Revolvermannen som hotar oss alla

Följande  iakttagelse återges i Stig Fredriksons bok ”Ryssland utan Putin” (Carlssons bokförlag). Den utkom 2019 men är i dag ännu aktuellare och ännu mer skrämmande.

I en brittisk medicinsk tidskrift påpekades för några år sedan att den ryske presidenten Vladimir Putin rör sig med ”revolvermannens gångstil”. Han svänger ledigt den vänstra armen när han går, medan den högra hela tiden hålls orörlig nära kroppen. Det resulterar i ett litet snett sätt att gå, med höger axel något framskjuten. Förklaringen, enligt forskarna, är att högerarmen hela tiden ska komma åt revolvern i innerfickan.

Författaren är som säkert bekant en av våra främsta kännare av Ryssland och rysk politik med lång bakgrund som korrespondent i Moskva och som också har skrivit flera böcker i ämnet.

Liknelsen med revolvermannen baseras på Vladimir Putins bakgrund som KGB-agent. Det är också i den vi, enligt Stig Fredrikson, finner förklaringen till både Putins väg till makten och hans agerande i dag. Hans förmåga att dupera och förställa sig var förstås en tillgång som agent, men också under hans politiska karriär.

I dag när de ryska bomberna faller över Ukrainas folk kan det kännas meningslöst att spekulera i vad som rör sig i den ryske diktatorns huvud och hur han kom till makten. Man vill bara ha bort honom.

Men för den som i nyhetsbruset vill ha en förklaring till och en beskrivning av hur han kunde komma till makten och vad han egentligen vill är boken en både lättläst och övertygande berättelse. Den finns fortfarande att beställa.

Stig Fredrikson har också en annan avsikt med boken, som framgår av dess titel. Den sista tredjedelen av boken handlar om hur Ryssland skulle kunna vara utan Putin; friare, fredligare och rättvisare. För att inte tala om vilken lättnad det skulle vara för resten av Europa och världen, kan man tillägga efter de senaste veckornas hemska krigföring.

”Att kritisera Vladimir Putin för att han fört in Ryssland på fel kurs är inte desamma som att kritisera Ryssland eller det ryska folket. Det är fel att sätta likhetstecken mellan Kreml och Ryssland… Det är viktigt att klargöra att det går alldeles utmärkt att kritisera den ryska ledningen och samtidigt älska Ryssland och ryssar”, skriver han i förordet.

Också detta syfte gör boken värdefull samtidigt som den ger en glimt av hopp i dagens mörker.

Tommy Svensson

 

När det fanns hopp om Ryssland

I dag sänker sig mörkret och förtrycket ökar i Ryssland. Kriget mot Ukraina försvaras med de mest absurda argument. Finns det hopp om förändring?

Kanske, det ryska folket har gjort det förr. Jag var utrikeskorrespondent för A-pressen under de dramatiska och historiska förändringarna i Östeuropa och Ryssland 1988-1991.

Hittade några av mina Moskvareportage från den tiden. Det var kallt under demonstrationen i Moskva och jag minns hur en kvinna plötsligt tog av sig sin mössa och satte den på mitt huvud. Sådan var stämning. Sådana kan ryssar vara, om de får vara fria.

 

 

Nyhetsartikel i A-pressen

200 000 moskvabor på marsch för frihet

MOSKVA (Kuriren) Den östeuropeiska revolutionen har nått Moskva.

I den största demonstrationen någonsin ropade i går över 200 000 moskvabor på demokrati och frihet.

Under stort jubel krävde den populäre moskvapolitikern Boris Jeltsin bort med kommunistpartiets maktmonopol och införande av flerpartisystem.

I den väldiga folkmassan på revolutionstorget på Revolutionstorget invid Kreml vajade delrepublikernas fria fanor. På banderollerna krävdes demokrati nu. Deltagarna jublade när flera talare sade att de nu inlett den ”fredliga februarirevolutionen 1990”.

Uppenbart är att medborgarna i Sovjet tagit stort intryck av händelserna i Östeuropa och kräver samma förändringar i sitt eget land.

- Nu är tiden inne. Nu är det vår tur, sade en entusiastisk ung demonstrant till mig.

Demonstrationen visar vilket tryck Sovjetledaren Michail Gorbatjov står inför när han under dagens möte med kommunistpartiets centralkommitté möter sina kritiker, både konservativa och radikala.

Medborgarna nöjer sin inte med interna partireformer. De kräver ett ”normalt” parlament och flerpartisystem.

Och i går skakade Kremlmuren, liksom tidigare i höst Berlinmuren.

Tommy Svensson

 

Leve den nya revolutionen

Krönika i A-pressen. Moskva, 4 februari 1990.

Leve den nya revolutionen. De kom nerför Gorkijgatan, Moskvas Broadway, i ett led som aldrig tycktes ta slut.

De viftade med flaggor, banderoller, ropade slagord, svände in på Marx prospekt och fyllde hela Revolutionstorget vid Kreml-muren.

Över 200 000 moskvabor var på marsch.

Från högtalarna slungades kraven på demokrati och bort med kommunistpartiets maktmonopol – och orden studsade tillbaka från Lenin-biblioteket på andra sidan torget.

Poeten Jevgenij Jevtuschenko lästa med dramatisk stämma en dikt mot fascismen. Men det var mot kommunismen människorna hade kommit för att demonstrera.

Jag såg bara en liten röd flagga. Det stod McDonalds på den.

Så ropade man leve för den fredliga februarirevolutionen. Jag frågade en man bredvid mig om det var 1917 de menade.

- Nej! Nu, här! Februarirevolutionen 1990, sade han upphetsat och pekade mot marken.

Jaha, sade jag och antecknade ”Ny rysk revolution, 4 februari 1990”. Så man inte glömmer.

Lätt omtumlad av att vara vittne till en ny revolution beslutar jag mig för att söka stöd och frid hos ledaren för den gamla.

En andäktig tystnad råder när vi långsamt går runt en himmelsbädd av röd sammet. Lenins ansikte är belyst av en stark lampa. Han är alldeles slät i hyn, skägget är lite glesare än på fotografierna, men han ser förvånansvärt välbehållen ut för sin ålder. Han dog 1924.

De har satt på honom en mörk enkelknäppt kostym, vit skjorta och en blå slips med vita prickar.

Jag tittar på hans slutna ögon och för evigt förseglade läppar. Men när jag böjer mig litet närmare tycker jag mig höra att han vill säga något.

Kanske var det ”förlåt”.

Tommy Svensson

Både texterna förkortade

Putins hemmagjorda nationalism

 Putins hemmagjorda nationalism 

Den ryske presidenten Vladimir Putin sade i ett uppmärksammat uttalande 2004 att ”Sovjetunionens upplösning var den största geopolitiska katastrofen på 1900-talet”. När förändringens vindar började blåsa mot slutet av 1980-talet var Putin KGB-agent och stationerad i dåvarande Östtyskland.

   För honom var det uppenbarligen förödmjukande att se hur kommunismen kollapsade och de sovjetiska (ryska) trupperna drogs tillbaka. Det förändrade också hans liv på det personliga planet. Från att ha levt gott i det relativt välmående DDR tvingades han flytta hem till torftigare förhållanden i S:t Petersburg (som dessutom inte längre fick heta Leningrad). Hans dåvarande fru fick tillbringa många timmar i matköer som andra ryska husmödrar.

   Under de följande åren upplevde han att Ryssland förnedrades ännu en gång. Nu av nyliberal kapitalism, präglad av rofferi, kaos och stor oreda. Minns att dåvarande presidenten Boris Jeltsin beordrade att det egna parlamentet skulle beskjutas under konflikten med gammelkommunister och nationalister i den brokiga oppositionen.

   När Putin efter en snabb politisk karriär rekryterades till Kreml och vid millennieskiftet utsågs att efterträda Jeltsin var hans stora uppgift att skapa ordning och reda i landet. Han utstrålande ungdom, manlighet och kraft och var dessutom nykterist – inte oviktigt i ett land där männen, inklusive presidenten, höll på att supa ihjäl sig.

