"Ingen vill höra Hillary skrika"

Äntligen kunde president Barack Obama säga de förlösande orden ”I´m with her”.

Han fick vänta tills det var helt klart: Hillary Clinton blir demokraternas kandidat i det amerikanska presidentvalet den 8 november.

Det är en milstolpe i amerikansk historia, som hon själv utryckte det, att ett av de stora partierna nominerar en kvinna till posten som president. Det kan tyckas vara på tiden – efter 240 år och 44 män.

Segern över socialisten Bernie Sanders i primärvalen är odiskutabel. När bara tisdagens val i Washington DC återstår, har Hillary Clinton fått nära sexton miljoner röster mot Sanders tolv. 

Ändå är den inte övertygande. Hon går in i presidentkampen som den näst impopuläraste kandidaten någonsin. En tröst är att det är motståndaren, republikanen Donald Trump, som slår henne i det avseendet.

Hur kunde det bli så här? 

För knappt två år sedan var Hillary Clinton USA:s mest respekterade kvinna. Sextio procent av befolkningen hade en positiv bild av henne. Efter en hård och utdragen valkampanj – som hon vinner!– är misstron utbredd. 

Kanske är det tidsandan. Precis som i Europa vänder alltfler människor de etablerade politikerna ryggen, både bland vänster- och högerväljare. Populister på båda sidor, som Donald Trump och Bernie Sanders, rider högt. 

Kanske är det polariseringen. Aldrig har det politiska gapet mellan höger och vänster i det amerikanska samhället varit så stort som i dag. 

Republikanerna är i dag ett djupt reaktionärt parti och under Donald Trump rasistiskt, sexistiskt och på gränsen till fascistiskt. Demokraterna har närmat sig europeisk socialdemokrati.

Republikanernas väljarbas är framför allt vita män och deras andel sjunker. Demokraternas är den så kallade Obama-koalitionen; kvinnor, afroamerikaner, latinos, hbt-personer, och den är en växande. Det talar för  Clinton.

Detta nya politiska landskap skildrar Dagens Nyheters USA-korrespondent Martin Gelin på ett inkännande sätt i den nya boken ”Den längsta kampen – Hillary Clintons väg till makten” (Natur & kultur). 

Det är ingen biografi utan en reportagebok i vad som skulle kunna kallas ”Hillary-land”.   Den ger också inblickar i varför hon är så hatad i högerkretsar och misstrodd av vänstern. I tre decennier har hon fått utstå smädelser och påhopp och kallats ”Washingtons och Wall Streets hora”. 

Folk vet inte vad hon vill, sägs det. Gelin beskriver hur hon som utrikesminister förde fram kvinnors villkor och roll i konfliktlösning, men det är inget som räknas. Inte heller den tydliga reformagendan med betald föräldraledighet, höjd minimilön, gratis collegeutbildning, stärkt aborträtt, strängare vapenlagar, utbyggd allmän sjukvård med mera. 

Martin Gelins bok säger en konservativ debattör: ” När Hillary pratar hör alla män en fru som tjatar om att ta ut soporna.”

Hon saknar karisma. Hon kan inte elda massorna.  Hon säger själv att hon inte är en naturlig politiker som Barack Obama eller hennes man Bill Clinton.

Det går inte att komma ifrån könsaspekten. I nyhetssajten Vox.com skriver Ezra Klein att de politiska kampanjer med stora massmöten underbygger manliga stereotyper, inte det (kvinnliga) systematiska närverksbyggandet som är Hillary Clinton stora förtjänst. 

”Donald Trump och Bernie Sanders är både utmärkta skrikare, och vi älskar dem för det. Ingen gillar när Hillary Clinton skriker.”

Ändå - ett glastak är krossat. Ett återstår innan Hillary Clintons feministiska kampanjmotton är förverkligat: ”En kvinnas plats är i Vita huset”. 

Det blir tufft, men ska nog gå.

Tommy Svensson

Publicerad i Dagens Arena 12 juni, söndagskrönika

Historisk Clinton krossade glastaket

 Hillary Clinton är den första kvinna som utsetts till presidentkandidat i något av de större partierna. Med segrarna i tisdagens primärval i bland annat Kalifornien säkrade hon det antal delegater som behövs för att nomineras vid demokraternas konvent den 27 juli.

Hon har varit First Lady under maken Bill Clintons åtta år som president. Om hon vinner höstens val blir hon USA:s första kvinnliga president – efter 240 år och 44 män.

Förmatcherna är undanstökade, med undantag för ett betydelselöst primärval i Washington DC kommande tisdag. Nu väntar den verkliga kampen – mot republikanen Donald Trump.

Först måste såren läkas efter den hårda striden mot den oväntat framgångsrike Bernie Sanders, socialisten som entusiasmerat miljoner väljare med sitt tal om ”en politisk revolution”.

Han står under hårt tryck från demokraternas ledning att stiga åt sidan nu när chansen att vinna är borta. Men Sanders tänker kämpa vidare, kanske ända till konventet.

President Barack Obama har hållit sig neutral under den långa primärvalskampanjen, men väntas nu spela en mer aktiv roll när Clintons seger är klar. Sanders har ett starkt kort när han med all säkerhet kräver att få inflytande över partiets valprogram. Han har skapat en politisk massrörelse som överraskat alla bedömare och han har vridit debatten inom partiet till vänster.

Hillary Clinton behöver Sanders anhängare för att vinna presidentvalet. Problemet är att hon är illa omtyckt av många av dem. De unga ”sandernisterna” lockas knappast av Trump, men kanske struntar i att rösta. Till de äldre väljarna, framför allt arbetargrupper, som gillat Sanders kritik av globalisering och frihandel, har den republikanske kandidaten redan sträckt ut en hand.

Hillary Clinton måste inte bara stå emot den kanonad av smädelser och angrepp som väntas från den populistiske Trump. Hon måste också övertyga de många väljare som ser henne som en del av det etablissemang de misstror.

Först när hon lyckats med detta har hon krossat glastaket också i Vita huset.

Tommy Svensson

Fotnot: Två kvinnor har varit vicepresidentkandidater, republikanen Sarah Palin 2008 och demokraten Geraldine Ferraro 1984. Båda förlorade dock. Den förste kvinna som på allvar försökte bli presidentkandidat för ett de stora partierna var den afroamerikanska kongressledamoten Shirley Chisholm 1972. Hon var inte i närheten av att vinna men fick ändå tio procent av rösterna och banade väg för bland andra Hillary Clinton.

Labour i skuggan i brittiska omröstningen

Labour-ledaren Jeremy Corbyn kampanjar hårt för att Storbritannien ska vara kvar i EU. Problemet är att många av hans väljare ändå inte vet på vilken sida partiet står i folkomröstningen den 23 juni. Vill man gå ur eller stanna i EU?

Åtminstone i media tycks folkomröstningen handla om ett val mellan två rivaliserande grupper inom det konservativa regeringspartiet Tories. Topparna inom de båda officiella kampanjerna för att stanna eller lämna är alla högerpolitiker – och män (se artikel nedan).

Medan premiärminister David Cameron och hans utmanare Boris Johnson klöser ögonen ur varandra i vad som även uppfattas som en partiledarstrid, hamnar Labour i mediaskugga. Detta trots att det mycket väl kan vara Labourväljarna som avgör omröstningen.

Labour har valt att bedriva en egen kampanj som de kallar ”Labour In For Britain”. Jeremy Corbyn vill inte uppträda tillsammans med högerpolitikerna i Tories. Argumenten för att vara kvar i EU skiljer sig åt. Labour vill precis som den brittiska fackföreningsrörelsen ha ett socialt Europa, något som den brittiska högern alltid varit emot.

- Vi vill stärka skyddet för alla löntagare i Europa, inte bara i Storbritannien, säger han.

Corbyn varnar också i sina tal vad som skulle hända om britterna lämnar EU.

- De konservativa skulle dumpa rättigheterna om lika lön, arbetstider, semester för bemanningsarbetare och föräldraledighet.

Dessutom skulle  högerregeringen förhandla fram den värsta av alla världar: ”en fri marknad avskalad från rättigheter och skydd”.

Labourledaren argumenterar för att vara kvar i EU från en vänsterståndpunkt. Det borde gå hem i ett land där väljare till vänster är betydligt mer EU-positiva än högerväljare (69 procent mot 38, enligt en färsk Pew-undersökning).

Ändå vet bara hälften av Labourväljarna att partiet är för att vara kvar i EU, enligt en läckt inter rapport från den egna kampanjen (The Guardian 30 maj). Särskilt stor är okunnigheten bland arbetarväljare.

Det illustrerar ett dilemma partiet står inför. Bland många arbetarväljare är oron för invandringen större än vad som skulle hända på arbetsmarknaden. I just denna grupp har det EU-kritiska Ukip gjort stora inbrytningar.

Det speglar Labour svårigheter att nå ut med sitt budskap, även om partiledaren själv framhåller att man lyckas bra på sociala medier.

En annan orsak kan vara att Jeremy Corbyn som ända sedan sjuttiotalet varit en hårdför motståndare till EU har problem med att övertyga väljare om att de nu ska rösta för att stanna kvar. Enligt företrädaren Ed Miliband, som kampanjat tillsammans med Corbyn, kan partiledarens bakgrund dock vara en fördel när man ska nå EU-skeptiska väljare.

Jeremy Corbyn har också fått kritik för att han även angriper argument från den officiella stanna-sidan och för att han bara halvhjärtat stöder ett fortsatt medlemskap i EU. Det avvisar han bestämt: ” Ingenting jag gör är halvhjärtat.”

Nu gäller det bara att väljarna får reda på det.

Tommy Svensson

Konservativas inbördeskrig dominerar brittiska EU-omröstningen

Det kallas det viktigaste beslutet Storbritannien ska fatta sedan andra världskriget. Folkomröstningen om att lämna eller stanna i EU är av avgörande betydelse för hela Europas framtid. Ändå har kampanjen så här långt utvecklats till ett inbördeskrig inom det regerande konservativa partiet.

För drygt tre år sedan sade premiärminister David Cameron att han tänkte utlysa en folkomröstning om Storbritanniens vara eller inte vara i EU. Syftet var att en gång för alla bestämma landets plats i Europa. Om han fick igenom vissa krav i ett nytt avtal skulle han propagera för ett ja.

Han talade om nationen, men alla visste att det egentligen handlade om hans eget parti. Det fanns inget folkligt tryck på en ny folkomröstning. Det var de ständiga interna partibråken om Europa han ville ha slut på. Dessutom var utspelet ett försök att hindra de egna väljarna från att fly till det EU-kritiska uppstickarpartiet Ukip.

Till mångas förvåning, kanske också hans egen, vann Cameron parlamentsvalet förra året och fick egen majoritet. Om knappt tre veckor hålls den folkomröstning han utlovade, men i dag kanske ångrar.  Om han trodde att den skulle skapa fred inom hans parti har han fått fel. Det har bara blivit värre.

Folkomröstningen har utvecklats till en verbal gyttjebrottningsmatch mellan David Cameron och hans finansminister George Osborne på ena sidan och den tidigare borgmästaren i London Boris Johnson och justitieministern Michael Gove på den andra.

David Cameron som under hela sin tid som premiärminister klagat på ”Bryssel” i tid och otid hyllar numera EU i sina tal och säger att det skulle vara en katastrof för landet, ja för hela världen, om britterna lämnade.

Boris Johnson som tidigare var för EU överraskade många med beskedet att han anslöt sig till den sida som vill lämna. Han skulle spela en underordnad roll men har i praktiken blivit den ledande motståndaren. Han är enligt opinionsmätningar landets populäraste politiker, även om några kanske tycker det var att gå väl lång att jämföra EU med Hitler.

Utan tvivel är ja-sidans (”Remain”) starkaste argument ekonomin och osäkerheten om vad som händer om landet lämnar EU. Att det blir negativt för ekonomin anser även en överväldigande del av den ekonomiska expertisen. Mest röstvinnande för nej-sidan (”Leave”) är invandringen. Utanför EU kan britterna styra invandringen själva, hävdar man.

Trots allt som står på spel har det i den brittiska pressen blåsts upp som en maktkamp mellan Cameron och Johnson – två gamla skolkamrater från överklasskolan Eton - om vem som ska leda det konservativa partiet och landet efter omröstningen.

Vinner nej-sidan är det mer eller mindre klart att Cameron måste avgå och den eldige Boris Johnson tar över. Även om Camerons linje segrar är det långt ifrån säkert att han kan sitta kvar, särskilt inte om det blir med liten marginal. Redan nu säger hans hårdaste motståndare att de ska kräva en förtroendeomröstning i den egna parlamentsgruppen.

Medan dessa machopolitiker på högerkanten slåss så blodet flyter, oroar sig alltfler för att vanliga väljare ska vända ryggen åt alltihop och strunta i att rösta.