Låt inte populisterna stjäla Europavalet

Det Europaparlament som vi får vara med att välja den 26 maj liknar inget annat. Det är världens enda parlament som utses av medborgare från flera länder. Vi röstar tillsammans med danskar, tyskar, fransmän, spanjorer, bulgarer med flera. Tyvärr inte med britter denna gång, om de inte ändrar sig.
 
De som väljs har ett europeiskt mandat och ingår i partigrupper sammansatta av ledamöter från olika länder. Dessa är med och stiftar lagar för 500 miljoner medborgare. Det är ett ansvarsfullt och tungt uppdrag, ofta otacksamt eftersom varken de egna partierna eller medierna – och därmed inte heller väljarna – är särskilt intresserade. I alla fall inte hos oss.

En vanlig missuppfattning är att parlamentarikerna företräder sina hemländer. Det gör de inte. De ansvarar enbart inför sina väljare och partierna som nominerat dem. Inte den egna regeringen eller riksdagen.

Ändå är det si och så med känslan av europeisk gemenskap. Valsedlarna är nationella och någon gemensam valdebatt brukar det sällan vara tal om. Valkamperna utkämpas ofta på inhemska frågor. Att vi talar olika språk gör förstås sitt till.

Sedan vi blev medlemmar i EU 1995 har Sverige deltagit i fem Europaval. Jag tycker det har varit ganska bedrövliga tillställningar. Länge var Europavalen repriser av folkomröstningen om EU-medlemskapet, ja mot nej. De starka politiska profilerna har lyst med sin frånvaro, med några undantag.

Jag hoppas partierna skärper sig denna gång, trots att valet i höstas och den långa regeringsbildningen har tagit på krafterna. Det Europaval som äger rum i slutet av maj är det viktigaste som hållits. Det kallas ett europeiskt ödesval och det finns skäl för det.

Det politiska utgångsläget inför Europavalet är likt det vi hade inför det svenska valet i höstas. De traditionellt stora partierna, eller i Europaparlamentet partigrupperna, ser ut att minska rejält. Högerpopulister av olika schatteringar kommer att få ökat stöd. De vill inte längre ”krossa” EU, men göra det handlingsförlamat så att det blir större spelrum för deras antidemokratiska idéer i Europa.

Deras problem är att de för närvarande är uppdelade på tre grupper, men om de enas kan de tävla om att bli största partigrupp. Ändå blir det sannolikt en stor majoritet för de partier – från kristdemokrater till gröna – som vill slå vakt om och utveckla det europeiska samarbetet som det ser ut i dag.

Den avgörande frågan är, precis som när det gäller Sverigedemokraterna, om vi ska ge de högerpopulistiska partierna mer inflytande genom att samarbeta med dem, än de har i kraft av sin representation i parlamentet.

Socialdemokraternas främste företrädare – och kandidat till att bli ordförande i EU-kommissionen – nederländaren Frans Timmermans säger bestämt nej. Hans konservativa motpart i moderaternas och kristdemokraternas partigrupp, Manfred Weber från tyska CSU, håller dörren öppen för en sådan samverkan.

Med det sagt ser jag med viss oro för att EU-valet ska handla om premiärminister Viktor Orbáns Ungern och andra antidemokrater som nu söker makt för att ”förändra EU inifrån”. Eller för att citera Patrik Kronqvist i Expressen för vår del bli ännu en folkomröstning om SD.

Jag inser att det blir en balansgång. Högerpopulismen måste bemötas, men ska inte tillåtas stjäla allt utrymme.

Det måste finnas plats för en seriös debatt mellan ansvarstagande partier om hur vi kan minska de ekonomiska och sociala klyftor som ligger bakom det missnöje som många känner. Politikerna måste också redovisa vad EU-samarbetet betyder för ”vanligt folk”.

En lärdom från den brittiska brexitdebatten är att någon faktiskt måste stå upp och försvara EU från alla myter och lögner som sprids, sa utrikesminister Margot Wallström i den utrikespolitiska debatten i veckan. Europavalet borde vara ett utmärkt tillfälle för det.

Dagens Arena 17 mars

EU är inget Kalle Anka-val

Efter fyra månaders kaos blir det som förr: Sossarna sitter kvar. Det blir inget extraval i april. Vi kan pusta ut och tänka på annat än politik.