   De ekonomiska och politiska reformerna skulle leda mot ett demokratiskt och någorlunda liberalt samhälle, var förhoppningen. Det kalla kriget var definitivt över. Under sina första år som president lär Putin till och ha varit öppen för att Ryssland skulle gå med i Nato.

   I väst välkomnades den nye ryske presidenten. Nu skulle politiken bli förutsägbar och landet stabiliseras. Folk fick sina löner och pensioner. Stigande olje- och gaspriser gav Putin ekonomiska möjligheter till det. Här finns också förklaringen till att han fortfarande åtnjuter ett stort förtroende hos det ryska folket.

   Det är svårt att säga när den ryska politiken gled över i den öppet nationalistiska och revanschistiska politik vi ser i dag. Kanske hade han den agendan klar för sig när han trädde till som president. Men såg vi det?

   Så här skrev ryska Putinkritiska journalisten Anna Politkovskaja, som senare mördades:

”Det bör sägas att det (sovjetsystemets konsolidering) skett inte bara till följd av vår egen försumlighet, apati och trötthet efter allt revolutionerande. Det har också skett under uppmuntrande tillrop från Väst, inte minst från Silvio Berlusconi, som verkar ha blivit förtjust i Putin och agerar som dennes språkrör i Europa, men också från Blair, Schröder och Chirac; inte ens George W Bush hämmar honom.”

   För att så långt som möjligt återuppbygga sovjetimperiet (utan kommunism) underblåste han den ryska nationalismen, framhöll det ryska folkets storhet och egenart samt på behovet av en stark stat som kan skydda den ryska befolkningen vare sig den finns i det egna landet eller utanför dess gränser.

   I hög grad spelade han inte bara på nationalistiska känslor, utan använde sig som nämnts också av klassiska fascistiska ideal som den starke ledaren, kroppsfixeringen och pläderade konservativa familje- och kulturella värderingar. Både de geopolitiska ambitionerna och värnandet om de specifika ryska värdena ställdes i motsats till den både fientliga och dekadenta västvärlden.

   Uppenbart är att även utrikespolitiska händelser drev på politiken i nationalistisk riktning: Den USA-ledda invasionen i Irak 2003, utvidgningen av Nato med de tidigare kommunistländerna i Östeuropa året efter samt de folkliga upproren i Ukraina med flera tidigare sovjetrepubliker.

   Putin utmålade Natoutvidgningen och EU:s erbjudande om partnerskap för tidigare sovjetrepubliker som fientliga handlingar riktade mot rysk säkerhet och ryska intressen. Dessutom påstod han att ryssar i angränsande länder utsattes för diskriminering och förföljelse, ibland inte utan grund dock.

   Detta tillsammans med synen på Väst som moraliskt dekadent – med feminism och rättigheter för homosexuella som bevis för ”förfallet” – skapar den antites (”det andra”) som är nationalismens kärna. Väst blev den stora fienden.

   Det gäller framför allt USA. Det är ”Atlantismen”, de militära (Nato) och politiska banden mellan Europa som hotar Ryssland. I den grövsta ryska propagandan är USA:s mål att stycka upp och förgöra den ryska nationen.

   Europa är från den ryska horisonten mest en lojal följeslagare till USA, men som vi sett hindrar det inte Kreml från att bygga långsiktiga allianser för att om möjligt försvaga framför allt EU:s makt.

   I de extremt nationalistiska kretsarna finns drömmar om att skapa en enad Euroasiatisk union som skulle sträcka sig från Brest till Vladivostok, byggd på en Paris-Berlin-Moskva-axel. Det är tankar som också återfinns hos till exempel franska Nationella fronten.

   Här finner vi både geopolitiska och kulturella trådar som väver samman de nationalistiska krafterna i Europa med deras likasinnade i Ryssland.

   Det blir ett hopkok av antiamerikanism, anti-EU, förakt för mångkultur, feminism, gayrättigheter och det kosmopolitiska, ett hyllande av starka ledare och att sätta det egna landet ”först”.

   Den ryska nationalismen är emellertid ett svårfångat begrepp och Putin balanserar mellan två riktningar. Han avvisar vad vi kan kalla en etnisk rysk nationalism. I stället förespråkar han faktiskt ett multietniskt och multikonfessionellt land därför att det är vad Ryssland var från början.

   Det kan tyckas motsägelsefullt med tanke på den aversion mot Västvärldens multikulturalism som han delar med de högerradikala partierna i Europa. Förklaringen är att han både vill bygga på en rysk nationalism, men inte begränsa den till det egentliga Ryssland, och behålla och om möjligt utvidga det ryska imperiet. Därför värnar han, liksom för övrigt Sovjetunionen, gjorde om att även de andra folkslagen som tatarer, kaukasier och siberiska folk med flera ska kunna finnas inom de ryska gränserna.

   I ett tal 2007 sade Putin: ”Under de senaste århundradena i Ryssland, som några har kallats ett nationernas fängelse, har inte ens den minsta etniska grupp försvunnit. De har inte bara bevarat sin inre autonomi och kulturella identitet, utan också sitt historiska utrymme.”

   Det finns säkert många som vill argumentera emot en sådan ljus syn på det ryska imperiet, men det är inte poängen här. Ryssland och inte bara landet utan också den ryska själen är i Putins ögon ett multietniskt samhälle med plats för alla folkslag.

   Detta tankegods leder i sin tur till att ryska medborgare och ryska intressen måste skyddas även utanför det egna landets gränser. Vidare räknar han inte bara invånare i den ryska federationen som i grunden är ryssar, utan även ukrainare och vitryssar. De är enligt denna syn samma folk. 

   Den ryska statens vagga stod i dagens Ukraina, har Putin betonat många gånger och det blir förstås ett skäl till att inte respektera de nuvarande gränserna.

   Denna utvidgade nationalism – som grundar sig på det faktum att Ryssland fortfarande är ett imperium - skiljer sig från de västeuropeiska nationella partiernas ideologi där nationalstaten oftast är den man identifierar sig med. Denna är dessutom i de flesta fall förankrad under en relativt lång historisk tid. Det finns få fall där nationalister eller högerextremister öppet kräver att gränserna ska ändras. Man nöjer sig med att vilja stänga dem för invandrare.

   I Östeuropa är däremot den nationella identiteten svagare bunden till de nuvarande geografiska gränserna. Där är också de högerextrema partierna mer tillbakablickande och revanschistiska. Tjeckiska högerextremister vill ha tillbaka det gamla Tjeckoslovakien, rumänska högerkrafter vill inkorporera Moldavien och ungerska och österrikiska nationalister vill återskapa den gamla dubbelmonarkin. Det religiösa inslaget är också starkare: Enligt polska högerradikaler kan bara katoliker vara ”goda polacker”. För att inte tala om Balkan och de tragedier som etnisk nationalism har skapat.

   Sammantaget gör det Östeuropa, särskild i söder, till något av Europas svaga punkt. Här finns en nationalism och en syn på samhället som mycket påminner om dagens Ryssland.     Och dessa tendenser är inte begränsade till högerextremister utan sträcker sig långt in i det politiska etablissemanget. Här finner vi också de politiker och regeringar som har störst förståelse för den nuvarande ryska politiken. Nationalismen, svågerpolitiken och korruptionen florerar, precis som i Ryssland.

   I detta gränsland mellan EU och den ryska federationen utkämpas nu en kamp som ytterst handlar om ett vägval mellan det vi kan kalla en liberal demokrati och en auktoritär nationalism. Men det gäller mer, det gäller framtiden för hela Europa.

   Därför är den allians vi kan se mellan ett aggressivt Ryssland och EU-fientliga nationalistiska krafter i Europa så farlig för vår framtid.

Tommy Svensson

 

Texten är ett utdrag från min rapport ”Som vodka och kaviar” (Tankesmedjan Tiden 2015) som handlade om banden och skillnaderna mellan Putin och de europeiska högernationalisterna.

 

 

Vart är världen på väg?

 

Sven Hegelunds bok Intressanta tider (Hjalmarsson & Högberg) kom ut i augusti förra året.

   Strax efter jul skrev historikern Gunnar Wetterberg en entusiastisk krönika i Expressen med rubriken ”Byt dina dåliga klappar mot den här boken”.

   Julklappsbyte blev det inte, men jag köpte boken och har läst den med stor behållning.

   Författaren har en bakgrund som facklig ekonom, statssekreterare i finansdepartementet och direktör i Europeiska utvecklingsbanken.

   Sven Hegelund skriver analytiskt om de konflikter och problem som präglar vår tid. Det mesta berörs; ekonomi, naturresurser, klimatkris, globaliseringen, krig, maktspel och maktförskjutningar.

   Han koncentrerar sig på de som han anser vara viktigaste aktörerna, framför allt USA, Kina, Ryssland och Europa.

   Det är ingen pamflett eller varningsrop och han är försiktig med egna ställningstaganden. Undantaget är Europa och Norden.

   I den geopolitiska värld han målar upp med ett uppåtgående Kina, ett revanschlystet Ryssland och ett USA som vacklar är det hans bestämda åsikt att Europa måste ta ett större ansvar för sin egen framtid. Det gäller inte bara ekonomiskt utan också militärt. 

   I ett Europa som har kapacitet att spela i en större division än idag önskar han sig även ett starkare samarbete inom Norden, inklusive de baltiska staterna.

   Han anser att Sverige bör ansluta sig till euron och sticker ut haken med slutsatsen att den ekonomiska utvecklingen hade blivit i stort sett densamma om vi sagt ja i folkomröstningen, trots eurokrisen.      

   Just nu, med ett krigshot hängande över Europa, blir hans analys högaktuell, särskilt vad gäller den ryska nationalismen och den så kallade Eurasianismen, där Ryssland anses ha en historiskt given roll som ett stort och mäktigt imperium som sträcker sig över både Asien och Europa.

   En anmärkning är att han tyvärr okritiskt för vidare ståndpunkten att ”väst utnyttjat Rysslands svaghet till att flytta fram sina positioner till Rysslands närområde”. Konfliktens kärna är i stället att Ryssland inte erkänner att de stater som blev självständiga efter Sovjets fall har rätt att själva bestämma som de vill tillhöra ”väst” eller inte.

   Bokens styrka är onekligen dess encyklopediska anslag, den breda översikten, parad med de djupa detaljkunskaperna.

   Samtidigt har det greppet sina risker. Just när man som läsare fördjupat sig i ett skede kastas man på nästa sida vidare till någonting helt annat.

   ”Intressanta tider” läses nog bäst som en lärobok, inget fel i det. Men den hade nog väckt ännu större intresse med en stramare disposition och därmed tydligare budskap.

Tommy Svensson

 

 

 

 

När Sverige var järnhård diktatur

 

Behövs ännu en bok om Karl XII?

Den frågan ställer författaren Magnus Västerbro i sin nya bok ”Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII” (Albert Bonniers förlag, 2021).

Han svarar själv att det ”saknades en berättelse om denna tid som inte sätter kungen själv i centrum.” Han vill rikta ”fokus åt ett annat håll – mot det vardagliga livet i Sverige”.

Konungen blir närmast en skuggfigur, en krigsgalen despot som enväldigt styr riket från fronten, vare sig det är i Polen, Baltikum, Ryssland eller Ukraina. Regera på distans skulle vi kanske säga i dag.  

Vi får följa en rad personer, somliga i kungens närhet men framför allt vanligt folk som man säger idag, och deras öden under de drygt tjugo åren som med bokens titel verkligen förtjänar att kallas ”Tyrannens tid”.

Det är en bild av en stormakts  förfall. Ett krigstrött folk som plågas till det yttersta. Soldathustrun Elin Jonsdotter hänger sig i fäboden redan när kriget bryter ut. Anders Erssonfrån Hemsjö i Västergötland hugger av sig fyra fingrar med en yxa för att slippa kriget. En rad andra gripande människoöden får vi följa i boken.

Och så de som vågade säga emot. När Karl XII kröntes bara 15 år gammal utbrast prästen Jacob Boëthius i Mora under en predikan ”ve dig, du land vars konung är ett barn”. Han fängslades och dömdes till döden, omvandlat till livstidsstraff. När Johan Schönheit, oklart ursprung, kritiserar överheten i en bok döms han till döden.

 Kungen beordrar ständigt fler soldater och kräver mer skatter uppenbarligen utan några tankar om det lidande som folket får utstå. Mot slutet av sin tid utbrister han: ”Jag förväntar mig inte folkets kärlek, jag kräver deras lydnad”.

 Så längst ner på sidan 387 konstaterar författaren lakoniskt: ” Och så dör han. Och allt faller samman.”

 En utländsk besökare skriver: ” Aldrig har ett folk visat större glädje över förlusten av sin furste.” Och Erik Benzelius, en av de personer vi får följa i boken, skriver i december 1718:

”Enväldet är borta”.

Så blev det också, för en tid. De kommande åren kallas frihetstiden.

Magnus Västerbro tvekar inte att kalla Karl XII för en tyrann, en envåldshärskare. Här ser han också paralleller med vår tid.

”Där finns till exempel den tidlösa kulten av starka ledare. I början av 1700-talet vördades ju Karl XII på ett sätt som påminner om hur man i dag hyllar ledarna i länder som Kina, Syrien och Nordkorea (fast han råkar skriva Sydkorea, vilket rimligen är ett tryckfel). Kampen mellan demokratiska krafter och diktatoriska är också i högsta grad aktuell.”

Så blir hans bok om Tyrannens tid för 300 år sedan också en bok om vår samtid. Magnus Västerbro har skrivit en bok som jag varmt rekommenderar.

Tommy Svensson

 

Ryssarna inpå livet

 

Ryssland är vår närmaste stormakt, aggressivt mot sina grannar och ett land som förföljer och mördar oppositionella.

 Men hur lever ryssarna i den enväldige Vladimir Putins rike? Vad tänker de om sina makthavare och om möjligheterna till förändring? Är det gamla Sovjet tillbaka?

 Anna-Lena Laurén är Dagens Nyheters och Hufvudstadsbladets korrespondent i Ryssland. I femton år har hon bevakat och bott landet.

 I boken Sammetsdiktaturen. Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland (Norstedts, 2021) skildrar hon med breda penseldrag det land hon både förskräcks och fascineras av.

 Titeln förbryllar vid första anblicken. Finns det något sådant som en sammetsdiktatur? Ordet är inte hennes eget påfund utan syftar på ett begrepp från 1880-talets Ryssland då likt idag en liberalisering följdes av en hård repression - ”en järnnäve i en sammetshandske”.

 Författaren slår (förstås) fast att Sovjet inte var någon sammetsdiktatur. Det var en ”riktig diktatur”. I Putins system finns en hård auktoritär kärna, skriver hon, men samtidigt är mycket tillåtet. Framför allt, påpekar hon, är makthavarna både korrupta och inkompetenta. Så de flesta rycker på axlarna och fortsätter sina liv, så gott det går.

 Det finns ett mått av frihet för medborgarna, om man inte sticker upp. Du kan skrika i bussen att Putin är en skitstövel, men försöker du organisera motstånd eller avslöjar korruption är ditt liv i fara.

 Anna-Lena Laurén skildrar den ryska vardagens olika sidor. Hon skriver om sina upplevelser av byråkrati och absurt bemötande från såväl makthavare som expediten i affären eller vaktmästaren i simhallen.

 Kort sagt alla vardagslivets små och stora jävligheter som ryssar lärt sig leva med eller nonchalant rycker på axlarna åt. Det är som det är. Homo Sovjeticus kallades det förr i tiden.

 Det är ofta underhållande läsning och jag känner igen mycket från mina resor i landet, men i längden får beskrivningen av dessa inte särskilt smickrande ryska karaktärsdrag litet för stort utrymme. Men humor har de i alla fall.

 Ryssland blev ingen demokrati som många hoppades på efter Sovjets upplösning för trettio år sedan. 1990-talets hoppfulla öppning slutade i politiskt kaos och roffarkapitalism.

 Vladimir Putin tog över och återställde ordningen, som många såg det, och hjälptes av en god ekonomisk utveckling tack vara stigande oljepriser under de första åtta åren.

 Men motståndet finns. Marken har gungat under hans fötter. I vågor har massprotesterna avlöst varandra.

 Skarpast är författaren när hon ger sig ut i landet och skildrar protester och demonstrationer, ofta mot korrupta politikers och företags lokala beslut. Hon skildrar också förföljelsen, med fängslande och mord, mot oppositionella, forskare och journalister.

 Det finns många modiga människor i Ryssland, och Anna-Lena Laurén låter oss ta del av deras berättelser och öden på ett engagerat sätt.

 Nej, Ryssland blev inte som väst. För den skull ska vi inte vara likgiltiga, utan intressera oss för Ryssland, dess kultur och människor, manar hon.

 I ett tänkvärt stycke vänder hon på perspektivet. Tänk om det i stället är vi i västvärlden som börjat ta efter Ryssland.

 I den politiska debatten och inte minst till följd av de sociala mediernas växande betydelse formas en svartvit världsbild där politikerna alltid ljuger och manipulerar för att föra oss bakom ljuset.

 Som i dagens Ryssland.

Tommy Svensson

 

Ett steg ifrån presidentmakten

”We did it, Joe!” blev bevingade ord när Kamala Harris i joggingkläder tog upp mobilen och ringde sin chef Joe Biden.

De hade besegrat Donald Trump.

Kamala Harris gav liv och som 56-åring rent av ungdomlig entusiasm i bataljen mellan de båda åldrade presidentkandidaterna.

Hon blev inte bara den första kvinnliga vicepresidenten. Hon blev den första svarta kvinnan och dessutom den första av asiatisk härkomst på den posten.

Förväntningarna var stora och omöjliga att uppfylla. Under drygt det halvår som gått sedan tillträdet i januari har hon visserligen tagit uti med viktiga och svåra ämnen som invandring, narkotika, Coronapandemin och rösträttsregler.

Men för många har säkert bilden av Kamala Harris blivit kvinnan med det svarta munskyddet stående ett par meter bakom president Joe Biden.

”Vad hände med Kamala Harris”, frågar journalisten Jenny Norberg i Svenska Dagbladet (28/6 2021). ”Jo, hon är i full färd med det allra svåraste av kvinnoprojekt: Att få något gjort utan att framstå som att hon vill ta över helt.”

Att hon är en kvinna som verkligen vill få något gjort, att hon vill förändra, nå resultat, står helt klart för den som läser hennes bok ”De sanningar som förenar oss. En amerikansk resa. (Bokförlaget Forum, 2021.)

Hon beskriver sin uppväxt som svart liten flicka som bussades till en skola för att motverka segregationen, och sitt starka band till sin mamma Shyamala Gopalan som kom till USA från Indien och utbildade sig till bröstcancerforskare. Hennes pappa kom från Jamaica och de båda träffades i medborgarrättsrörelsen, som hon växte upp med.

Hon utbildade sig till jurist och blev åklagare och så småningom motsvarande justitieminister i Kalifornien. Det var passionen för rättvisa och likhet inför lagen, något som i otaliga fall inte gällde för svarta, som drev henne.

Hon blir Kaliforniens andra svarta kvinna att väljas in i senaten. Det är så långt vi kommer i boken. Den gavs ut när hon 2019 ställde upp i demokraternas primärval inför presidentvalet det följande året. Men där tog framgångssagan slut. Hennes kampanj blev ett fiasko och hon drog sig ur i december.

Bokens syfte var att presentera henne för de amerikanska väljarna, och den blev också en försäljningssuccé. Men när den nu drygt två år senare har kommit ut på svenska blir slutet abrupt och otillfredsställande. Ett extra kapitel, möjligen skrivet av någon annan, om hennes egen misslyckade presidentkampanj och revanschen när hon utses till vicepresidentkandidat, hade varit ett bra komplement.

Men som en inblick i människan Kamala Harris, hennes drivkrafter och engagemang för att skapa ett rättvisare USA är den värd att läsa. Hon har ännu ett steg att ta, om det nu blir 2024 eller senare.

Tommy Svensson