30 år sedan Rumäniens revolution - mina reportage från julen 1989

30 år sedan Rumäniens revolution - mina reportage från julen 1989

Det är i dagarna 30 år sedan den kommunistiska diktaturen krossades i Rumänien. Det var slutpunkten på de dramatiska händelserna i Östeuropa 1989 när Berlinmuren föll och land efter land befriade sig från den sovjetiska övermakten.

Jag var då utrikeskorrespondent för A-pressen. Mitt huvudsakliga bevakningsområde var Baltikum, men jag kom att på plats följa utvecklingen i framför allt Östtyskland, Tjeckoslovakien och Rumänien, den mest våldsamma och blodiga av de folkliga revolutionerna.

Jag och fotograf Ingemar Björling fick plats på ett plan med hjälpsändning från Berlin, fullastat med korvar, ostar och andra förnödenheter. Vi hann fram innan flygplatsen stängdes på grund av stridigheterna. Hotellet vi bodde på var fullt av kulhål. När jag tog en taxi till radiohuset som upprorsstyrkor intagit blev jag tillsagd att lägga mig på golvet eftersom det vimlade av krypskyttar.

Det skulle dröja en vecka innan vi kunde lämna Bukarest med ett militärflyg som Röda korset chartrat.

I efterhand kom att diskuteras vilken roll de olika aktörerna, den fruktade säkerhetstjänsten, armén och Nationella räddningsfronten, spelade. Men mest uppmärksammat blev den överdådiga lyx som diktatorn Nicolae Ceausescu och hans anhang hade levt under och avslöjandena om vidriga förhållanden för de många barnhemsbarnen.

Här på bloggen ( klicka här   eller på arkivet till höger) så återfinns några av  mina reportage från juldagarna 1989. För den som vill minnas och påminnas om en dramatisk och hoppfull tid i Europa.

Bildtext ovan: På väg hem från Bukarest nyårsafton 1989 i ett militärplan. Framför mig stod en kista med en dödad japansk journalist.

Carlsson vid muren

Carlsson vid muren

Reportage från Västberlin, december 1989. 

Här står Carlsson vid muren. I går var statsminister Ingvar Carlsson vid den fallna berlinmuren och kikade in i öst. 

Där fick jag en intervju med honom (här i nedkortat skick).

- Det är fascinerande att vara i Berlin i en tid som denna, sade han.

Ingvar Carlsson deltog i de västtyska socialdemokraternas kongress i Västberlin. Han känner starkt för Berlin och följer sedan länge  tysk politik nära.

- Jag var i Berlin som student redan 1957, berättar han. Då fanns inte muren, men man upplevde ändå delningen.

Ingvar Carlsson har även varit i Berlin tidigare i år. Men då på den andra sidan muren - och i en annan historisk tid.

På officiellt regeringsbesök träffade handen nu avsatte ledaren Erich Honecker. Då märkte han inte något av den sjukdom och skröplighet som Honecker sägs ha drabbats av.

- Men det framgick klart att han inyte var särskilt påverkad av glasnost.

Något utbyte av intressanta tankar var det inte fråg om.

- Man fick bara standardsvar, säger Carlsson.

- Om någon då hade sagt att muren skulle falla inom ett år hade jag inte trott honom.

Men fallit har den, och Ingvar Carlsson har nu sett det med egna ögon. En ny tid är här och i centrum står åter Tysklandsfrågan.

Men Sveriges statsminister är inte, som vissa andra,  rädd för en tysk återförening.

- Nu gäller det framför allt att Östtyskland utvecklas till en demokrati med fria val. Därefter är det upp till medborgarna i de båda tyska staterna att bestämma om sin framtid, säger han.
 

Trabanten - den lilla bilen med det stora oset.

Trabanten - den lilla bilen med det stora oset.

Reportage från Östberlin, december 1989: Muren har fallit och östtyskarna kunde äntligen resa fritt. Plötsligt blev den lilla Trabanten världskänd. Jag provkörde den för ett reportage i A-pressen. Mitt livs enda motorreportage (texten nedkortad). Så här följer lite öst-nostalgi.

Är bilen en frihetssymbol? Ja, i alla fall den lilla östtyska Trabanten, den osande tvåtaktaren.

Med sina Trabanter kunde nämligen östtyskarna i tiotusental under hösten resa till väst via Ungern. Till slut fick DDR-regimen ge upp, öppna Berlinmuren och låta sitt folk resa fritt.

Trabanten fick en plats i världshistorien. Om hur många bilmärken kan det sägas?

Numera sprider den östtyska folkbilen sina illaluktande avgaser även i väst, till miljövännernas och myndigheternas förtvivlan.

Jag provade en av de 280 000 trabantbilar som finns i Östberlin. Ägaren Hans-Jürgen Oechler lånade villigt ut sin kärra av 1981 års modell.

Karossen är av plast, så den rostar inte. Krocksäkerheten är det dock si och så med.

Visst är Trabanten liten, den känns mer som en överbyggd moped än en vuxen bil. Den har handväxel som med sitt träinfattade handtag ser mer ut som en gångkäpp.

- Jag har ingen bil, jag har en Trabant, var en vanlig replik i Östtyskland.

För denna bil, som bygger på samma teknik som våra bilar gjorde på 50-talet, får östtyskarna köa i 10-12 år.

- Det är en arbetarbil, säger Hans-Jürgen Oechler. Priset är inte problemet, utan tillgången.

Svårt är det också med reservdelar, och som de flesta bilägare i öst får man räkna med att fixa felen själv.

Egentligen skulle Trabanten vara förbjuden i Västtyskland. Bilen klarar inte miljökraven. Men myndigheterna ser mellan fingrarna och vill inte gärna försvåra för östtyskarna att åka runt i sitt västra grannland, nu när de äntligen har fått chansen.

De störtade en diktatur, Rumänien julen 1989

En officer och en student. Tillsammans har de störtat en diktator  

Reportage från Rumänien december 1989 

För i dagarna 30 år sedan störtades den kommunistiska diktaturen i Rumänen. Det blev kulmen, och ett blodigt avslut, på den dramatiska hösten 1989 då Europas politiska karta ritades om. Jag var på plats i Bukarest och rapporterade för A-pressen under julveckan 1989.

Detta är en artikel inifrån radio- och tevehuset som hade intagits av revolutionsstyrkorna. Jag hade tagit mig dit och fick intervjua några av de centrala personerna i Nationella räddningsstyrkan som den upproriska koalitionen kallade sig.

 

 - Studenterna startade revolutionen och vi avslutade den, säger den rumänske kaptenen Mihai Lupoiu, som var den förste officer som gick över till de demonstrerande ungdomarnas sida.

- Jag deserterade, säger han lugnt. Och så ger han studentledaren Vasile Heaesa en segerkram.

Kapten Lupoiu säger det inte själv, men utan tvivel var hans beslut av avgörande betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen.

- Det var viktigt att en officer syntes i teverutan och kunde ge revolutionen sitt stöd. Annars hade inte människor, och framför allt inte soldaterna, vågat lita på att armén skulle stå bakom upproret, säger han.

Radio- och tevehuset - revolutionens hjärta

Sedan första revolutionsdagen har han inte lämnat radio- och tevehuset. Det var och är fortfarande revolutionens hjärta och ledningscentral.

Huset bevakas ännu av soldater och stridsvagnar. Jag får gå igenom fem säkerhetskontroller innan jag släpps in i studiolokalerna. Folk springer omkring, en direktsändning förbereds till Moskva. Alla, till och med den sovjetiske tevejournalisten har revolutionens arrmbindel på sig.

Här fanns redan under de inledande dagarna av upproret Nationella räddningsfrontens ledning och det som skulle bli stommen i den nya regeringen. Härifrån kunde de nå ut till folket med sitt budskap.

Men man stod under ständigt angrepp från Securitate, den störtade diktatorn Ceausescus säkerhetsstyrkor. Striderna pågick till och med inne i tevehuset. Infiltratörer mördade folk i korridorerna.

Kapten Lupiou stod beväpnad inne i studion och vaktade dörren under sändningarna.

- Hade någon försökt att ta sig in hade jag skjutit, säger han bestämt.

- Revolutionen var helt spontan, det fanns ingen plan eller grupp bakom det hela. Och armén visade att man var på folkets sida, säger studentledaren Vasile Heasesa, som jag också träffar i radio-och tevehuset.

De båda revolutionsledarna - officeren och studenten - sitter framför det fria Rumäniens symbol - den blågulröda nationsflaggan med det kommunistiska emblemet i mitten bortklippt.

Telefonkontakt med Gorbatjov

Båda två tillhör nu landets högsta ledning - Nationella räddningsfrontens råd. Det har övertagit parlamentets roll i väntan på de fria val som ska hållas i april.

Kapten Lupoiu slår bestämt fast att Rumänien även i fortsättningen ska tillhöra Warsawapakten. Den nya ledningen har stått i telefonkontakt med Sovjetledaren Michail Gorbatjov.

- Han var mycket bestämd på att Sovjet skulle hålla sig utanför. Han erbjöd oss humanitär hjälp, och sade att det aldrig skulle bli tal om att sända soldater eller vapen.

Var upproret mot Ceausescu eller mot kommunismen?

Studenter och militärer omfamnar varandra , men hur länge kan den enigheten bestå?

De båda är överens om att Rumänien ska bli en demokrati med flerpartisystem, att en öppen debatt och dialog är viktigt. Men om framtiden för kommunistpartiet, som de båda tillhör, har de olika syn.

Jag frågar om revolutionen riktade sig emot det kommunistiska styrel eller enbart Ceausescudiktaturen.

Kapten Lupoiu svarar snabbt:

- Mot Ceausescu och absolut inte mot kommunistpartiet. Partiet kommer även i framtiden att ha en stark ställning.

Han säger att han svarar för båda två, eftersom han behärskar engelska bäst.

Men den unge Heasesa ler och säger stillsamt:

- Kommunistpartiet kommer att spela en väldigt liten roll, åtminstone de närmaste tio åren.

Kapten Lupoiu skyndar sig att säga att han inte menade att censurera sin vän.

Det lilla meningsutbytet belyser en konflikt som kan bli svår att hantera när revolutionsyran väl lagt sig.

Men än så länge kramar alla varandra.

Text: Tommy Svensson Foto: Ingemar Björling





 

Rumänien 1989 - Vad kommer upp i tö?

Vad kommer upp i tö?

Reportage från Rumänien december 1989

Som ett lekfullt segermonument står en snögubbe med hjälm och spade på vakt på Revolutionstorget i Bukarest centrum.

Men revolutionen var inget snöbollskrig. Och ovisst är vad som kommer upp i tö.

Enligt Nationella räddningsfronten dödades drygt 10 000 människor under upproret mot Ceausescu-diktaturen. Det är ett högt pris, men avsevärt mindre än de 60 000 som först uppgavs. Den siffran sägs nu gälla för Ceausescus tid vid makten.

Kanske dröjer det innan vi får hela sanningen om revolutionens utbrott och omfattningen av striderna.

En annan fråga: Vad gjorde det rumänska folket egentligen revolution mot - diktatorn Ceausescu eller det kommunistiska systemet?

Den unge soldaten som deltagit i striderna om Bukarests flygplats tittar förvånat på mig.

-Självklar mot både kommunismen och Ceausesc. För oss var det ingen skillnad.

Han berättar att han grät medan han sköt mot anstormande Securitate-soldater - unga pojkar som han själv. Men han sköt och dödade för att Rumänien skulle bli ett fritt land, fritt från det kommunistiska styret.

Studenterna på universitet ger samma svar. Den hatade diktatorn och kommunistpartiet var så förknippade med varandra att det självklart var mot kommunismen de slogs.

Men när jag beger mig bort till Radio- och tevehuset och samtalar med representanter för Nationella räddningsfronten, landets nya ledning, blir svaren annorlunda.

Den nya regeringens talesman Victor Ionescu betonar visserligen att Rumänien nu är ett demokratiskt land med mänskliga fri- och rättigheter för alla medborgare. Men det betyder inte att revolutionen riktade sig mot kommunistpartiet eller kommunismen som idé.

- I väst har ni inte förstått kommunismens ställning i vårt samhälle, säger han. Glöm inte att många av dem som deltog i revolutionen är kommunister.

Det senare är sant. Många av dem som nu har makten har länge tillhört och gjort karriär i det kommunistparti som knäföll för Ceausescu, "geniet från Karpaterna" och "hjältarnas hlälte".

Därför har de allt intresse av att framställa den folkliga revolutionen som riktad mot en vansinnig diktator och inte mot det system och det parti som frambringade denne despot.

Nicolae och Elena Ceausescu är döda och begravda. Kommunistpartiet förefaller lika livlöst, men det är som om ingen vågar peta på det. Begravt är det i alla fall ännu inte.

Jag frågar vem som efter Ceausescu är kommunistpartiets ledare. Talesmannen Ionescu tvekar en stund, men kommer fram till att det måste vara den nye presidenten och Nationella räddningsfrontens ledare Ion Iliescu.

Sedan rusar han iväg för att vara med i en direktsändning med sovjetisk teve. Jag får följa med in i studion och frågorna från Moskva visar sig till stor del handla om kommunistpartiets situation.

Panelen från Nationella räddningsfronten försäkrar att kommunistpartiet är intakt och kommer att ha en framträdande roll även i framtiden.

Det är inte riktigt vad folket på gatan väntar sig. Och när jag lämnar Bukarest har jag studenten Adam Ileanas ord i öronen.

- Om det visar sig att vi bara ersatt en kommunistregim med en annan gör vi om revolutionen, igen och igen.

Kommentar i efterhand: Siffrorna på antalet döda under upproret angavs senare till cirka 1 200. Kommunistpartiet förbjöds, men många av dess företrädare ömsade skinn och höll sig kvar vid makten. Under de 30 år som gått sedan revolten (mer korrekt än "revolutionen") har Rumänien dessvärre präglats av politisk instabilitet och omfattande korruption. 

Plötsligt fanns det mat och kaffe - Rumänien jul/nyår 1989

Det rumänska folket har gjort revolution. Och för första gången på tio år har Angela Vld i Bukarest kunnat köpa kaffe.

- Vi är så lyckliga. Vi behöver inte längre frysa, och i affärerna finns mat, säger hon

Utanför livsmedelsaffären ringlar sig kön på gatan. Folk trängs, ropar och bråkar.
Men nu lönar det sig att köa, även för dem som står längst bak. Varor som rumäner inte sett på åratal finns att köpa - kaffe, apelsiner och kött.

Aldrog har väl en revolution så snabbt förändrat befolkningens levnadsvillkor som i Rumänien.

- Före revolutionen hade jag noll grader hemma i min lägenhet. Nu har jag 22 grader varmt, säger Angela.

- Jag tror inte att ni kan förstå hur vi hade det under Ceausescu. I skolorna var det så kallt att barnen måste ha ytterkläderna på. De kunde inte skriva för att de frös om händerna.

Men hur har förändringen kunnat ske så snabbt?

Svaret är att mat fanns även tidigare i jordbrukslandet Rumänien - men nästan allt gick på export.

Den nya regeringen stoppade livsmedelsexporten och upphävde ransoneringarna på elektricitet och gas. Tillsammans med de omfattande hjälpsändningarna har det givit omedelbara resultat.

- Det finns till och med godis för barnen, säger Angela och pekar på sin 11-årige son. Han ler med hela ansiktet och lånar mitt anteckningsblock. I det skriver han "We love Suedia!"

Så går de hem till sin varma lägenhet för att dricka kaffe, äta apelsiner, njuta av att kunna ha lamporna tända på kvällen och titta på amerikanska serier på teve. De har börjat ett nytt liv.

När Olga gjorde revolution - Rumänien jul/nyår 1989, artikel 2

 När Olga gjorde revolution - reportage från Rumänien jul/nyår 1989

"Nu vill jag ha barn" Olga har börjat tro på framtiden.

Olga Feraru, 26 år, är tjejen som gjorde revolution - och segrade. Rumänien är fritt och hon vågar tro på framtiden. 

- Nu vill jag gifta mig och skaffa barn, säger hon.

Olga är knappt en tvärhand hög men klättrar lätt upp på en stridsvagn och gör segertecknet bredvid en snögubbe med hjälm.

Den rumänska revolutionen var blodig, men nu när segern är vunnen finns plats för humor och uppsluppenhet.

Jag träffar Olga i byggnaden som var kommunistpartiets högkvarter och bostad för för den störtade diktatorn Nicolae Ceausescu mitt i Bukarests centrum. Det var härifrån paret Ceausescu tvingades fly i helikopter den 22 december när folkmassan trängde sig in under högljudda burop.

Soldaterna vägrade

Olga var med. Hon såg hur människor mejades ner av säkerhetspolisen, men revolutionen gick inte att hejda.

- Två ungdomar ställde sig på knä framför stridsvagnarna med uppsträckta händer. De försökte stoppa dem, precis som studenterna i Peking. Men tanksen körde rätt över dem, berättar Olga.

Den avgörande vändningen kom när armén gick över på demonstranternas sida.

Olga såg hur två soldater vägrade skjuta mot folket. De blev omedelbart dödade av säkerhetsstyrkorna.

Det blev inledningen till det blodiga inbördeskriget. Olga och andra ungdomar barrikaderade sig tillsammans med armén inne i partibyggnaden. I nära en vecka pågick striderna.

Olga som i vanliga fall är receptionist på en fabrik utanför Bukarest anslöt sig till Nationella räddningsfronten.

- Det var en tragedi, så många döda, säger hon. Tre av hennes vänner från fabriken dog under striderna.

- Visst var jag rädd, men jag trodde aldrig att Securitate, Ceausescus säkerhetsstyrkor, skulle kunna vinna, säger Olga.


Det gjorde de inte heller. Striderna har i stort sett upphört, och i rummet där vi sitter och pratar ligger soldater och sover eller tittar på teve. Överallt finns glassplitter och kulhål.

Gafflar av guld

På våningen ovanför hade Ceausescu en av sina bostäder. 

- Vet du att han hade gafflar och knivar av guld, det har jag själv sett, säger hon.

Mörkret faller på och stämningen blir mer spänd. Vakterna skriker nervöst och hotfullt när jag går mellan rummen. Olga måste gå på sitt pass och vi bestämmer att fortsätta intervjun senare.

Efter två timmar möts vi igen på mitt hotell. Jag känner knappt igen henne.

Revolutionstjejen har förvandlats till en välsminkad dam. Den gröna uniformen har hon bytt till en elegant päls.

Nu ska hon gå hem till sina föräldrar och sova i sin egen säng för första gången på över en vecka.

- De har varit oroliga. Pappa har gråtit hela tiden, jag är enda barnet, förklarar hon.

Vill gifta sig 

Mest av allt känner hon sig trött. Att revolutionen har segrat och att hennes land är fritt - och att hon är fri - kan hon inte fatta.

När jag ber henne tänka efter vad hon önskar sig mest av allt, skiner hon upp.

- Jo, jag vill ha barn. Tidigare under diktaturen ville jag inte det, för det fanns ingen framtid.

Hennes pojkvän är också med i Nationella räddningsfronten, fast han finns på en annan plats i Bukarest.

-Nu vill jag gifta mig, säger Olga.

Men hon är inte riktigt säker på hur de är med honom. De har inte hunnit tala om framtiden.

 Publicerad i A-pressen jul/nyår 1989.

Vit makt-ministrar skapar kris i Estland

Trots starka protester, inte minst från landets president, har Estland nu en regering med fem högerextremistiska ministrar. Då gäller det att stötta de anständiga krafterna.
 
Den nye finansministern flinar mot kameran och gör vit makt-tecknet med sina fingrar.
Han heter Martin Helme och är en av fem ministrar från det högerextrema partiet Ekre i den regering som nyligen tillträdde i Estland.

Han har också sagt att Hitler också gjorde bra saker och att Estland i praktiken styrs av en hemlig sammansvärjning. I migrationsfrågan är hans motto ”Blacks go home”.

Av de partier på högerkanten som nått någon position att tala om i parlament och i regeringar i Europa på senare år är Ekre förmodligen det mest extrema. Det kom inte till makten av egen kraft, utan bjöds in av den centerpartistiska statsministern Jüri Ratas.

Det skedde trots starka protester, inte minst från landets president, den politiskt oberoende Kersti Kaljulaid. Hon avfärdades arrogant av en av Ekres andra ministrar som en ”känslomässigt upphetsad kvinna”.

Inför det val som hölls i mars lovade alla etablerade partier att inte samarbeta med Ekre, och att det skulle kunna komma in i en regering betraktades som uteslutet. Centerpartiet hade lett en koalitionsregering med bland andra Socialdemokraterna.

Valet blev en framgång för Ekre men också för det högerliberala Reformpartiet som blev största parti. Allmänt tippades dess ledare Kaja Kallas bilda en ny regering, även om det parlamentariska läget var knepigt.

Centerledaren och statsministern Jüri Ratas fann emellertid att han skulle kunna få majoritet och kunna sitta kvar tillsammans med Ekre och de moderat nationalistiska Isamaa (Fäderneslandet).
Han bröt sitt löfte att inte samarbeta med högerextremisterna. Ekre fick inte bara viktiga ministerposter i den nya regeringen utan också igenom sitt krav på en folkomröstning om att riva upp lagen som ger homosexuella rätt att gifta sig.

Det kan tyckas märkligt att ett främlingsfientligt parti får så starkt stöd, nära arton procent, i ett land som knappt tagit emot några flyktingar alls. En vanlig förklaring är att Estland i sin ambition i att bli en modern nation och främja företagande fört en nyliberal politik som lämnat stora grupper framför allt på landsbygden utanför. Socialdemokraterna har utgjort en modererande kraft, men har inte varit tillräckligt starka för att kunna motverka detta.

Att Estland nu sänder en högerextremist och en EU-motståndare (även om Ekre inte kräver utträde just nu) till EU:s och eurozonens finansministermöten möter förstås oro i Bryssel. Martin Helme säger att han ska motsätta sig alla de reformer och förslag till fördjupat samarbete som ligger på bordet. Frågan är vilket gehör han kan få.

Konsekvenserna i det estniska samhället kan dock bli stora. Ekre har i känd högerpopulistisk anda gett sig på journalister och de statliga medieföretagen. Partiet har genom familjen Helme kontroll över landets ledande dagstidning Postimees. Kritiska journalister har slutat eller sagts upp.

I samband med den nya regeringens tillträde gjorde president Kaljulaid en uppmärksammad protestaktion. Hon kom klädd i en vit tröja med texten ”Sõna on vaba” (Ordet är fritt) och hon lämnade salen när Ekres ministrar presenterades. Presidenten hade övervägt att vägra godkänna den nya regeringen, men fann inte konstitutionellt stöd för att göra så.

Efter sin beundransvärda frihetskamp kunde esterna för snart trettio år sedan återupprätta sin självständighet. Men landet utsätts fortfarande, liksom sina baltiska grannar, för provokationer från Moskva. Det sista Estland behöver är nationell splittring och en politik som ger den ryska ledningen anledning till ännu hårdare angrepp.

Sverige borde bry sig och visa solidaritet med de anständiga krafterna i vårt nära grannland. Viktiga värden står på spel.

Valet i Sydafrika handlar om Mandelas arv

På onsdag håller Sydafrika sitt sjätte val efter demokratins införande. Fortfarande lever miljoner svarta i kåkstäder och livet präglas av arbetslöshet och fattigdom. Men valet handlar mer om makten inom ANC än i landet.
 
”Det var omöjligt, tills det hände.” Det var Nelson Mandelas ord när Sydafrika för 25 år sedan höll sitt första demokratiska val.

Det blev en stor seger för den före detta befrielserörelsen ANC och Mandela blev president och landsfader. Den förhatliga apartheidpolitiken kunde förpassas till historiens skräphög.

Valdagen den 27 april 1994 berörde en hel värld. Jag var på plats för Aftonbladet och åkte på flaket på en pick up tidigt på morgonen till kåkstaden Soweto utanför Johannesburg och såg de långa köerna utanför vallokalerna.

Människor i alla åldrar, många i sina finaste kläder, väntade tålmodigt på sin tur. Män och kvinnor som hela sina liv förtryckts och förnedrats på grund av sin hudfärg fick för första gången vara med och avgöra sitt lands framtid. Det var en gripande uppvisning av glädje, allvar och värdighet.

På onsdag håller Sydafrika sitt sjätte val efter demokratins införande. Landet har kanske världens mest progressiva författning som garanterar alla medborgare mänskliga rättigheter oavsett ras, kön och sexuell läggning, allt symboliserat av nationsflaggan i regnbågens färger.

I det avseendet har landet förändrats i grunden. Men fortfarande lever miljoner svarta i kåkstäder och livet präglas av arbetslöshet och fattigdom. Det ekonomiska och sociala oket från apartheid tynger ännu vardagen.

Olof Palme brukade säga, att dagen efter revolutionen måste befrielseledare bli reformister. Det är sällan att det blir så. Att jämföra ANC och Sydafrika med exempelvis Robert Mugabe i grannlandet Zimbabwe vore dock en grov överdrift.

Trots reformer och förbättringar på många områden har ANC under senare år förskingrat arvet efter Mandela.

Ändå, trots reformer och förbättringar på många områden har ANC under senare år förskingrat arvet efter Mandela. Man har ännu inte klarat av förvandlingen från befrielserörelse till ett öppet och demokratiskt parti. Den omfattande rättsrötan både i samhället och inom partiet, framför allt under den tidigare presidenten Jacob Zuma som nu står åtalad för över 700 fall av korruption, är ett tydligt bevis för det.

Säkert är en del av förklaringen partiets starka dominans, med runt 60 procent i valen, och som en följd av det en svag opposition. ANC har också kvar sin organisatoriska struktur från befrielsekampen, en trepartskoalition som också innesluter kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu. Det är varken politiskt eller fackligt hållbart i framtiden.

Är då slutsatsen att väljarna borde vända ANC ryggen och släppa fram andra partier till makten? Kanske senare, men inte nu.


Valet på onsdag handlar mer om makten inom ANC än i landet. Partiet får säkert återigen egen majoritet, trots allt.

Den nye partiledaren och presidenten Cyril Ramaphosa sedan drygt ett år valdes med mycket knapp majoritet över Zuma-falangens kandidat.  Han behöver en komfortabel valseger för att stärka sin ställning och kunna reformera både sitt parti och landet.

Ramaphosa var känd gruvarbetarledare och antiapartheid-kämpe och ledde förhandlingarna om övergångsstyret i början av 1990-talet. Han var Mandelas favorit till efterträdare, men valet föll på en annan och Ramaphosa lämnade politiken och gick in i näringslivet och skapade sig en stor förmögenhet. Nu, tjugo år senare, kan man säga att Mandelas önskan är uppfylld.

Jag intervjuade (bilden ovan) Ramaphosa i Sydafrika för några år sedan när han förberedde sin comeback i politiken.

– Vi har haft makten i tjugo år. Vi har försonat landet. Vi har skapat bättre levnadsförhållanden. Men vi har inte rört den ekonomiska makten. Vi hade inte kunnat göra annorlunda för då hade ekonomin raserats, sade han då.

– Men nu är tiden mogen för en radikal förändring. Vi ska sprida ägandet, ge mer stöd till svarta, till små och medelstora företag och vi ska ta itu med de verkligt svåra ekonomiska och sociala problemen och ojämlikheten.

På onsdag får de sydafrikanska väljarna säga sitt, precis som 1994. Euforin är borta, men allvar är det även denna gång.

Krönika i Dagens Arena 5 maj

Våga stå upp för ett socialt Europa

 

Socialdemokraterna har en klassisk vänster-högerfråga att använda inför EU-valet. Problemet är att många inte vet vad som menas med ett socialt Europa. 
 
I dag är det upptakt inför EU-valet i maj på Socialdemokraternas kongress i Örebro. I samtliga fem tidigare val har partiet hamnat en bra bit under resultaten i riksdagsvalen.

Kanske kan man bryta den trenden nu. Några saker talar för det.

Det finns ett större allvar denna gång. Den växande högerpopulismen är en fara för demokratin och de värden vårt samhälle bygger på. Klimathotet visar hur livsnödvändigt internationellt samarbete är, inte minst inom EU.

Vidare har britternas beslut att lämna EU inte fått andra att följa efter. I stället har det folkliga stödet för EU ökat. I Sverige har det aldrig varit så stort som nu. Ja eller nej till EU splittrar inte längre vare sig landet eller Socialdemokraterna.

Det ökar möjligheten för att sakfrågorna och de ideologiska skillnaderna kommer i fokus. Enligt en undersökning som Sveriges radio gjort är arbetstagares rättigheter och det sociala Europa den fråga som mest skiljer partierna åt. I Europaparlamentet röstar de rödgröna partierna i allmänhet för förslag inom detta område och de borgerliga samt Sverigedemokraterna nästan alltid mot. Det är bra upplysning för väljarna.

Socialdemokraterna har här en klassisk vänster-högerfråga att gå till val på. Problemet är att många inte vet vad som menas med ett socialt Europa. Ibland talar vi istället om löntagarnas eller medborgarnas Europa.

Mycket handlar om allmänna mål och ambitioner, som den sociala pelaren som antogs vid det extra EU-toppmötet i Göteborg 2017. Men lagstiftning i sociala frågor inom EU får bara gälla arbetslivet och löntagarnas rättigheter, inget annat. Syftet är att skapa ordning och rättvisa på den gemensamma arbetsmarknaden och att motverka social dumpning. Det gäller arbetsmiljö, rimliga arbetstider, rättigheter vid deltidsjobb, rätt till föräldraledighet, till information och samråd med mera.

Det får bara vara minimiregler eller motsvarande kollektivavtal. Man kan tycka att lagarna eller avtalen är bra eller dåliga, men ingenting hotar svensk modell eller välfärd som det påstås från borgerliga partier.

Det är inget nytt. EU har alltsedan starten haft en social dimension. När man tog de första stegen med kol- och stålunionen i början av femtiotalet fanns också ett program med för stöd till de arbetstagare som drabbades när produktion lades ner eller rationaliserades. Romfördraget 1957 innehöll kravet på lika lön mellan män och kvinnor. Därefter har ambitionerna stärkts i takt med det ökade samarbetet och den tekniska och ekonomiska utvecklingen.

Den inre marknaden, som inte minst borgerliga politiker hyllar, hade inte blivit av utan en social dimension.  Det hade aldrig gått att införa fri rörlighet för kapital och företag om detta inte balanserats av gränsöverskridande rättigheter också för arbetstagarna. Att lämna fältet fritt för medlemsländerna att ha vilka arbetsmarknadslagar som helst skulle ha lett till kaos.

Vad EU får och inte får lagstifta om bestäms av fördraget. I artikel 151 (EUF-fördraget) slås fast att medlemsländerna har det yttersta ansvaret för socialpolitiken. Endast i vissa frågor kan EU fatta beslut, nämligen på nio områden som gäller arbetslivet, från hälsa och säkerhet till jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsplatsen.

Lissabonfördraget godkändes för tio år sedan när Sverige styrdes av den borgerliga alliansregeringen. Inte bara det, Sverige var ordförandeland och statsminister Fredrik Reinfeldt tog åg sig en stor del av äran för att det kunde antas, inklusive den sociala dimensionen.

Frågan är varför motståndet inom den svenska borgerligheten är så stort. Till exempel de tyska kristdemokraterna är starka anhängare av ett socialt Europa, medan svenska KD är närmast hatiska. Centern vill att EU ska ha regler för att ska skydda djuren, men inte arbetare.

Socialdemokraterna har alla skäl att stå upp för ett socialt Europa i den kommande EU-valrörelsen.

Tommy Svensson, skribent och tidigare sakkunnig i EU-frågor på UD och chef för de svenska fackens Brysselkontor 2008-2011.

Publicerad i Dagens Arena 24 mars

Låt inte populisterna stjäla Europavalet

Det Europaparlament som vi får vara med att välja den 26 maj liknar inget annat. Det är världens enda parlament som utses av medborgare från flera länder. Vi röstar tillsammans med danskar, tyskar, fransmän, spanjorer, bulgarer med flera. Tyvärr inte med britter denna gång, om de inte ändrar sig.
 
De som väljs har ett europeiskt mandat och ingår i partigrupper sammansatta av ledamöter från olika länder. Dessa är med och stiftar lagar för 500 miljoner medborgare. Det är ett ansvarsfullt och tungt uppdrag, ofta otacksamt eftersom varken de egna partierna eller medierna – och därmed inte heller väljarna – är särskilt intresserade. I alla fall inte hos oss.

En vanlig missuppfattning är att parlamentarikerna företräder sina hemländer. Det gör de inte. De ansvarar enbart inför sina väljare och partierna som nominerat dem. Inte den egna regeringen eller riksdagen.

Ändå är det si och så med känslan av europeisk gemenskap. Valsedlarna är nationella och någon gemensam valdebatt brukar det sällan vara tal om. Valkamperna utkämpas ofta på inhemska frågor. Att vi talar olika språk gör förstås sitt till.

Sedan vi blev medlemmar i EU 1995 har Sverige deltagit i fem Europaval. Jag tycker det har varit ganska bedrövliga tillställningar. Länge var Europavalen repriser av folkomröstningen om EU-medlemskapet, ja mot nej. De starka politiska profilerna har lyst med sin frånvaro, med några undantag.

Jag hoppas partierna skärper sig denna gång, trots att valet i höstas och den långa regeringsbildningen har tagit på krafterna. Det Europaval som äger rum i slutet av maj är det viktigaste som hållits. Det kallas ett europeiskt ödesval och det finns skäl för det.

Det politiska utgångsläget inför Europavalet är likt det vi hade inför det svenska valet i höstas. De traditionellt stora partierna, eller i Europaparlamentet partigrupperna, ser ut att minska rejält. Högerpopulister av olika schatteringar kommer att få ökat stöd. De vill inte längre ”krossa” EU, men göra det handlingsförlamat så att det blir större spelrum för deras antidemokratiska idéer i Europa.

Deras problem är att de för närvarande är uppdelade på tre grupper, men om de enas kan de tävla om att bli största partigrupp. Ändå blir det sannolikt en stor majoritet för de partier – från kristdemokrater till gröna – som vill slå vakt om och utveckla det europeiska samarbetet som det ser ut i dag.

Den avgörande frågan är, precis som när det gäller Sverigedemokraterna, om vi ska ge de högerpopulistiska partierna mer inflytande genom att samarbeta med dem, än de har i kraft av sin representation i parlamentet.

Socialdemokraternas främste företrädare – och kandidat till att bli ordförande i EU-kommissionen – nederländaren Frans Timmermans säger bestämt nej. Hans konservativa motpart i moderaternas och kristdemokraternas partigrupp, Manfred Weber från tyska CSU, håller dörren öppen för en sådan samverkan.

Med det sagt ser jag med viss oro för att EU-valet ska handla om premiärminister Viktor Orbáns Ungern och andra antidemokrater som nu söker makt för att ”förändra EU inifrån”. Eller för att citera Patrik Kronqvist i Expressen för vår del bli ännu en folkomröstning om SD.

Jag inser att det blir en balansgång. Högerpopulismen måste bemötas, men ska inte tillåtas stjäla allt utrymme.

Det måste finnas plats för en seriös debatt mellan ansvarstagande partier om hur vi kan minska de ekonomiska och sociala klyftor som ligger bakom det missnöje som många känner. Politikerna måste också redovisa vad EU-samarbetet betyder för ”vanligt folk”.

En lärdom från den brittiska brexitdebatten är att någon faktiskt måste stå upp och försvara EU från alla myter och lögner som sprids, sa utrikesminister Margot Wallström i den utrikespolitiska debatten i veckan. Europavalet borde vara ett utmärkt tillfälle för det.

Dagens Arena 17 mars

EU är inget Kalle Anka-val

Efter fyra månaders kaos blir det som förr: Sossarna sitter kvar. Det blir inget extraval i april. Vi kan pusta ut och tänka på annat än politik.

Men inte för länge, val blir det ändå. Den 26 maj går vi till Europaval. Det är inget Kalle Anka-val som vi kan strunta i, om någon trodde det.

Det är sjätte gången som vi svenskar får utse ledamöter till Europaparlamentet. Trots att parlamentet är med och stiftar lagar som i högsta grad berör oss har intresset varit klent. 

Det gäller inte bara väljarna, utan även partierna. Och medierna, får man nog tillägga. Anledningarna är flera.

Europaparlamentet befinner sig i medieskugga i stort sett under hela den femåriga mandatperioden. Så plötsligt, en månad före valet, ska kandidaterna berätta vad valet handlar om, vad de gjort och vad de vill göra. De frågor som är aktuella står sällan på dagordningen här hemma. 

Vidare är det svårt att se vad valet leder till. Det finns ingen regering man kan rösta för eller välja bort. Det närmaste är Kommissionen och den utses av medlemsländernas regeringar.

Slutligen är det inte alltid partierna nominerar politiker med starkast lyskraft till Europaparlamentet.

Så det är kanske inte konstigt att folk skolkar eller röstar hipp som happ. Europaparlamentsvalen är med andra ord en chans för uppstickare, typ Junilistan och Piratpartiet. Eller ge oväntat lyft åt småpartier.

Det visade sig redan när vi som nya EU-medlemmar 1995 för första gången ordnade Europaval. Bara 40 procent brydde sig om att rösta, mot 87 procent i riksdagsvalet året innan. Socialdemokraterna fick bara 28 procent, en chocksiffra på den tiden. I stället röstade missnöjda sossar på Nej-partierna Miljöpartiet och Vänsterpartiet. 

Europavalet blev därmed ett slags revansch för Nej-sidan i folkomröstningen om medlemskap året innan. Och frågan om ja eller nej till EU kom att prägla även de följande valen och för lång tid förlama Europafrågan, särskilt inom Socialdemokraterna.

Politiskt var det annars goda tider för S. Den socialdemokratiska gruppen var med bred marginal störst i Europaparlamentet. Elva av femton statsministrar i EU var socialdemokratiska. Nykomlingen Sverige kunde påverka, framför allt när det gällde arbetsmarknad, miljö, utvidgning och öppenhet.

Ändå ville det sig inte riktigt. EU var i stor utsträckning dom och inte vi. Bara nördarna brydde sig. Det senaste decenniets finanskris och flyktingkris förstärkte den känslan.

Jag tror emellertid att det har ändrat sig nu. Inte nödvändigtvis så att folk kommer att rusa till vallokalerna i maj. Men det finns ett nytt allvar när det gäller den politiska situationen i Europa och en större medvetenhet om att vi är en del av denna. Aldrig har inställningen till EU varit så positiv som i dag. 

Brexit, Storbritanniens utträde, som somliga trodde skulle bli en inspiration till fler att lämna har fått motsatt effekt i praktiskt taget hela EU.

Ideologiskt är det kommande Europavalet en spegling av det val vi just hållit. När vi talar om att Sverige har fått ett nytt politiskt landskap, gäller det i ännu högre grad hela EU. Mer än ett val mellan rött och blått är det en försvarskamp för demokrati, mänskliga rättigheter och frihet.

Med all säkerhet kommer gruppen av högernationalistiska partier, där Sverigedemokraterna ingår, att gå fram och stärka sin ställning i Europaparlamentet. Samtidigt visar opinionsmätningarna att både Socialdemokrater och Konservativa kommer att göra stora förluster. 

Hittills har de främlingsfientliga partierna inte haft särskilt stort inflytande i Europaparlamentet därför att de är organiserade i flera partigrupper. Enar de sig kan de bli en av de största partigrupperingarna.

Det nya är att de inte enbart består av partier eller rörelser i opposition. Nu ingår de i regeringen i flera länder och bygger upp ett nytt nätverk från den styrkepositionen. 

I ett europeiskt perspektiv var det svenska valet och regeringsbildningen ett viktigt trendbrott. Till skillnad mot i flera andra EU-länder misslyckades den traditionella högern att ta makten med hjälp av extremhögern. Det gav eko i andra länder.

Det budskapet kan vi förstärka genom att engagera oss också i det kommande Europavalet, och förstås rösta!

Publicerat i Dagens Arena 20 januari 2019