Men inte för länge, val blir det ändå. Den 26 maj går vi till Europaval. Det är inget Kalle Anka-val som vi kan strunta i, om någon trodde det.

Det är sjätte gången som vi svenskar får utse ledamöter till Europaparlamentet. Trots att parlamentet är med och stiftar lagar som i högsta grad berör oss har intresset varit klent. 

Det gäller inte bara väljarna, utan även partierna. Och medierna, får man nog tillägga. Anledningarna är flera.

Europaparlamentet befinner sig i medieskugga i stort sett under hela den femåriga mandatperioden. Så plötsligt, en månad före valet, ska kandidaterna berätta vad valet handlar om, vad de gjort och vad de vill göra. De frågor som är aktuella står sällan på dagordningen här hemma. 

Vidare är det svårt att se vad valet leder till. Det finns ingen regering man kan rösta för eller välja bort. Det närmaste är Kommissionen och den utses av medlemsländernas regeringar.

Slutligen är det inte alltid partierna nominerar politiker med starkast lyskraft till Europaparlamentet.

Så det är kanske inte konstigt att folk skolkar eller röstar hipp som happ. Europaparlamentsvalen är med andra ord en chans för uppstickare, typ Junilistan och Piratpartiet. Eller ge oväntat lyft åt småpartier.

Det visade sig redan när vi som nya EU-medlemmar 1995 för första gången ordnade Europaval. Bara 40 procent brydde sig om att rösta, mot 87 procent i riksdagsvalet året innan. Socialdemokraterna fick bara 28 procent, en chocksiffra på den tiden. I stället röstade missnöjda sossar på Nej-partierna Miljöpartiet och Vänsterpartiet. 

Europavalet blev därmed ett slags revansch för Nej-sidan i folkomröstningen om medlemskap året innan. Och frågan om ja eller nej till EU kom att prägla även de följande valen och för lång tid förlama Europafrågan, särskilt inom Socialdemokraterna.

Politiskt var det annars goda tider för S. Den socialdemokratiska gruppen var med bred marginal störst i Europaparlamentet. Elva av femton statsministrar i EU var socialdemokratiska. Nykomlingen Sverige kunde påverka, framför allt när det gällde arbetsmarknad, miljö, utvidgning och öppenhet.

Ändå ville det sig inte riktigt. EU var i stor utsträckning dom och inte vi. Bara nördarna brydde sig. Det senaste decenniets finanskris och flyktingkris förstärkte den känslan.

Jag tror emellertid att det har ändrat sig nu. Inte nödvändigtvis så att folk kommer att rusa till vallokalerna i maj. Men det finns ett nytt allvar när det gäller den politiska situationen i Europa och en större medvetenhet om att vi är en del av denna. Aldrig har inställningen till EU varit så positiv som i dag. 

Brexit, Storbritanniens utträde, som somliga trodde skulle bli en inspiration till fler att lämna har fått motsatt effekt i praktiskt taget hela EU.

Ideologiskt är det kommande Europavalet en spegling av det val vi just hållit. När vi talar om att Sverige har fått ett nytt politiskt landskap, gäller det i ännu högre grad hela EU. Mer än ett val mellan rött och blått är det en försvarskamp för demokrati, mänskliga rättigheter och frihet.

Med all säkerhet kommer gruppen av högernationalistiska partier, där Sverigedemokraterna ingår, att gå fram och stärka sin ställning i Europaparlamentet. Samtidigt visar opinionsmätningarna att både Socialdemokrater och Konservativa kommer att göra stora förluster. 

Hittills har de främlingsfientliga partierna inte haft särskilt stort inflytande i Europaparlamentet därför att de är organiserade i flera partigrupper. Enar de sig kan de bli en av de största partigrupperingarna.

Det nya är att de inte enbart består av partier eller rörelser i opposition. Nu ingår de i regeringen i flera länder och bygger upp ett nytt nätverk från den styrkepositionen. 

I ett europeiskt perspektiv var det svenska valet och regeringsbildningen ett viktigt trendbrott. Till skillnad mot i flera andra EU-länder misslyckades den traditionella högern att ta makten med hjälp av extremhögern. Det gav eko i andra länder.

Det budskapet kan vi förstärka genom att engagera oss också i det kommande Europavalet, och förstås rösta!

Publicerat i Dagens Arena 20 januari 2019

 

Än lever drömmen om ett annat USA

                

                             
 Alexandria Ocasio-Cortez, demokratisk socialist i USA:s kongress skrämmer president Trump

 Michael Harrington, legendarisk S-ledare i USA

Socialism är inte längre tabu i USA. De unga har inte präglats av det kalla kriget eller häxjakten på vänstern. Däremot har de sett hur lätt det är att falla igenom i ett samhälle som saknar sociala skyddsnät.
 
Michael Harrington var stridbar vänsteraktivist och socialdemokratisk ledare i USA i flera decennier. Hans bok om fattigdomen i USA, The Other America, blev en storsäljare i början av 60-talet och gjorde honom känd. Han visade att den amerikanska drömmen var en illusion för miljoner och åter miljoner amerikanare.

President John Kennedy läste boken (på den tiden läste amerikanska presidenter böcker) och tog intryck. Harrington kom att arbeta inom administrationen i det som skulle bli »ett krig mot fattigdomen«. Det projektet kom dock i skuggan av ett annat krig, det mot Vietnam.

Michael Harrington återgick till att skriva böcker och till sitt politiska gräsrotsarbete. Han var nära medarbetare till Martin Luther King i medborgarrättsrörelsen och han var ständigt aktiv i olika vänsterorganisationer och så småningom partiledare för ett socialdemokratiskt parti. I vilket annat västland som helst hade han säkert blivit premiärminister eller oppositionsledare.

I sina memoarer, The Longdistance Runner, skriver Michael Harrington om hur svårt det var att kalla sig socialist i USA, även om den politik som han företrädde var en socialdemokratisk välfärdsmodell av europeiskt snitt. Många sympatiserade med hans åsikter, men stannade i garderoben för att inte få en socialist/kommuniststämpel i pannan.

Bättre gick det när han byggde upp kontakter med socialdemokratiska partier i Europa. Han blev nära vän med bland andra Olof Palme, Willy Brandt, François Mitterrand och Bruno Kreisky.  Han var ibland generad över att han representerade ett så litet parti i jämförelse med de då så mäktiga europeiska socialdemokraterna. Men Harrington var respekterad och omtyckt, inte minst i Sverige.

När jag intervjuade honom berättade han om en episod i samband med Olof Palmes besök i USA 1970. Trots att Palme var svensk statsminister ignorerades han fullständigt av Nixonregeringen.
Så när Michel Harrington ordnade en mottagning tackade Palme med orden: »Äntligen är jag officiellt välkomnad i USA. Det svenska socialdemokratiska partiets ordförande tas emot av det amerikanska partiets ordförande«. 

Det var ett viktigt erkännande för Harrington.

Det är länge sedan han tvingades avsluta sitt politiska maratonlopp. Han dog 1989, 61 år gammal. Nästan trettio år senare är det som om tiden hunnit i kapp honom.

Socialism är inte längre tabu i USA. Unga, så kallade »millennials«, har inte präglats av det kalla kriget eller häxjakten på vänstern under McCarthy-eran på femtiotalet. Däremot har de sett hur de senaste decenniets finanskris drabbat medelklassen och deras egna familjer och hur lätt det är att falla igenom i ett samhälle som saknar sociala skyddsnät.

Om socialism är en anständig sjukförsäkring för alla, gratis universitet, minskade klyftor och omsorg om klimatet, så framstår det som ett bättre alternativ än kapitalismen.

Den rörelse som Michael Harrington skapade i början av åttiotalet, Democratic Socialists of America (DSA) har på två år vuxit från 5000 till 50 000 medlemmar och är landets största socialistiska organisation med lokalavdelningar över hela landet.

Det är imponerande, men gör den knappast till en massrörelse i ett land med 330 miljoner invånare. Ändå är det tillräckligt intressant för att tidningar som The Economist, Politico och andra skriva om den nya socialistiska vågen i USA.

Det som gör att DSA har inflytande är Harringtons strategiska val att verka inom det demokratiska partiet och påverka det från vänster. DSA blev därför en naturlig hemvist för de tusentals unga entusiaster som arbetade i den oberoende socialisten Bernie Sanders kampanj inför det demokratiska primärvalet för två år sedan.

