Reportage från Östberlin, december 1989: Muren har fallit och östtyskarna kunde äntligen resa fritt. Plötsligt blev den lilla Trabanten världskänd. Jag provkörde den för ett reportage i A-pressen. Mitt livs enda motorreportage (texten nedkortad). Så här följer lite öst-nostalgi.
Är bilen en frihetssymbol? Ja, i alla fall den lilla östtyska Trabanten, den osande tvåtaktaren.
Med sina Trabanter kunde nämligen östtyskarna i tiotusental under hösten resa till väst via Ungern. Till slut fick DDR-regimen ge upp, öppna Berlinmuren och låta sitt folk resa fritt.
Trabanten fick en plats i världshistorien. Om hur många bilmärken kan det sägas?
Numera sprider den östtyska folkbilen sina illaluktande avgaser även i väst, till miljövännernas och myndigheternas förtvivlan.
Jag provade en av de 280 000 trabantbilar som finns i Östberlin. Ägaren Hans-Jürgen Oechler lånade villigt ut sin kärra av 1981 års modell.
Karossen är av plast, så den rostar inte. Krocksäkerheten är det dock si och så med.
Visst är Trabanten liten, den känns mer som en överbyggd moped än en vuxen bil. Den har handväxel som med sitt träinfattade handtag ser mer ut som en gångkäpp.
- Jag har ingen bil, jag har en Trabant, var en vanlig replik i Östtyskland.
För denna bil, som bygger på samma teknik som våra bilar gjorde på 50-talet, får östtyskarna köa i 10-12 år.
- Det är en arbetarbil, säger Hans-Jürgen Oechler. Priset är inte problemet, utan tillgången.
Svårt är det också med reservdelar, och som de flesta bilägare i öst får man räkna med att fixa felen själv.
Egentligen skulle Trabanten vara förbjuden i Västtyskland. Bilen klarar inte miljökraven. Men myndigheterna ser mellan fingrarna och vill inte gärna försvåra för östtyskarna att åka runt i sitt västra grannland, nu när de äntligen har fått chansen.
Är bilen en frihetssymbol? Ja, i alla fall den lilla östtyska Trabanten, den osande tvåtaktaren.
Med sina Trabanter kunde nämligen östtyskarna i tiotusental under hösten resa till väst via Ungern. Till slut fick DDR-regimen ge upp, öppna Berlinmuren och låta sitt folk resa fritt.
Trabanten fick en plats i världshistorien. Om hur många bilmärken kan det sägas?
Numera sprider den östtyska folkbilen sina illaluktande avgaser även i väst, till miljövännernas och myndigheternas förtvivlan.
Jag provade en av de 280 000 trabantbilar som finns i Östberlin. Ägaren Hans-Jürgen Oechler lånade villigt ut sin kärra av 1981 års modell.
Karossen är av plast, så den rostar inte. Krocksäkerheten är det dock si och så med.
Visst är Trabanten liten, den känns mer som en överbyggd moped än en vuxen bil. Den har handväxel som med sitt träinfattade handtag ser mer ut som en gångkäpp.
- Jag har ingen bil, jag har en Trabant, var en vanlig replik i Östtyskland.
För denna bil, som bygger på samma teknik som våra bilar gjorde på 50-talet, får östtyskarna köa i 10-12 år.
- Det är en arbetarbil, säger Hans-Jürgen Oechler. Priset är inte problemet, utan tillgången.
Svårt är det också med reservdelar, och som de flesta bilägare i öst får man räkna med att fixa felen själv.
Egentligen skulle Trabanten vara förbjuden i Västtyskland. Bilen klarar inte miljökraven. Men myndigheterna ser mellan fingrarna och vill inte gärna försvåra för östtyskarna att åka runt i sitt västra grannland, nu när de äntligen har fått chansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar