"Ingen vill höra Hillary skrika"

Äntligen kunde president Barack Obama säga de förlösande orden ”I´m with her”.

Han fick vänta tills det var helt klart: Hillary Clinton blir demokraternas kandidat i det amerikanska presidentvalet den 8 november.

Det är en milstolpe i amerikansk historia, som hon själv utryckte det, att ett av de stora partierna nominerar en kvinna till posten som president. Det kan tyckas vara på tiden – efter 240 år och 44 män.

Segern över socialisten Bernie Sanders i primärvalen är odiskutabel. När bara tisdagens val i Washington DC återstår, har Hillary Clinton fått nära sexton miljoner röster mot Sanders tolv. 

Ändå är den inte övertygande. Hon går in i presidentkampen som den näst impopuläraste kandidaten någonsin. En tröst är att det är motståndaren, republikanen Donald Trump, som slår henne i det avseendet.

Hur kunde det bli så här? 

För knappt två år sedan var Hillary Clinton USA:s mest respekterade kvinna. Sextio procent av befolkningen hade en positiv bild av henne. Efter en hård och utdragen valkampanj – som hon vinner!– är misstron utbredd. 

Kanske är det tidsandan. Precis som i Europa vänder alltfler människor de etablerade politikerna ryggen, både bland vänster- och högerväljare. Populister på båda sidor, som Donald Trump och Bernie Sanders, rider högt. 

Kanske är det polariseringen. Aldrig har det politiska gapet mellan höger och vänster i det amerikanska samhället varit så stort som i dag. 

Republikanerna är i dag ett djupt reaktionärt parti och under Donald Trump rasistiskt, sexistiskt och på gränsen till fascistiskt. Demokraterna har närmat sig europeisk socialdemokrati.

Republikanernas väljarbas är framför allt vita män och deras andel sjunker. Demokraternas är den så kallade Obama-koalitionen; kvinnor, afroamerikaner, latinos, hbt-personer, och den är en växande. Det talar för  Clinton.

Detta nya politiska landskap skildrar Dagens Nyheters USA-korrespondent Martin Gelin på ett inkännande sätt i den nya boken ”Den längsta kampen – Hillary Clintons väg till makten” (Natur & kultur). 

Det är ingen biografi utan en reportagebok i vad som skulle kunna kallas ”Hillary-land”.   Den ger också inblickar i varför hon är så hatad i högerkretsar och misstrodd av vänstern. I tre decennier har hon fått utstå smädelser och påhopp och kallats ”Washingtons och Wall Streets hora”. 

Folk vet inte vad hon vill, sägs det. Gelin beskriver hur hon som utrikesminister förde fram kvinnors villkor och roll i konfliktlösning, men det är inget som räknas. Inte heller den tydliga reformagendan med betald föräldraledighet, höjd minimilön, gratis collegeutbildning, stärkt aborträtt, strängare vapenlagar, utbyggd allmän sjukvård med mera. 

Martin Gelins bok säger en konservativ debattör: ” När Hillary pratar hör alla män en fru som tjatar om att ta ut soporna.”

Hon saknar karisma. Hon kan inte elda massorna.  Hon säger själv att hon inte är en naturlig politiker som Barack Obama eller hennes man Bill Clinton.

Det går inte att komma ifrån könsaspekten. I nyhetssajten Vox.com skriver Ezra Klein att de politiska kampanjer med stora massmöten underbygger manliga stereotyper, inte det (kvinnliga) systematiska närverksbyggandet som är Hillary Clinton stora förtjänst. 

”Donald Trump och Bernie Sanders är både utmärkta skrikare, och vi älskar dem för det. Ingen gillar när Hillary Clinton skriker.”

Ändå - ett glastak är krossat. Ett återstår innan Hillary Clintons feministiska kampanjmotton är förverkligat: ”En kvinnas plats är i Vita huset”. 

Det blir tufft, men ska nog gå.

Tommy Svensson

Publicerad i Dagens Arena 12 juni, söndagskrönika