I mellanårsvalet för knappt två veckor sedan valdes DSA-medlemmar in i olika politiska församlingar över hela landet  för Demokraterna. Mest kända är Alexandria Ocasio-Cortez, som ses som vänsterns nya fixstjärna, och Rashida Tlab, som båda kom in i Kongressen.

Det är en smula ironiskt att medan socialdemokratin påstås vara döende i Europa, så har den sent omsider vaknat till liv i USA.


Publicerad i Dagens Arena 18 oktober.

Socialism i USA: Från August Palm till Alexandria Ocasio-Cortez

Den första september 1900 började den socialistiske agitatorn August Palm sin resa till Amerika. Med emigrantångaren ”Cymric”, som avgick från Liverpool, anlände han den sextonde september till New York. 

August Palm hade svarat ja på en inbjudan från Skandinaviska klubben inom Socialistiska Arbetarepartiet i Providence, Rhode Island. Klubben hade svårt att värva medlemmar och diskuterade olika uppslag för att få fart på verksamheten. 

Målaren Martin Jansson, som utvandrat från Blekinge, föreslog mest på skämt att klubben ”antingen skulle bjuda på gratis öl och cigarrer eller skriva till Sverige efter skräddaren August Palm”. 

Det var så Palm kom på sin drygt tre månader långa ”uppviglingsfärd” i Amerika. Han sammanfattade sina intryck i en bok med den anspråkslösa titeln ”Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika”. Den kom ut i mars 1901 och finns att läsa här.

Boken är fascinerande. Inte bara för detaljrika och levande berättelser om resan och intrycken vid mötet med USA. Han kan inte ett ord engelska, men det är å andra sidan till det nya Sverige han kommer. Överallt träffar han fackföreningsmän och socialdemokrater, många gamla bekanta, som utvandrat till USA. Vid den här tiden fanns en miljon svenska emigranter i landet. 

Ibland presenterar han sig som reporter för tidningen Social-Demokraten, men det är som agitator han reser. Till sin egen förvåning är det fullt hus nästan överallt där han kommer på sin turné. 

Med sig hem har han en pokal med inskriften ”Till Aug.Palm af Partivänner i Förenta Staterna för godt arbete i Socialismens tjenst 1900. Workingmen in all countries Unite!

Han är skarp i sin kritik av den amerikanska kapitalismen. ”I intet land i världen firar privatkapitalet sådana orgier, som just i den stora republiken på andra sidan oceanen”. Detsamma gäller politiken.

Han hamnar i presidentvalskampanjen 1900 (den republikanske presidenten McKinley återvaldes) och skriver: ”Den enda ljusglimten i all korruption och i allt det elände, som existerar i denna ”fria” republik, är att en stor del av folket äntligen börjar genomskåda humbugen.

Han tror på Amerika. ”Den amerikanska nationen är en stor nation”. En dag ska den vakna, är hans övertygelse.

Slående är hans analys av varför arbetarrörelsen har svårt att få fäste. Han pekar på landets storlek, den oerhörda arealen försvårar en planmässig och organiserad agitation. Vidare det ständiga tillflödet av nya invandrargrupper, rörligheten och möjligheten att slå sig fram på egen hand. Han tillägger problemet med att socialisterna är splittrade i flera små avdelningar så att de ännu inte spelar någon roll i valen. 

Nästan 120 år senare är August Palms beskrivning av det amerikanska samhället och politiken påfallande giltig. Religiöst hyckleri, pengarnas och storföretagens makt, tillbakapressade eller krossade fackföreningar. Någon arbetarrörelse eller socialdemokrati att tala om fick USA aldrig.

Kanske håller något på att hända. Undersökningar visar att socialism inte längre är ett fult ord bland unga i USA. En anledning är att det både av anhängare och av motståndare gjorts synonymt med begrepp som fri hälsovård, gratis universitet, fackliga rättigheter, minimilöner man kan leva på med mera. 

Det finns ett nyvaknat demokratisk socialistiskt nätverk, DSA, som verkar inom det demokratiska partiet och som på något år ökat antalet medlemmar från 6 000 till 50 000. Mycket tack vare oberoende socialisten Bernie Sanders uppmärksammade kampanj för att bli Demokraternas kandidat i det senaste presidentvalet.

August Palm hade inte räknat med kvinnorna (och minoritetsgrupper) som politisk kraft. Om Demokraterna lyckas vinna kongressvalet den 6 november beror det av allt att döma på kvinnornas deltagande i politiken. Det kanske inte är en seger för socialismen, men för anständigheten. 

Att det blåser en viss vänstervind i dagens USA framgår av SvD-journalisten Karin Henrikssons intressanta nya bok ”Vänstern i USA” (förlag Lind & Co). 

Ett uttryck för det var att den 28-åriga DSA-medlemmen Alexandria Ocasio-Cortez sensationellt vann ett av demokraternas primärval inför kongressvalet den 6 november. Hon blev snabbt en nationell celebritet som vänsterns nya stjärna, både i stil och substans. Sedan dess har hon turnerat landet runt för att ge stöd år andra progressiva kandidater. 

Kanske kan man kalla det en ”uppviglingsfärd” i August Palms anda.

Krönika i Dagens Arena 14 oktober 2018

Valdag – och andra tittar på oss

Jag har röstat i alla val sedan 1970. Ibland har mitt parti, Socialdemokraterna, vunnit och ibland har det förlorat. Men jag har aldrig upplevt att något val har varit lika viktigt som det vi gör idag.

Det beror inte främst på att vi kan vänta oss en stökig politisk tid. Det har vi haft förr. Vi hade till och med något som kallades lotteririksdagen på 70-talet. Det var lika mellan blocken så lotten fick ibland avgöra. Vi har haft perioder när regeringskriser avlöst varandra.

Anledningen till att jag, och många med mig, går omkring med en klump i magen denna gång är att det kan bli hos oss som i allt fler länder. I vårt fall att Sverigedemokraterna tar ännu ett steg närmare makten och får inflytande över regeringspolitiken. 

Vid valet 2010 bodde jag utomlands. Vänner beklagade utgången. ”Välkommen till den europeiska verkligheten”, sa de med en suck. 

Även i Sverige hade ett främlingsfientligt parti tagit plats parlamentet. Nu kan det ta nästa steg, med hjälp av ett eller flera borgerliga partier.

I kväll vet vi vilken politisk verklighet som väntar oss. Men förmodligen inte hur den ska hanteras.

I spåren av finans- och migrantkrisen har Europas politiska karta ritats om. De tidigare dominerande partierna har tappat mark. Särskilt gäller det socialdemokratin, som nästan utraderats i länder som Frankrike och Nederländerna. Med europeisk måttstock skulle 25 procent för ett regerande s-parti betraktas som mycket bra.

I en essä här på Dagens Arena frågar den amerikanska professorn i statsvetenskap Sheri Berman rent av om europeisk socialdemokrati är på väg att dö. Hon avslutar dock med förhoppningen om att en framgång för Stefan Löfven och de svenska socialdemokraterna kan ”staka ut en väg framåt för den europeiska vänstern”. Kanske det, men det är de konservativa partierna som släpper in högerpopulisterna i värmen. 

Nästa gång vi går till val är om drygt ett halvår och då gäller det Europaparlamentet. Inför det valet laddar den brokiga skaran av högerextrema och populistiska partier upp som aldrig förr. Om de mot förmodan lyckas ena sig kan de bli största partigrupp i Europaparlamentet.

Högerpopulisternas sammansvärjning innebär att vi står inför vad ett ideologiskt inbördeskrig i Europa. I spetsen för detta korståg mot ”Bryssel” och ”den liberala demokratin” går nu Italien och Ungern (Sverigedemokraternas modelland). De bedriver en hatkampanj mot muslimer, invandrare och EU. EU-kommissionen och den liberale franske presidenten Emmanuel Macron pekas ut som ”fiender”.  

Det var den utmaningen som Macron antog i sin intervju i SVT:s Agenda för en vecka sedan. Margot Wallström svar till den ungerska regeringen var tydligt: ”Kom an bara!” Det säger något om vad vi har att vänta.

Europa blev aldrig någon fråga i valrörelsen. Men andra länder tittar på Sverige. Vi ska inte underskatta vår roll. Hur vi röstar påverkar det större, europeiska skeendet. Utgången kan stärka de anständiga politiska krafterna i Europa – eller de mörka.

Krönika Dagens Arena 9 september

Att bli pappa till sin mamma

Inom en inte alltför avlägsen tid kommer Sverige ha en kvarts miljon dementa, ändå är det en välfärdsutmaning som det är alldeles för tyst om. De som tror sig klara den framtida demensvården med sänkta skatter bör trovärdigt förklara hur det ska gå till.


– Äntligen, sa barn-, äldre- och jämställdhetsminister Lena Hallengren (S) när hon i förra veckan presenterade regeringens handlingsplan mot demens.

Platsen var passande nog Silviahemmet på Drottningholm. En nationell strategi för vård och omsorg för demenssjuka har varit efterfrågad länge. Den var utlovad redan förra sommaren, men nu kunde den nya äldreministern till slut leverera.

Lena Hallengren slog fast att demens är en folksjukdom. Varje år insjuknar 25 000 personer och antalet demenssjuka uppgår till cirka 160 000. Men den siffran kommer att fördubblas inom några decennier. Vi lever allt längre och med stigande levnadsålder ökar risken för att drabbas av demens.

Det är en välfärdsutmaning som det är alldeles för tyst om. Kanske blir det ändring nu. I strategin är målet »ett demensvänligt samhälle«, det vill säga större förståelse och respekt för de drabbade. Det ska vara tryggt att leva som demenssjuk i Sverige, heter det. Demens kallas också för en anhörighetssjukdom.

Alla dödliga sjukdomar, och demens är en sådan, är förstås en stor påfrestning för de närstående. Men demensen kommer smygande och har ett sådant förlopp att somliga säger att den till och med är värre för de anhöriga än för den drabbade.

Därför är jag glad att anhöriga och närstående är en särskild punkt i regeringens strategi, vid sidan om bland annat bättre samverkan mellan myndigheter och tillräckligt med utbildad och kunnig personal.

I mitt fall blev jag som barnbarnet Norah så klarsynt uttryckte det »pappa till min mamma«. Jag beskrev i en tidigare krönika känslan av hur hon gled allt längre bort i en mörk tunnel. Samtidigt var hon »lyckligt ovetande« om sin sjukdom.

»Jag mår bra«, sa hon nästan alltid när jag frågade. Nu har hon släppt taget om min hand.
Det är lätt att vifta bort de första tecknen. »Äsch, det är väl inget konstigt att man är lite glömsk när man är gammal«.

Men när min mamma började berätta om saker hon gjort som uppenbart inte var sanna eller fråga om och om igen, var det inte längre vanlig glömska.

Redan i detta första, milda skede av sjukdomen är det viktigt att anhöriga får stöd av läkare och kontaktpersoner på socialförvaltningen. Det kan vara svårt att få den drabbade att gå till läkare och gå med på ett diagnostest. Ännu svårare blir det senare, när den sjuke inte längre klarar sig själv och behöver plats på särskilt boende.

Jag hade tur att min mamma fick en plats relativt snabbt efter att hemtjänsten inte räckte till. Hon rymde från sin lägenhet och utsatte sig själv för fara. Men hon ville absolut inte flytta hemifrån och det var med en nödlögn som jag till slut fick henne att åtminstone pröva annat boende.

Det var ett svårt beslut, men det måste fattas av mig som enda nära anhörig. Ovärderligt var då stödet från socialsekreterare och läkare.

Jag tror att regeringens handlingsplan har bred uppslutning. Alla vill väl det bästa för de demenssjuka och deras anhöriga. Men det krävs stora förändringar och ökade resurser om målet om ett demensvänligt samhälle ska nås. Det måste finnas personal på alla nivåer som ska vårda de sjuka.

Inte för att jag vill se demenssjuka som slagträ i en upphetsad valdebatt. Men de som tror sig klara den framtida demensvården (och annan välfärd) med sänkta skatter bör trovärdigt förklara hur det ska gå till. Och de som i nyliberal anda inte vill ställa rimliga krav på kunskap och kompetens hos företag som verkar inom välfärden har trovärdighetsproblem. (Se Expressens ledare Centern sätter företagen framför demenssjukas väl)

Med inom en inte alltför avlägsen tid en kvarts miljon dementa och mångdubbelt fler anhöriga borde detta vara en angelägen fråga under en valrörelse.

Tommy Svensson
Krönika i Dagens Arena 3 juni.

När jag valde Beatles framför Mao

 

Det är lika långt till det mytomspunna 1968 som det då var till första världskrigets slut.

Ser en artonåring i dag på sextiotalet - politiken, kulturen, musiken - på samma sätt som jag föreställde mig Sverige och världen 1918? 

Herregud, det var ju en annan planet. Men det är det förstås nu också.

Hursomhelst, är det 50 år sedan och det ges ut böcker och produceras minnesprogram. 

Visst kan man tala om en social och kulturell revolution. En ung generations revolt mot ett stelt, auktoritärt och traditionsbundet klassamhälle. 

En ny, modern tid bröt fram i hela Västvärlden, i attityder, könsroller, drömmar, sex, konst och musik. Det ledde så småningom till samhällsförändringar som gjorde människor friare, i alla fall hos oss.

Soundtracket var The Beatles med deras energi, attityd och förnyelse.  De levde med och formade sin tid på ett sätt som saknar motsvarighet. 

Det går heller inte att förstå det politiska sextiotalet utan Vietnamkriget. Det var det första TV-sända kriget. USA bombade det envisa lilla Vietnam sönder och samman. Barn flydde nakna och sönderbrända undan napalmbomber. 

Protesterna växte runt om i världen. I Sverige samlade FNL-grupper in pengar utanför snart sagt varje Konsumaffär och Systembolag.

De här båda fenomenen växte samman och vi fick sextiotalets vänstervåg, en snabb radikal förändring av inte bara den politiska debatten utan också av kulturen och tidsandan.

När jag ser tillbaka förundras jag över hur fort många fullständigt kunde ändra sina åsikter och sin världsbild. Det var den tidens ”radikalisering” (utan jämförelse i övrigt).

Jag var barn av min tid. Som femtonåring åkte jag in till Hötorget i Stockholm för att kolla på de första Vietnamdemonstrationerna. Jag följde den nya vänsterdebatten, Jan Myrdal, Göran Palm, Sara Lidman med flera. 

Men minst lika starkt intryck gjorde socialdemokratiska ledarskribenter som Gunnar Fredriksson, Dieter Strand och Victor Vinde. Och så var det Olof Palme. 

Dessutom växte jag upp i ett hem där verkstadsklubbens styrelse hade sina sammanträden vid matbordet i vardagsrummet. Jag visste vilken politisk rörelse jag ville tillhöra. I det avseendet kunde till och med 1918 kännas nära. 

Jag satte ändå tidigt på mig FNL-märke och hade inget problem med att i skolan (skämtsamt) kallas ”Tommie the Commie”. Men det hände att jag la halsduken över för att få vara i fred.

Det sägs att det stora ryms i det lilla. Jag vill inte generalisera eller beklaga mig. Tvärtom, jag hade kul. Men det var lite speciellt att vara tonåring och sosse i en högborgerlig miljö som Lidingö (även om där fanns industrier och arbetarklass). 

Före 68 fick man stå till svars för höga skatter och för att Staten skulle bestämma. Något år senare vimlade det plötsligt av kommunister av alla sorter, från de beskedligare ”vpk-arna” till de hårdföra maoisterna. Nu fick man höra (ibland från samma personer som tidigare gnällt på skatterna) att sossarna var kapitalets lakej och arbetarklassens svikare. 

Många av dem som revolterade mot sin borgerliga uppväxt och anslöt sig till extremvänstern, verkade i alla fall ha behållit en sak – föraktet för socialdemokratin. Om något hade trendat bland ”vänstern” på den tiden så hade det förstås varit #usauturvietnam, men också #socialdemokratinfolketsförrädare

Men är det verkligen sant att ”alla var kommunister på sextiotalet”. Ofta heter det så bland dem som då slogs i de olika bokstavskombinationerna? Nej, naturligtvis inte.

På hösten var det val. Socialdemokraterna fick 50,1 procent av rösterna och Vänsterpartiet kommunisterna 3,0.

Och om jag ville bli stärkt i min övertygelse behövde jag inte gå till program eller skrifter. Det räckte med idolen John Lennon:

”But if you go carrying pictures of chairman Mao
You ain't going to make it with anyone anyhow”

(The Beatles ”Revolution”, 1968)

Krönika publicerad i Dagens Arena 6 maj