När Olga gjorde revolution - reportage från Rumänien jul/nyår 1989
"Nu vill jag ha barn" Olga har börjat tro på framtiden.
Olga Feraru, 26 år, är tjejen som gjorde revolution - och segrade. Rumänien är fritt och hon vågar tro på framtiden.
- Nu vill jag gifta mig och skaffa barn, säger hon.
Olga är knappt en tvärhand hög men klättrar lätt upp på en stridsvagn och gör segertecknet bredvid en snögubbe med hjälm.Den rumänska revolutionen var blodig, men nu när segern är vunnen finns plats för humor och uppsluppenhet.
Jag träffar Olga i byggnaden som var kommunistpartiets högkvarter och bostad för för den störtade diktatorn Nicolae Ceausescu mitt i Bukarests centrum. Det var härifrån paret Ceausescu tvingades fly i helikopter den 22 december när folkmassan trängde sig in under högljudda burop.
Soldaterna vägrade
Olga var med. Hon såg hur människor mejades ner av säkerhetspolisen, men revolutionen gick inte att hejda.
- Två ungdomar ställde sig på knä framför stridsvagnarna med uppsträckta händer. De försökte stoppa dem, precis som studenterna i Peking. Men tanksen körde rätt över dem, berättar Olga.
Den avgörande vändningen kom när armén gick över på demonstranternas sida.
Olga såg hur två soldater vägrade skjuta mot folket. De blev omedelbart dödade av säkerhetsstyrkorna.
Det blev inledningen till det blodiga inbördeskriget. Olga och andra ungdomar barrikaderade sig tillsammans med armén inne i partibyggnaden. I nära en vecka pågick striderna.
Olga som i vanliga fall är receptionist på en fabrik utanför Bukarest anslöt sig till Nationella räddningsfronten.
- Det var en tragedi, så många döda, säger hon. Tre av hennes vänner från fabriken dog under striderna.
- Visst var jag rädd, men jag trodde aldrig att Securitate, Ceausescus säkerhetsstyrkor, skulle kunna vinna, säger Olga.
Det gjorde de inte heller. Striderna har i stort sett upphört, och i rummet där vi sitter och pratar ligger soldater och sover eller tittar på teve. Överallt finns glassplitter och kulhål.
Gafflar av guld
På våningen ovanför hade Ceausescu en av sina bostäder.
- Vet du att han hade gafflar och knivar av guld, det har jag själv sett, säger hon.
Mörkret faller på och stämningen blir mer spänd. Vakterna skriker nervöst och hotfullt när jag går mellan rummen. Olga måste gå på sitt pass och vi bestämmer att fortsätta intervjun senare.
Efter två timmar möts vi igen på mitt hotell. Jag känner knappt igen henne.
Revolutionstjejen har förvandlats till en välsminkad dam. Den gröna uniformen har hon bytt till en elegant päls.
Nu ska hon gå hem till sina föräldrar och sova i sin egen säng för första gången på över en vecka.
- De har varit oroliga. Pappa har gråtit hela tiden, jag är enda barnet, förklarar hon.
Vill gifta sig
Mest av allt känner hon sig trött. Att revolutionen har segrat och att hennes land är fritt - och att hon är fri - kan hon inte fatta.
När jag ber henne tänka efter vad hon önskar sig mest av allt, skiner hon upp.
- Jo, jag vill ha barn. Tidigare under diktaturen ville jag inte det, för det fanns ingen framtid.
Hennes pojkvän är också med i Nationella räddningsfronten, fast han finns på en annan plats i Bukarest.
-Nu vill jag gifta mig, säger Olga.
Men hon är inte riktigt säker på hur de är med honom. De har inte hunnit tala om framtiden.
Publicerad i A-pressen jul/nyår 1989.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar