barnen från det barnhem som Janusz Korczak drev i Warszawas ghetto vandrar ”långsamt och tyst fram på stadens gator, på väg mot döden”.

I täten går en åldrad, tärd man med ett barn i vardera handen. Marschens destination är utrotningslägret i Treblinka. Mannen är Janusz Korczak. Han hade många möjligheter att undkomma, men avböjde varje gång.

Margit Silberstein skriver att hon vill levandegöra honom. ”Hon skriver och gråter” för vi behöver berättelser om de som var ljus i mörkret, de som stod upp mot ondskan.

Visst är det en märkvärdig man hon sedan berättar om. Han var läkare, författare, radiopratare och långt före sin tid när det gäller synen på barnen, bland annat inspirerad av svenskan Ellen Key. Hans tankar och skrifter låg till exempel till grund för FN:s barnkonvention, framgår det.

In i det sista drev han tillsammans med sina medarbetare barnhemmet Don Sierot (De föräldralösas barnhem) i Warszawa, den sista tiden i ghettot.

Inte alltid gick det som han tänkt. Motgångarna och konflikterna var många. Uppenbarligen kunde han vara både burdus och sträng.  Trots sin beundran vill författaren inte utmåla honom som helgon i alla avseenden.

Han förblev ogift och ville tydligen inte ha egna barn. Det var ett smärtsamt beslut, skriver han i ett brev till en vän.

En gåtfull händelse var att han sannolikt i sin ungdom var tillsammans med en flicka som blev med barn, men svek både henne och barnet. Vad som egentligen hände är gåtfullt, skriver Silberstein.

Vi vet alla hur berättelsen slutar. Han överger inte barnen. Han följer dem i döden.

Författaren ger förutom porträttet av en enastående människa också en viktig bild av hur den växande antisemitismen i Polen blev allt grövre under trettiotalet, tiden före den tyska invasionen.

Denna tid av pogromerna och förföljelserna av judar, som också drabbade Korczak, och som fick nära 400 000 polska judar att fly till Palestina var det förbjudet att tala om under den nationalistiska högerregeringen som fram tills nyligen styrde i landet.

Margit Silberstein döljer inte att det är svårt att skriva om den monumentala ondska som Förintelsen innebar. Även som läsare kan man rygga tillbaka, och kanske välja någon lättsammare och bekvämare bok.

Men både den tidigare Förintelsens barn och den nya boken Hand i hand med barnen till Treblinka är nödvändiga och lärorika berättelser. Inte minst i den tid vi lever i nu.

Tommy Svensson

Foto: Bonniers förlag

 

Bara människan kan rädda mänskligheten

2024-02-12

 

”Vi har aldrig haft det så bra som nu. Mänsklighetens problem hotar allas vår tillvaro. Vi kan göra världen bättre.”

Jag vill så gärna tro honom. 

Författaren, journalisten och upptäcktsresanden Lasse Berg är optimist. ”Tillsammans – människan som människans räddning” heter hans senaste bok.

Vad ska rädda mänskligheten om inte människan?

Han har sett folkmord, krig, svältande människor, miljöförstörelse och han har beskrivit allt i ett otal böcker sedan han och hans dåvarande fru Lisa på 60-talet gav sig ut i världen i en folkvagnsbuss. 

Han kom till Indien, befolkningsexplosion och massvält. Han hade läst den tidens domedagsprofeter. Svensken Georg Borgström med flera spådde världens undergång inom tio år. Maten skulle helt enkelt ta slut. Klockan var fem i tolv, då också.

(Jag gick i skolan och förläste mig också på Borgström. Med en likasinnad kamrat slog vi fast att allt skulle gå åt helvete senast 1984. Men vi gjorde våra läxor ändå.)

Så blev det inte. ”Så fel vi hade”, skriver Lasse Berg i dag. Mat fanns och produktionen kunde mångdubblas. Men de fattiga hade inte råd att köpa. Hungern och svälten hade skapats av människors agerande. Det var politiken.

De kommande decennierna präglades av globaliseringen och Asiens mäktiga lyft. Lasse Berg skriver: ”Under några årtionden har miljarder människor fått det bättre,… färre djupt fattiga, mer läskunnighet, många hundratals miljoner fler i medelklassen, osannolikt utökad förväntad livslängd.”

Men nu är det annat som tränger på. I Papua Nya Guineas regnskog mötte Lasse Berg skogsskövlingen. Och som den meteorolog han också är började han ivrigt studera hur det skulle påverka klimatet. När det gäller klimathotet är det lätt att fastslå att varningarna tidigt var befogade, skriver han. 

Det andra stora hotet är demokratins tillbakagång. Under de senaste tjugo åren har andelen av jordens befolkning som lever i autokratier ökat från 46 till 72 procent. ”Vi glider ner i hålet”, skriver han.

Framtiden ser onekligen mörk ut. Men det beror inte på att människan är ond.

Vi förs tillbaka till författarens fascinerande letande efter människosläktets ursprung, tema för hans kända böcker om bushfolket i Kalahari i Namibia som fortfarande lever som de tidigaste människorna gjorde. Den första boken i serien ”Gryning över Kalahari – hur människan blev människa” knockade mig och många andra när den gavs ut 2005. 

Budskapet är att människan inte blev människa genom att kriga och roffa åt sig, i stället var överlevnadsstrategin att samarbeta och leva lättjefullt och jämlikt.

Som den upptäcktsresande han är har Lasse Berg i detta funnit framtiden för människan hos de allra första individerna som för 150 000  år sedan började sprida sig runt om i världen.

Så här kort sammanfattat kan det låta banalt, men ge boken med dess fascinerande tidsperspektiv och analyser av vår tids utmaningar en chans. Det är den värd.

Tommy Svensson

Lasse Berg Tillsammans (Ordfront förlag 2024)

De tre böckerna i Kalahari-serien har nyligen givits ut i nyutgåvor.