30 år sedan Rumäniens revolution - mina reportage från julen 1989

30 år sedan Rumäniens revolution - mina reportage från julen 1989

Det är i dagarna 30 år sedan den kommunistiska diktaturen krossades i Rumänien. Det var slutpunkten på de dramatiska händelserna i Östeuropa 1989 när Berlinmuren föll och land efter land befriade sig från den sovjetiska övermakten.

Jag var då utrikeskorrespondent för A-pressen. Mitt huvudsakliga bevakningsområde var Baltikum, men jag kom att på plats följa utvecklingen i framför allt Östtyskland, Tjeckoslovakien och Rumänien, den mest våldsamma och blodiga av de folkliga revolutionerna.

Jag och fotograf Ingemar Björling fick plats på ett plan med hjälpsändning från Berlin, fullastat med korvar, ostar och andra förnödenheter. Vi hann fram innan flygplatsen stängdes på grund av stridigheterna. Hotellet vi bodde på var fullt av kulhål. När jag tog en taxi till radiohuset som upprorsstyrkor intagit blev jag tillsagd att lägga mig på golvet eftersom det vimlade av krypskyttar.

Det skulle dröja en vecka innan vi kunde lämna Bukarest med ett militärflyg som Röda korset chartrat.

I efterhand kom att diskuteras vilken roll de olika aktörerna, den fruktade säkerhetstjänsten, armén och Nationella räddningsfronten, spelade. Men mest uppmärksammat blev den överdådiga lyx som diktatorn Nicolae Ceausescu och hans anhang hade levt under och avslöjandena om vidriga förhållanden för de många barnhemsbarnen.

Här på bloggen ( klicka här   eller på arkivet till höger) så återfinns några av  mina reportage från juldagarna 1989. För den som vill minnas och påminnas om en dramatisk och hoppfull tid i Europa.

Bildtext ovan: På väg hem från Bukarest nyårsafton 1989 i ett militärplan. Framför mig stod en kista med en dödad japansk journalist.

Carlsson vid muren

Carlsson vid muren

Reportage från Västberlin, december 1989. 

Här står Carlsson vid muren. I går var statsminister Ingvar Carlsson vid den fallna berlinmuren och kikade in i öst. 

Där fick jag en intervju med honom (här i nedkortat skick).

- Det är fascinerande att vara i Berlin i en tid som denna, sade han.

Ingvar Carlsson deltog i de västtyska socialdemokraternas kongress i Västberlin. Han känner starkt för Berlin och följer sedan länge  tysk politik nära.

- Jag var i Berlin som student redan 1957, berättar han. Då fanns inte muren, men man upplevde ändå delningen.

Ingvar Carlsson har även varit i Berlin tidigare i år. Men då på den andra sidan muren - och i en annan historisk tid.

På officiellt regeringsbesök träffade handen nu avsatte ledaren Erich Honecker. Då märkte han inte något av den sjukdom och skröplighet som Honecker sägs ha drabbats av.

- Men det framgick klart att han inyte var särskilt påverkad av glasnost.

Något utbyte av intressanta tankar var det inte fråg om.

- Man fick bara standardsvar, säger Carlsson.

- Om någon då hade sagt att muren skulle falla inom ett år hade jag inte trott honom.

Men fallit har den, och Ingvar Carlsson har nu sett det med egna ögon. En ny tid är här och i centrum står åter Tysklandsfrågan.

Men Sveriges statsminister är inte, som vissa andra,  rädd för en tysk återförening.

- Nu gäller det framför allt att Östtyskland utvecklas till en demokrati med fria val. Därefter är det upp till medborgarna i de båda tyska staterna att bestämma om sin framtid, säger han.
 

Trabanten - den lilla bilen med det stora oset.

Trabanten - den lilla bilen med det stora oset.

Reportage från Östberlin, december 1989: Muren har fallit och östtyskarna kunde äntligen resa fritt. Plötsligt blev den lilla Trabanten världskänd. Jag provkörde den för ett reportage i A-pressen. Mitt livs enda motorreportage (texten nedkortad). Så här följer lite öst-nostalgi.

Är bilen en frihetssymbol? Ja, i alla fall den lilla östtyska Trabanten, den osande tvåtaktaren.

Med sina Trabanter kunde nämligen östtyskarna i tiotusental under hösten resa till väst via Ungern. Till slut fick DDR-regimen ge upp, öppna Berlinmuren och låta sitt folk resa fritt.

Trabanten fick en plats i världshistorien. Om hur många bilmärken kan det sägas?

Numera sprider den östtyska folkbilen sina illaluktande avgaser även i väst, till miljövännernas och myndigheternas förtvivlan.

Jag provade en av de 280 000 trabantbilar som finns i Östberlin. Ägaren Hans-Jürgen Oechler lånade villigt ut sin kärra av 1981 års modell.

Karossen är av plast, så den rostar inte. Krocksäkerheten är det dock si och så med.

Visst är Trabanten liten, den känns mer som en överbyggd moped än en vuxen bil. Den har handväxel som med sitt träinfattade handtag ser mer ut som en gångkäpp.

- Jag har ingen bil, jag har en Trabant, var en vanlig replik i Östtyskland.

För denna bil, som bygger på samma teknik som våra bilar gjorde på 50-talet, får östtyskarna köa i 10-12 år.

- Det är en arbetarbil, säger Hans-Jürgen Oechler. Priset är inte problemet, utan tillgången.

Svårt är det också med reservdelar, och som de flesta bilägare i öst får man räkna med att fixa felen själv.

Egentligen skulle Trabanten vara förbjuden i Västtyskland. Bilen klarar inte miljökraven. Men myndigheterna ser mellan fingrarna och vill inte gärna försvåra för östtyskarna att åka runt i sitt västra grannland, nu när de äntligen har fått chansen.

De störtade en diktatur, Rumänien julen 1989

En officer och en student. Tillsammans har de störtat en diktator  

Reportage från Rumänien december 1989 

För i dagarna 30 år sedan störtades den kommunistiska diktaturen i Rumänen. Det blev kulmen, och ett blodigt avslut, på den dramatiska hösten 1989 då Europas politiska karta ritades om. Jag var på plats i Bukarest och rapporterade för A-pressen under julveckan 1989.

Detta är en artikel inifrån radio- och tevehuset som hade intagits av revolutionsstyrkorna. Jag hade tagit mig dit och fick intervjua några av de centrala personerna i Nationella räddningsstyrkan som den upproriska koalitionen kallade sig.

 

 - Studenterna startade revolutionen och vi avslutade den, säger den rumänske kaptenen Mihai Lupoiu, som var den förste officer som gick över till de demonstrerande ungdomarnas sida.

- Jag deserterade, säger han lugnt. Och så ger han studentledaren Vasile Heaesa en segerkram.

Kapten Lupoiu säger det inte själv, men utan tvivel var hans beslut av avgörande betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen.

- Det var viktigt att en officer syntes i teverutan och kunde ge revolutionen sitt stöd. Annars hade inte människor, och framför allt inte soldaterna, vågat lita på att armén skulle stå bakom upproret, säger han.

Radio- och tevehuset - revolutionens hjärta

Sedan första revolutionsdagen har han inte lämnat radio- och tevehuset. Det var och är fortfarande revolutionens hjärta och ledningscentral.

Huset bevakas ännu av soldater och stridsvagnar. Jag får gå igenom fem säkerhetskontroller innan jag släpps in i studiolokalerna. Folk springer omkring, en direktsändning förbereds till Moskva. Alla, till och med den sovjetiske tevejournalisten har revolutionens arrmbindel på sig.

Här fanns redan under de inledande dagarna av upproret Nationella räddningsfrontens ledning och det som skulle bli stommen i den nya regeringen. Härifrån kunde de nå ut till folket med sitt budskap.

Men man stod under ständigt angrepp från Securitate, den störtade diktatorn Ceausescus säkerhetsstyrkor. Striderna pågick till och med inne i tevehuset. Infiltratörer mördade folk i korridorerna.

Kapten Lupiou stod beväpnad inne i studion och vaktade dörren under sändningarna.

- Hade någon försökt att ta sig in hade jag skjutit, säger han bestämt.

- Revolutionen var helt spontan, det fanns ingen plan eller grupp bakom det hela. Och armén visade att man var på folkets sida, säger studentledaren Vasile Heasesa, som jag också träffar i radio-och tevehuset.

De båda revolutionsledarna - officeren och studenten - sitter framför det fria Rumäniens symbol - den blågulröda nationsflaggan med det kommunistiska emblemet i mitten bortklippt.

Telefonkontakt med Gorbatjov

Båda två tillhör nu landets högsta ledning - Nationella räddningsfrontens råd. Det har övertagit parlamentets roll i väntan på de fria val som ska hållas i april.

Kapten Lupoiu slår bestämt fast att Rumänien även i fortsättningen ska tillhöra Warsawapakten. Den nya ledningen har stått i telefonkontakt med Sovjetledaren Michail Gorbatjov.

- Han var mycket bestämd på att Sovjet skulle hålla sig utanför. Han erbjöd oss humanitär hjälp, och sade att det aldrig skulle bli tal om att sända soldater eller vapen.

Var upproret mot Ceausescu eller mot kommunismen?

Studenter och militärer omfamnar varandra , men hur länge kan den enigheten bestå?

De båda är överens om att Rumänien ska bli en demokrati med flerpartisystem, att en öppen debatt och dialog är viktigt. Men om framtiden för kommunistpartiet, som de båda tillhör, har de olika syn.

Jag frågar om revolutionen riktade sig emot det kommunistiska styrel eller enbart Ceausescudiktaturen.

Kapten Lupoiu svarar snabbt:

- Mot Ceausescu och absolut inte mot kommunistpartiet. Partiet kommer även i framtiden att ha en stark ställning.

Han säger att han svarar för båda två, eftersom han behärskar engelska bäst.

Men den unge Heasesa ler och säger stillsamt:

- Kommunistpartiet kommer att spela en väldigt liten roll, åtminstone de närmaste tio åren.

Kapten Lupoiu skyndar sig att säga att han inte menade att censurera sin vän.

Det lilla meningsutbytet belyser en konflikt som kan bli svår att hantera när revolutionsyran väl lagt sig.

Men än så länge kramar alla varandra.

Text: Tommy Svensson Foto: Ingemar Björling





 

Rumänien 1989 - Vad kommer upp i tö?

Vad kommer upp i tö?

Reportage från Rumänien december 1989

Som ett lekfullt segermonument står en snögubbe med hjälm och spade på vakt på Revolutionstorget i Bukarest centrum.

Men revolutionen var inget snöbollskrig. Och ovisst är vad som kommer upp i tö.

Enligt Nationella räddningsfronten dödades drygt 10 000 människor under upproret mot Ceausescu-diktaturen. Det är ett högt pris, men avsevärt mindre än de 60 000 som först uppgavs. Den siffran sägs nu gälla för Ceausescus tid vid makten.

Kanske dröjer det innan vi får hela sanningen om revolutionens utbrott och omfattningen av striderna.

En annan fråga: Vad gjorde det rumänska folket egentligen revolution mot - diktatorn Ceausescu eller det kommunistiska systemet?

Den unge soldaten som deltagit i striderna om Bukarests flygplats tittar förvånat på mig.

-Självklar mot både kommunismen och Ceausesc. För oss var det ingen skillnad.

Han berättar att han grät medan han sköt mot anstormande Securitate-soldater - unga pojkar som han själv. Men han sköt och dödade för att Rumänien skulle bli ett fritt land, fritt från det kommunistiska styret.

Studenterna på universitet ger samma svar. Den hatade diktatorn och kommunistpartiet var så förknippade med varandra att det självklart var mot kommunismen de slogs.

Men när jag beger mig bort till Radio- och tevehuset och samtalar med representanter för Nationella räddningsfronten, landets nya ledning, blir svaren annorlunda.

Den nya regeringens talesman Victor Ionescu betonar visserligen att Rumänien nu är ett demokratiskt land med mänskliga fri- och rättigheter för alla medborgare. Men det betyder inte att revolutionen riktade sig mot kommunistpartiet eller kommunismen som idé.

- I väst har ni inte förstått kommunismens ställning i vårt samhälle, säger han. Glöm inte att många av dem som deltog i revolutionen är kommunister.

Det senare är sant. Många av dem som nu har makten har länge tillhört och gjort karriär i det kommunistparti som knäföll för Ceausescu, "geniet från Karpaterna" och "hjältarnas hlälte".

Därför har de allt intresse av att framställa den folkliga revolutionen som riktad mot en vansinnig diktator och inte mot det system och det parti som frambringade denne despot.

Nicolae och Elena Ceausescu är döda och begravda. Kommunistpartiet förefaller lika livlöst, men det är som om ingen vågar peta på det. Begravt är det i alla fall ännu inte.

Jag frågar vem som efter Ceausescu är kommunistpartiets ledare. Talesmannen Ionescu tvekar en stund, men kommer fram till att det måste vara den nye presidenten och Nationella räddningsfrontens ledare Ion Iliescu.

Sedan rusar han iväg för att vara med i en direktsändning med sovjetisk teve. Jag får följa med in i studion och frågorna från Moskva visar sig till stor del handla om kommunistpartiets situation.

Panelen från Nationella räddningsfronten försäkrar att kommunistpartiet är intakt och kommer att ha en framträdande roll även i framtiden.

Det är inte riktigt vad folket på gatan väntar sig. Och när jag lämnar Bukarest har jag studenten Adam Ileanas ord i öronen.

- Om det visar sig att vi bara ersatt en kommunistregim med en annan gör vi om revolutionen, igen och igen.

Kommentar i efterhand: Siffrorna på antalet döda under upproret angavs senare till cirka 1 200. Kommunistpartiet förbjöds, men många av dess företrädare ömsade skinn och höll sig kvar vid makten. Under de 30 år som gått sedan revolten (mer korrekt än "revolutionen") har Rumänien dessvärre präglats av politisk instabilitet och omfattande korruption. 

Plötsligt fanns det mat och kaffe - Rumänien jul/nyår 1989

Det rumänska folket har gjort revolution. Och för första gången på tio år har Angela Vld i Bukarest kunnat köpa kaffe.

- Vi är så lyckliga. Vi behöver inte längre frysa, och i affärerna finns mat, säger hon

Utanför livsmedelsaffären ringlar sig kön på gatan. Folk trängs, ropar och bråkar.
Men nu lönar det sig att köa, även för dem som står längst bak. Varor som rumäner inte sett på åratal finns att köpa - kaffe, apelsiner och kött.

Aldrog har väl en revolution så snabbt förändrat befolkningens levnadsvillkor som i Rumänien.

- Före revolutionen hade jag noll grader hemma i min lägenhet. Nu har jag 22 grader varmt, säger Angela.

- Jag tror inte att ni kan förstå hur vi hade det under Ceausescu. I skolorna var det så kallt att barnen måste ha ytterkläderna på. De kunde inte skriva för att de frös om händerna.

Men hur har förändringen kunnat ske så snabbt?

Svaret är att mat fanns även tidigare i jordbrukslandet Rumänien - men nästan allt gick på export.

Den nya regeringen stoppade livsmedelsexporten och upphävde ransoneringarna på elektricitet och gas. Tillsammans med de omfattande hjälpsändningarna har det givit omedelbara resultat.

- Det finns till och med godis för barnen, säger Angela och pekar på sin 11-årige son. Han ler med hela ansiktet och lånar mitt anteckningsblock. I det skriver han "We love Suedia!"

Så går de hem till sin varma lägenhet för att dricka kaffe, äta apelsiner, njuta av att kunna ha lamporna tända på kvällen och titta på amerikanska serier på teve. De har börjat ett nytt liv.

När Olga gjorde revolution - Rumänien jul/nyår 1989, artikel 2

 När Olga gjorde revolution - reportage från Rumänien jul/nyår 1989

"Nu vill jag ha barn" Olga har börjat tro på framtiden.

Olga Feraru, 26 år, är tjejen som gjorde revolution - och segrade. Rumänien är fritt och hon vågar tro på framtiden. 

- Nu vill jag gifta mig och skaffa barn, säger hon.

Olga är knappt en tvärhand hög men klättrar lätt upp på en stridsvagn och gör segertecknet bredvid en snögubbe med hjälm.

Den rumänska revolutionen var blodig, men nu när segern är vunnen finns plats för humor och uppsluppenhet.

Jag träffar Olga i byggnaden som var kommunistpartiets högkvarter och bostad för för den störtade diktatorn Nicolae Ceausescu mitt i Bukarests centrum. Det var härifrån paret Ceausescu tvingades fly i helikopter den 22 december när folkmassan trängde sig in under högljudda burop.

Soldaterna vägrade

Olga var med. Hon såg hur människor mejades ner av säkerhetspolisen, men revolutionen gick inte att hejda.

- Två ungdomar ställde sig på knä framför stridsvagnarna med uppsträckta händer. De försökte stoppa dem, precis som studenterna i Peking. Men tanksen körde rätt över dem, berättar Olga.

Den avgörande vändningen kom när armén gick över på demonstranternas sida.

Olga såg hur två soldater vägrade skjuta mot folket. De blev omedelbart dödade av säkerhetsstyrkorna.

Det blev inledningen till det blodiga inbördeskriget. Olga och andra ungdomar barrikaderade sig tillsammans med armén inne i partibyggnaden. I nära en vecka pågick striderna.

Olga som i vanliga fall är receptionist på en fabrik utanför Bukarest anslöt sig till Nationella räddningsfronten.

- Det var en tragedi, så många döda, säger hon. Tre av hennes vänner från fabriken dog under striderna.

- Visst var jag rädd, men jag trodde aldrig att Securitate, Ceausescus säkerhetsstyrkor, skulle kunna vinna, säger Olga.


Det gjorde de inte heller. Striderna har i stort sett upphört, och i rummet där vi sitter och pratar ligger soldater och sover eller tittar på teve. Överallt finns glassplitter och kulhål.

Gafflar av guld

På våningen ovanför hade Ceausescu en av sina bostäder. 

- Vet du att han hade gafflar och knivar av guld, det har jag själv sett, säger hon.

Mörkret faller på och stämningen blir mer spänd. Vakterna skriker nervöst och hotfullt när jag går mellan rummen. Olga måste gå på sitt pass och vi bestämmer att fortsätta intervjun senare.

Efter två timmar möts vi igen på mitt hotell. Jag känner knappt igen henne.

Revolutionstjejen har förvandlats till en välsminkad dam. Den gröna uniformen har hon bytt till en elegant päls.

Nu ska hon gå hem till sina föräldrar och sova i sin egen säng för första gången på över en vecka.

- De har varit oroliga. Pappa har gråtit hela tiden, jag är enda barnet, förklarar hon.

Vill gifta sig 

Mest av allt känner hon sig trött. Att revolutionen har segrat och att hennes land är fritt - och att hon är fri - kan hon inte fatta.

När jag ber henne tänka efter vad hon önskar sig mest av allt, skiner hon upp.

- Jo, jag vill ha barn. Tidigare under diktaturen ville jag inte det, för det fanns ingen framtid.

Hennes pojkvän är också med i Nationella räddningsfronten, fast han finns på en annan plats i Bukarest.

-Nu vill jag gifta mig, säger Olga.

Men hon är inte riktigt säker på hur de är med honom. De har inte hunnit tala om framtiden.

 Publicerad i A-pressen jul/nyår 1989.