För drygt tre år sedan sade premiärminister David Cameron att han tänkte utlysa en folkomröstning om Storbritanniens vara eller inte vara i EU. Syftet var att en gång för alla bestämma landets plats i Europa. Om han fick igenom vissa krav i ett nytt avtal skulle han propagera för ett ja.
Han talade om nationen, men alla visste att det egentligen handlade om hans eget parti. Det fanns inget folkligt tryck på en ny folkomröstning. Det var de ständiga interna partibråken om Europa han ville ha slut på. Dessutom var utspelet ett försök att hindra de egna väljarna från att fly till det EU-kritiska uppstickarpartiet Ukip.
Till mångas förvåning, kanske också hans egen, vann Cameron parlamentsvalet förra året och fick egen majoritet. Om knappt tre veckor hålls den folkomröstning han utlovade, men i dag kanske ångrar. Om han trodde att den skulle skapa fred inom hans parti har han fått fel. Det har bara blivit värre.
Folkomröstningen har utvecklats till en verbal gyttjebrottningsmatch mellan David Cameron och hans finansminister George Osborne på ena sidan och den tidigare borgmästaren i London Boris Johnson och justitieministern Michael Gove på den andra.
David Cameron som under hela sin tid som premiärminister klagat på ”Bryssel” i tid och otid hyllar numera EU i sina tal och säger att det skulle vara en katastrof för landet, ja för hela världen, om britterna lämnade.
Boris Johnson som tidigare var för EU överraskade många med beskedet att han anslöt sig till den sida som vill lämna. Han skulle spela en underordnad roll men har i praktiken blivit den ledande motståndaren. Han är enligt opinionsmätningar landets populäraste politiker, även om några kanske tycker det var att gå väl lång att jämföra EU med Hitler.
Utan tvivel är ja-sidans (”Remain”) starkaste argument ekonomin och osäkerheten om vad som händer om landet lämnar EU. Att det blir negativt för ekonomin anser även en överväldigande del av den ekonomiska expertisen. Mest röstvinnande för nej-sidan (”Leave”) är invandringen. Utanför EU kan britterna styra invandringen själva, hävdar man.
Trots allt som står på spel har det i den brittiska pressen blåsts upp som en maktkamp mellan Cameron och Johnson – två gamla skolkamrater från överklasskolan Eton - om vem som ska leda det konservativa partiet och landet efter omröstningen.
Vinner nej-sidan är det mer eller mindre klart att Cameron måste avgå och den eldige Boris Johnson tar över. Även om Camerons linje segrar är det långt ifrån säkert att han kan sitta kvar, särskilt inte om det blir med liten marginal. Redan nu säger hans hårdaste motståndare att de ska kräva en förtroendeomröstning i den egna parlamentsgruppen.
Medan dessa machopolitiker på högerkanten slåss så blodet flyter, oroar sig alltfler för att vanliga väljare ska vända ryggen åt alltihop och strunta i att rösta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar