Varför vissnar rosorna?

Luften har gått ur Europas S-partier. Traditionella väljargrupper har tappat förtroendet för deras förmåga att möta dagens utmaningar.

Många läsare av Dagens Arena har hjärtat hos socialdemokraterna, eller i alla fall hos vänstern. Därför vore det kul att skriva något uppmuntrande inför jul och nyår.

Visst, här hemma går det hyfsat för statsminister Stefan Löfven (S) och hans regering, med tanke på förutsättningarna.

Blickar vi ut över Europa blir det dystrare. Det ser inte ut att bli ett gott nytt år.

Den bistra sanningen är att socialdemokratin i Europa är i en brant utförsbacke. På drygt tio år har man tappat var tredje väljare. I en del länder har luften helt gått ur forna stora och stolta s-partier. I andra bävar man inför kommande val.

Raset sammanfaller med den ekonomiska krisen, den ökade invandringen, terrorismen och globaliseringen. Uppenbarligen har socialdemokratin inte haft en politik för att möta dessa utmaningar som ingett förtroende hos traditionella väljargrupper.

I norra Europa har man tappat väljare framför allt till populistiska partier till höger, i södra Europa till populister till vänster. Naturligtvis skiftar orsaker och förlopp från land till land.

Den mest uppmärksammade kollapsen har det grekiska Pasok stått för. Partiet rasade från 44 procent 2009 till knappt 5 procent i det senaste valet.

I Polen fick socialdemokraterna fick 45 procent 2001, men kom inte ens in i parlamentet förra året. Islands socialdemokrater var landets största parti 2009 med 30 procent. I årets val fick man knappt sex procent.

På vissa håll får man kämpa för att hålla flytande i stora koalitioner, som i Tyskland och Österrike. I Storbritannien och Spanien är s-partierna djupt splittrade. Av de nordiska länderna är man i regeringsställning bara i Sverige.

2017 kallas ett ödesår för EU. Men det kan också ses som ett ödesår för europeisk socialdemokrati. I de tre viktiga val vi har framför oss riskerar socialdemokraterna att sitta på avbytarbänken.

I Nederländerna blir valet den 15 mars en uppgörelse mellan två högerpartier, premiärminister Mark Ruttes borgerliga Folkpartiet och Geert Wilders främlingsfientliga Frihetspartiet. Socialdemokraterna, som med sina knappt 25 procent var på vippen att bli största parti vid det förra valet, har under de fyra år man samregerat med högern rasat till runt 7 procent.

Även presidentvalet i Frankrike i vår blir det av allt att döma en kamp mellan två högerpolitiker, republikanernas Francois Fillon och Nationella frontens Marine Le Pen. Om socialisternas kandidat går vidare efter första omgången är det en sensation.

I Tyskland är SPD visserligen näst största parti, men avståndet till koalitionspartnern CDU med förbundskansler Angela Merkel i spetsen är stort. I stället riktas intresset mot utmanaren från höger, Alternativ för Tyskland.

Hur kunde det bli så här?

Statsvetaren Göran von Sydow skriver i Tiden (nr 1/2016) att »europeisk socialdemokrati har en stor gåta att lösa: hur kunde man misslyckas med att mobilisera stöd i följderna av finans- och eurokrisen?«

Hans svar är brist på egen analys, en ny ovan politisk dagordning och starkt fokus på ansvarstagande (som inte belönats av väljarna).

Tidskriften Economist (2/4 2016) skriver att en av orsakerna är s-partiernas framgångar.

Socialdemokratin har vunnit kampen om välfärdssamhället som accepteras av rivaliserande partier både till höger och vänster. Men nu »förs man inte längre fram av historiens flodvåg, utan snarare simmar mot strömmen«.

Jag vill lägga till fackets försvagning i Europa, som bidragit till att utsatta löntagare känt sig ännu mer övergivna under tider av kris och förändringar och som därför lockats av högerpopulister.

Nå, men någonstans går det väl bra för socialdemokraterna? Jo, i Rumänien vann man en jordskredsseger för en vecka sedan. Men korruptionsanklagelser gör att jublet fastnar i halsen. I Portugal leder man en vänsterkoalition som klarar sig riktigt bra, mot alla odds.

Fast starkaste fästet är utan tvivel Malta! Där regerar den relativt unge s-ledaren Joseph Muscot framgångsrikt efter att ha fått 55 procent i det senaste valet. Och från årsskiftet tar den lilla ön i Medelhavet över ordförandeskapet i EU.

Alltid något.

Krönika i Dagens Arena 18/12 2016

I Trumps Amerika ska facket veta sin plats

Trumps anställda i Las Vegas fick rätt i domstol att organisera sig. Men som president kommer Trump att kunna skada facket.


Äntligen kan hotellstäderskan Celia Vargas, 57 år, gå med i facket.

Ni kanske minns bilderna av demonstrerande arbetare utanför Donald Trumps hotell i Las Vegas som flimrade förbi i rapporteringen om det amerikanska valet.

Det var ett pikant inslag och en aning pinsamt för den republikanske kandidaten som framställde sig som arbetarnas bäste vän. Kepsen hamnade på sned.

Celia Vargas och hennes arbetskamrater ville tillhöra en fackförening. De ville få rätt att förhandla om sina löner och arbetsvillkor. Kollegor på andra hotellen i stan som hade kollektivavtal tjänade tre dollar mer i timmen och hade bättre arbetsvillkor.

De hade gjort allt rätt enligt lagen. De lämnade in en ansökan. De ordnade en omröstning. I december förra året sade en majoritet ja till att gå med i det lokala hotellarbetarfacket, Culinary Workers Union Local 226.

Men Trump sade nej och gjorde som så många amerikanska företag gör när de vill hindra sina anställda att organisera sig. De vägrar ha med facket att göra. De förhalar processen. De trakasserar fackliga aktivister. När Celia Vargas och hennes kollegor satte på sig fackföreningsknappar blev de avstängda från jobbet.

Ärendet hamnade hos arbetsdomstolen NLRB, National Labor Relations Board, som ska skydda anställdas rätt att organisera sig fackligt.

Den 3 november – mitt i presidentvalets intensiva slutspurt – gav domstolen de anställda rätt. Trumps företag bröt mot lagen när det vägrade de anställda att vara med i facket. Det var en stor – och politiskt symbolisk – seger för Celia Vargas och för hela den amerikanska fackföreningsrörelsen.

Fem dagar senare vann Donald Trump presidentvalet. Så nu kan han ta revansch. Kanske inte direkt mot sina anställda i Las Vegas, men han kan se till att domstolar inte längre röstar i fackets favör.

Mest uppmärksammat är Högsta domstolen. Genom att utse nya konservativa domare där kan Trump och republikanerna påverka politiken för decennier framåt. Det har talats mest om frågor som abort, vapenlagstiftning och homosexuellas rättigheter. Men det gäller även arbetsmarknadsfrågor och fackliga rättigheter.

När jag träffade en fackföreningsledare i Florida före valet om den viktigaste valfrågan för facket, svarade han snabbt: Högsta domstolen.

Samma sak kan hända med arbetsdomstolen. NLRB har länge varit en nagel i ögat på republikanerna. Inte blir det bättre av att den vågat ge sig på den nya presidenten.

Nu är det Trump som med stöd av senaten utser dess ledamöter enligt ett rullande schema.
Räkna med att han kommer att se till att facket trängs tillbaka.

I republikanernas valprogram beskrivs domstolen som »agenter« åt Obamaadministrationen. Bland annat kritiseras den för att inte godkänna gula fackföreningar, inte anpassa sig till den »moderna ekonomin«, utan åberopar fackliga rättighetslagar från en svunnen tid.

Det sista är sant. Det finns helt enkelt inga »moderna« lagar om fackliga rättigheter, vilket säger en hel del om det fackets villkor i USA. Den senaste lagen som stärkte arbetstagarnas fackliga rättigheter är från 1935, under New Deal-epoken, och innebar bland annat att NLRB inrättades.

President Barack Obama gjorde ett försök. I början av sin presidenttid lanserade han »Employees Free Chocie Act« som skulle underlätta facklig organisering. Den stoppades av republikanerna i kongressen och nu kan de definitivt slänga den i papperskorgen.

Artikeln i The New York Times som berättar Celia Vargas historia slutar med orden: Trump får hennes arbetskraft, men inte hennes röst. Men ironiskt nog var det just många röster från arbetare som banade väg för den kanske mest fackföreningsfientliga presidenten någonsin.

Daniel Reynolds är fackföreningsledare för AFL-CIO i södra Florida: Trump vore en katastrof för facket, säger han. Jag mötte honom med några dagar kvar till valet.
Tommy Svensson

Facket stöder Hillary

FLORIDA: Det är Trump och Clinton, sexism och mejlskandaler. Det sägs vara den smutsigaste presidentvalskampanjen någonsin. Många undrar om det är en TV-såpa eller verklighet.

Men för det amerikanska facket är det blodigt allvar, nästan på liv och död.

- Om Donald Trump vinner och får genomföra sin antifackliga politik kan vi förlora bortåt två miljoner medlemmar, säger fackföreningsledaren Daniel Reynolds.

Därför visar han gärna upp sin Hillary Clinton-tröja med texten "She´s With Us".

Vi träffar honom på kontoret i ett vidsträckt villaområde. Det är fullt med kampanjmaterial och ett av rummen sitter frivilliga valarbetare som ringer, sänder mejl och knackar dörr för att få folk att gå och rösta, helst på de demokratiska kandidaterna förstås. Facket har hundratals sådana valbyråer runt om i landet.

Han liknar en sheriff i en amerikansk film där han sitter vid sitt stora skrivbord. Väggen är full av foton, bland annat på sig själv och paret Bill och Hillary Clinton. Han har känt dem sedan början av nittiotalet. Hans fru arbetade åt Hillary i Vita huset.

- Hon är mycket varmare privat, men det kommer tyvärr inte fram när hon uppträder offentligt, säger han om kvinnan som om några dagar kan bli USA:s president. Han erkänner att han är en smula nervös och vågar inte ta ut någon seger i förskott.

Donald Reynolds arbetar för AFL-CIO, den största fackliga centralorganisationen i USA med drygt tolv miljoner medlemmar. Den före detta snickaren har flera fackliga uppdrag, bland annat som rådgivare åt den nationella styrelsen och ordförande för avdelningen i Broward County i södra Florida.

Han var utsänd av det amerikanska facket för att stödja polska Solidaritet i början av åttiotalet. Det var en facklig kamp som slutade med att kommunismen föll samman i Europa. Men kapitalismen i USA har varit svårare att tampas med.

USA har aldrig haft ett socialdemokratiskt arbetarparti av betydelse. För facket och arbetare har Demokraterna varit det naturliga valet. Republikanerna står till höger och företräder storföretagen och de rika. Men det har funnits republikanska politiker som lockat många arbetare, till exempel Ronald Reagan.

Donald Trump försöker i årets valrörelse göra samma sak. Hans tal om att ta tillbaka amerikanska jobb och stoppa invandringen riktar sig till vita besvikna arbetarväljare.

- Visst finns det arbetare som lockas av Trump. Den ekonomiska krisen har slagit hårt och många har fått se sina företag lägga ner eller flytta utomlands. Även vi i den fackliga rörelsen är kritisk frihandelsavtal som vi anser är obalanserade, säger han.

Enligt Reynolds är det dock knappast fackliga medlemmar som i särskilt stor utsträckning kan tänka sig att rösta på den republikanske kandidaten. De vet att så mycket står på spel.

Facket hade sina glansdagar, om än nedsvärtade av korruption i en del förbund, på 1950-talet. Sedan dess har det gått utför. Det beror dels på strukturförändringarna, tillverkningsindustrin ersattes av serviceekonomi, dels på en medveten strategi från företagen och konservativa politiker att hålla facket borta.

- Det började med Ronald Reagan och fortsatte under presidenterna Bush. Fackets trängdes tillbaka och med Donald Trump som president skulle det bli ännu svårare.

Frågan är om man tål en sådan smäll.

Jag tittar in i rummet bredvid hos Dana Shumate och hennes valarbetare. Hon visar på mobilen att de har nått över en miljon väljare med uppmaningen att gå och rösta. Hon tycker gensvaret är bra. Det är roligt men intensivt.

- Å, jag längtar till det är över, säger hon och nästan stapplar tillbaka till sitt bord.

Men ända fram till tisdag ska hon, Daniel Reynolds och tusentals andra fackliga aktivister göra allt för en demokratisk valseger – och ge nytt hopp åt en trängd fackföreningsrörelse.

Tommy Svensson

Fackets viktigaste fråga – Högsta domstolen

På frågan vad som är viktigast i valet svarar Daniel Reynolds något överraskande: Högsta domstolen!

- Viktiga lagförslag som gäller facket och rätten att organisera väntar på avgörande i Högsta domstolen, säger han. Så för oss är det livsviktigt att de nya ledamöterna är liberala och för fackliga rättigheter. Det får konsekvenser tjugo-trettio år framöver!

För närvarande står det lika mellan liberala och konservativa ledamöter (4-4) sedan en konservativ ledamot avlidit. Flera av dem är emellertid i åttioårsåldern (alla sitter på livstid) och under den nästa presidenten kan det bli fler utnämningar.

Det räcker dock inte med att Clinton vinner. Det måste också bli demokratisk majoritet i senaten, som ska godkänna utnämningarna.

- Det är väldigt svårt att bilda en fackförening i USA. Först måste minst trettio procent av de anställda skriva under en ansökan. Sedan måste minst femtio procent rösta för i en omröstning.

-Under tiden kan företagen göra allt för att hindra att det blir ett ja. Att hålla facket borta, ”union-busting” är en storindustri in det här landet, berättar den luttrade fackföreningsmannen.

Republikanerna står bakom den kontroversiella lagen ”Right to Work”, som finns i mer än hälften av delstaterna och som trots sitt namn har som enda syfte att stoppa facket.

Därför hoppas han att president Barack Obamas lagförslag som skulle göra det lättare att bilda fackföreningar, ”Employee Free Choice Act”, äntligen kan gå igenom under Clinton.

 Fackets nya vapen - kvinnorna

De fackliga medlemmarna är en viktig väljargrupp. Hushåll med en facklig medlem utgör nästan 20 procent av väljarna och nära 60 procent röstade demokratiskt vid det förra presidentvalet.

För första gången under ett presidentval vänder sig facket i år direkt till de kvinnliga medlemmarna. Nära sju miljoner kvinnor är fackliga medlemmar.

Enligt Liz Shuler i AFL-CIO:s ledning, är kvinnorna är mer politiskt aktiva än männen. De stöder Clinton för att hon står för fackliga rättigheter och kollektivavtal, högre minimilön – två tredjedelar av dem som går på minimilön är kvinnor – sjukersättning och föräldraledighet.

Inte enbart för att hon är kvinna.

I de så kallade vågmästarstaterna, dit Florida räknas, säger 76 procent av de kvinnliga medlemmarna och 62 procent av de manliga medlemmarna i AFL-CIO att de ska rösta på Clinton, enligt fackets egen undersökning.

Publiceras i Aktuellt i Politiken 4 november

Ska Florida avgöra valet igen?

MIAMI. - Vi vann, jublade publiken på Burgers & Beers joint och sträckte händerna i luften efter den sista presidentvalsdebatten.

De käkade upp sina Clintonburgare, specialgjorda för kvällen, svepte ölen och gick ut i den ljumma kvällen på södra Miami Beach.

Jo, Hillary Clinton vann debatten och ser ut att ha en säker ledning. Men det är inte över. 

I dörren ropade folket från demokraternas lokala kampanj, som bokat stället, att de behöver fler frivilliga. Med drygt två veckor kvar till valdagen handlar det bara om en sak – att få folk att rösta!

Få vet det bättre än de i Florida. Här förlorade Al Gore mot George Bush med drygt 500 röster i ett avgörande valdistrikt. Vid förra valet vann Barack Obama med knappt 75 000 röster – i en stat med 20 miljoner invånare.

Florida är den största och viktigaste av de så kallade sving-staterna, det vill säga en handfull delstater där valutgången inte är given på förhand. Den som segrar här, tar hem Floridas alla 29 elektorsröster – och har en bra chans att vinna hela valet.

Även denna gång kan det bli en rysare. Opinionsmätningarna visar en knapp men osäker ledning för Hillary Clinton över republikanernas Donald Trump. Precis som hela USA är Floridas politiska karta tydligt uppdelad. Den norra delen av staten domineras av äldre vita och är starkt konservativt som den övriga amerikanska södern. Södra Florida är liberalare, mer tolerant och har stor andel spansktalande och afroamerikaner.

- Vi måste leverera massor av röster för att väga upp norra Florida, säger en i ledningen för Clintonkampanjen. Han är orolig för att många inte bryr sig om att rösta eftersom Hillary tycks ha ett säkert försprång nationellt.

Han erkänner inofficiellt att det är ett problem för kampanjen att man inte har ett lockande och kärnfullt tema, som Obamas ”change” och ”yes, we can”. Det är svårt att väcka entusiasm för en kandidat som många talar om som den ”minst dåliga”. 

Hillary Clintons låga popularitet måste ses mot bakgrund av trettio års förtalskampanj och en uppenbar antifeministisk attack på henne från den amerikanska högern. Hennes tillkortakommanden är ingenting mot Donald Trumps vulgära uppträdande och grova utspel – senast att valet är riggat och att han vägrar säga att han kommer att acceptera resultatet om han förlorar.

Många är rädda för vad som ska hända om Trump vinner. Nu tycks oron vara nästan lika stor för följderna om han förlorar. Ska han mana till uppror? På hans möten talas om revolution och att blod ska flyta. 

Att det ändå är jämnt kan förklaras med att USA numera är så extremt polariserat. Partierna kan ställa upp med vem som helst och ändå få sina 40 procent.

Trots att Trump är i öppen konflikt med sitt parti säger praktiskt taget alla som identifierar sig som republikaner att de ska rösta på honom. Och det finns en jordmån för hans populistiska budskap. 

- Många har fått det ekonomisk sämre. Inget tvivel om att han slår an hos någonting även hos arbetare som brukar rösta demokratiskt, säger en fackföreningsledare. Men det gäller knappast dem som är fackligt organiserade. 

Jag tar en buss och reser genom nedgångna och schabbiga småorter, det USA som lever sida vid sida med rikedomen och lyxen i ”solskensstaten Florida”. Luggslitna människor vars ansikten och kroppar vittnar om ett hårt och strävsamt liv, unga latinos som ännu hoppas på den amerikanska drömmen.

Det är dessa som nu ska nås med budskapet om att de ska gå och rösta. Annars blir det ingen ny segerfest på Burgers & Beers joint på valkvällen den 8 november.

Krönika i Dagens Arena 23 oktober

S tappar mark när britterna lämnar EU-parlamentet

Storbritannien ska vara ute ur EU senast i mars 2019. Det är det nya beskedet från premiärminister Theresa May.  

Bara några månader senare är det val till Europaparlamentet, ett val som alltså inte britterna deltar i.

Därmed försvinner 73 av de nuvarande 751 ledamöterna. Frågan är då hur det påverkar den politiska sammansättningen.

Om vi utgår från dagens läge så förlorar den socialdemokratiska gruppen (S&D) 20 ledamöter, från 189 till 169. Det är inte bara en försvagning sett till antalet, utan också därför de brittiska Labourledamöterna ofta har haft ledande positioner.

Det betyder också att Socialdemokraterna tappar mark gentemot den kristdemokratiska gruppen (EPP) som inte har en enda ledamot från Storbritannien och således behåller alla sina 215 mandat. (Om vi utgår från föregående valresultat.)

En av den förra premiärministern David Camerons första åtgärder var nämligen att lämna EPP och bilda en ny högergrupp (ECR) - som kommer att gå från nuvarande 74 ledamöter till 53.

Största förloraren är dock den EU-kritiska gruppen EFDD som Sverigedemokraterna tillhör med två mandat. Eftersom den domineras helt av Ukip (Brexitsegraren Nigel Farages parti) försvinner hela 22 av de 46 nuvarande ledamöterna. Det räcker inte för att fortsätta som partigrupp, så SD får sannolikt se sig om efter nya vänner om de tar sig in i parlamentet även nästa gång.

Övriga grupper; liberaler, gröna, vänster och främlingsfientliga ENF tappar bara enstaka ledamöter när britterna åker hem.


(Detta skrivet med reservation för att antalet ledamöter i grupperna ibland förändras under mandatperioden, men det påverkar inte helhetsbilden.)

Trump - arbetarklassens hjälte?

 »A working class hero is something to be«, sjöng John Lennon. Men han hade knappast en figur som den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump i tankarna.
 Ändå är det så många ser honom. Med basebollkepsen som markör.

I slutet på sextiotalet tillbringade jag sommarlovet hos min faster i San Francisco. USA skakades av Vietnamkriget, ungdomsuppror och våldsamma rasmotsättningar. Jag höll till i hippiekvarteret Haight-Ashbury, sålde den radikala studenttidningen Berkely Barb och hängde med antikrigsgrupper.

Vid ett tillfälle deltog jag i en liten demonstration utanför en fabrik som tillverkade napalmbomber. Vi satt fredligt vid ett hopfällbart bord med våra plakat.

Plötsligt ljöd fabriksvisslan, det var lunch och arbetarna strömmade ut. Inte för att diskutera, utan för att överösa oss med stenar, grus, tomater och allt vad de kom åt att kasta över fabriksstängslet. Sedan lommade de tillbaka till jobbet.

För mina kamrater var detta inget konstigt. De var vana. Men med mina svenska blå ögon var det något som inte stämde: Måste inte arbetarna vara på vår sida om det ska bli någon förändring?

Det var i USA som de första fackföreningarna föddes och det finns en historia av dramatiska klasstrider, men någon samlad arbetarrörelse med ett parti av socialdemokratisk modell har aldrig funnits. För arbetare har Demokraterna varit det närmaste och mest naturliga valet.

Men sedan sextiotalet har väljarmönstret och befolkningssammansättningen förändrats. En avgörande händelse var när Demokraterna »gav bort« den amerikanska södern till Republikanerna, som president Lyndon Johnson sade när han skrev under medborgarrättslagarna som avskaffade rassegregationen.

Några år senare kunde republikanen Richard Nixon väljas till president genom att mobilisera vad han kallade ”den tysta (vita) majoriteten”.

I slutet av sjuttiotalet lockade republikanen Ronald Reagan med sin optimism, enkla slagord och charm över många tidigare demokratiska väljare. Reagandemokrater blev ett begrepp.

Frågan är om vi är där igen. Ska valet i november avgöras av Trumpdemokrater – vita arbetarklassväljare som i misstro mot det politiska systemet röstar på den mest arbetar- och fackföreningsfientliga kandidaten i landets historia?

I veckan visade en mätning från CNN att 60 procent av de vita arbetarväljarna överväger att rösta på Donald Trump mot 29 procent för Demokraternas Hillary Clinton.

Klart är att en viktig del av Demokraternas tidigare kärnväljare bytt sida – och därmed ser ut att fullfölja den process som inleddes med Nixon och fortsatte med Reagan.

En avgörande skillnad är att medan dessa vita arbetarröster räckte för att föra Nixon och Reagan till presidentposten, är de förmodligen inte tillräckligt många för att avgöra valet denna gång.

USA har förändrats. Fler har högre utbildning, men framför allt demografiskt. Demokraterna tappar vita manliga väljare men lockar det växande Amerika, med starkt stöd bland kvinnor, svarta och latinos.

När Trump säger att han vill göra Amerika starkt igen är det kodord för vit, manlig revanschism. Sista striden, kanske.

Krönika publicerad i  Dagens Arena 25 september

Uppåt för Arbeiderpartiet i Norge

Det går trögt för socialdemokratin i Europa, men Norge är ett undantag. Med ett år kvar till stortingsvalet ökar Arbeiderpartiet till 36,8 procent.

Partiledaren Jonas Gahr Störe är optimistisk och tror på maktskifte, enligt tidningen Aftenposten.

Även tidigare regeringskollegan Senterpartiet går framåt till 7,5 procent.

Problem är det däremot för Sosialistisk venstreparti som i mätningen ligger under spärren med 3,6 procent. Därmed skulle den tidigare rödgröna koalitionen inte nå ett flertal i Stortinget, trots Arbeiderpartiet starka frammarsch. I andra mätningar ligger SV dock över spärren.

De båda regeringspartierna Höyre och främlingsfientliga Fremskrittspartiet går tillbaka till 21,6 respektive 15,2 procent. Jämfört med valresultatet 2013 är det främst Höyre som förlorat på samarbetet.

Ett vanligt argument är att främlingsfientliga partier tappar i stöd när de får makt och inflytande. Det stämmer dock inte hittills, varken i Norge eller Danmark, där Dansk folkeparti som stödparti till den borgerliga regeringen håller ställningen som näst största parti.

I Finland däremot har Sannfinländarna rasat ner till under tio procent sedan de kom i regeringsställning.

Fotnot: Den norska mätningen är gjord för tidningen Dagens Naeringsliv och publicerades 29 augusti.

EU-ministern: Brexit får inte förlama EU

- Nu när Storbritannien lämnar måste vi andra se till att stärka EU. Det budskapet gav EU-minister Ann Linde när hon talade vid Europaforum i Hässleholm under måndagen.

Hon berättade hur chockad hon blev över utgången av den brittiska folkomröstningen i slutet av juni. Men samtidigt bestämd när resultatet väl sjunkit in.

- Vi får inte förstöra detta samarbete. EU är värt att kämpa för, sade hon.

Hon menade att EU diskuteras alldeles för lite. Och den debatt som förs präglas mer av löst tyckande än av fakta. Hon gav en eloge till Europaforum som i mer än ett decennium varit en mötesplats för Europadiskussionen.

Vad ska Sverige och regeringen göra nu? Hittills har Storbritannien varit Sveriges bästa vän i EU – bortsett från de sociala frågorna. Nu måste vi enligt EU-ministern söka nya allianser, olika beroende på vilka frågor det gäller. Särskilt viktiga är förstås relationerna med de stora länderna Tyskland och Frankrike.

När det gäller att hantera det brittiska utträdet, Brexit, är det stora problemet att den brittiska regeringen inte vet vad den vill ha i stället. Förvirringen är total och det gör det mycket svårt att förbereda och förutsäga hur det ska gå.

Ann Linde sade att EU och Europa är hårt pressat av en mängd problem, från arbetslöshet, migration till populistiska och nationalistiska krafter.

Hon delade den oro som också EU-kommissionär Cecilia Malmström gav uttryck för, nämligen att det finns en risk för att utdragna och komplicerade Brexit-förhandlingar lägger en våt filt över allt annat som EU borde och måste göra.

Cecilia Malmström gav en mörk bild av tillståndet i unionen.

- Det är dystra tider. Vi har svagt ledarskap, populister som är på frammarsch, ja listan kan göras lång, sade hon.

Hon menade precis som Ann Linde att det är allvarligt när diskussionen inte präglas av fakta. Ja, det är ännu värre. I Brexitdebatten i Storbritannien hånades experter av ledande lämna-företrädare.

- Världen är inte 140 tecken på twitter, den är mer komplicerad än så.

På frågan om hon ändå är optimist, svarade hon:

- Optimism är en plikt.

Bilden: Anna Stellinger, generaldirektör Kommerskollegium, Cecilia Malmström, EU-kommissionär samt Ann Linde, EU och handelsminister

Slovakien kontroversiell EU-ordförande

Blogg 160706

Den slovakiske premiärministern Robert Fico är det svarta fåret bland Europas socialdemokrater. Hans parti Smer har till och med varit avstängt från det socialdemokratiska Europapartiet för samarbetet med landets högernationalister.
Nu är Slovakien ordförandeland i EU under det kommande halvåret.

Den kontroversielle Fico vill ha en ledande roll när EU nu ska staka ut framtiden efter Storbritanniens beslut om utträde. I flyktingpolitiken är han Stefan Löfvens raka motsats.

Smer har under de senaste tio åren varit Europas mest framgångsrika socialdemokratiska partier med valresultat runt 40 procent. Men partiet har utsatts för hård kritik av andra s-partier, särskilt av de svenska socialdemokraterna som velat utesluta det ur den europeiska s-familjen.

Efter sin valseger 2006 valde Smer att bilda regering tillsammans med det extrema högernationalistiska nationalistpartiet SNS. Det ledde till att partiet utestängdes för det europeiska partisamarbetet, men två år senare fick det komma tillbaka.

I valet i vintras fick Smer knappt 30 procent men fortsätter samarbetet med SNS. Mer uppmärksammat var att ett nazistiskt parti tog sig in i parlamentet.

Robert Fico har gjort sig känd för sina hårda uttalanden mot islam, som han anser ”inte har någon plats i Europa”, och landet vägrar att följa de beslut EU har träffat om en omfördelning av flyktingar. Han har till och med anmält beslutet om en jämnare fördelning till EU-domstolen.

Slovakien är med sina drygt fem miljoner invånare ett av EU:s mindre medlemsländer. Men genom det så kallade Visegrad-samarbetet med Ungern, Polen och Tjeckien har man större tyngd. Men samtliga länder styrs av mer eller mindre populistiska regeringar - till höger och vänster - och utmanar både Bryssel och länder som Tyskland och Frankrike.

Visegrad-gruppen framträder nu som en stark förespråkare för ett mer begränsat och i huvudsak mellanstatligt EU-samarbete. Fico vill rent av avskaffa EU-kommissionen i dess nuvarande form. Därför ses det som en markering att han kallat till toppmöte i september om EU:s framtid i huvudstaden Bratislava, och inte som brukligt är i Bryssel.

Robert Fico och hans regering har sagt att de ska utöva ett pragmatiskt ordförandeskap, och driva frågor som handelsavtalet med USA, energiunionen och gemensamma regler för den digitala marknaden. Men med tanke på de hårda motsättningarna om flyktingpolitiken och i synen på det fortsatta samarbetet kan det bli en stormig tid för Slovakien vid EU:s roder.

Brittiskt kaos efter Brexit-seger

Blogg 160701

- Jag vill fråga David Cameron vilken plan de har nu. Vad är det britterna vill ha som alternativ?

Det sade statsminister Stefan Löfven inför veckans historiska toppmöte om det brittiska utträdet ur EU. Men varken han eller de övriga regeringscheferna fick något svar av den brittiske premiärministern. Det finns ingen plan.

Inför den brittiska folkomröstningen den 23 juni, som vanns av den sida som vill lämna EU, spekulerades det om att en nej-seger skulle sätta hela EU i gungning. Men det blev i stället Storbritannien som fick uppleva en ekonomiskt och politisk baksmälla.

Som väntat ledde nejsegern till kraftig försvagning av pundet och nedgång på börserna runt om i världen. Mindre väntad var det politiska sammanbrottet. Landet är som ett skepp ute på okänt vatten och ingen håller i rodret, sammanfattade affärstidningen Financial Times.

Premiärministern annonserade sin avgång så snart som resultatet stod klart. Den främste företrädaren för lämna-sidan Boris Johnson hördes knappast av, som om han plötsligt fått kalla fötter.

Ett par dagar senare meddelade han överraskande att han inte kandiderar som ny partiledare och premiärminister. Han drog ett tungt lass som kampanjlok, men hade inte partiets stöd att vara den som leder utträdet.

Även oppositionspartiet Labour drogs med i kaoset. Partiledaren Jeremy Corbyns ställning försvagades kraftigt när åttio procent av parlamentsgruppen uttalade sitt missnöje med honom.
Anledningen var att han ansågs ha fört en svag kampanj och oro inför ett eventuellt kommande nyval. (Se artikel nedan)

Så vad händer nu?

De kvarvarande 27 EU-länderna enades om att ge Storbritannien en tids andrum innan landet behöver lämna in sin ansökan om utträde. Det brittiska konservativa regeringspartiet har å sin sida tidigarelagt valet av ny partiledare och därmed ny premiärminister till den 9 september.

Första därefter kan de ytterst komplicerade förhandlingarna om det brittiska utträdet inledas. Man har två år på sig att gå igenom tiotusentals lagtexter och avtal. Men den ännu svårare frågan tycks vara vad britterna vill ha istället.

Tydligen tror fortfarande de tongivande politikerna på lämna-sidan att britterna fortfarande ska ha full tillgång till rättigheterna på den inre marknaden, men inga skyldigheter. En tanke som helt avvisas av såväl Stefan Löfven som Tysklands Angela Merkel.

- Lämna-sidan står utan alternativ, och det är beklagligt, sade Stefan Löfven efter EU-toppmötet.

Ledarkris också i Labour

Blogg 160701

 

 

Den politiska krisen i Storbritannien efter lämna-sidans seger i folkomröstningen om EU har även drabbat oppositionspartiet Labour.

Den vänstersinnade partiledaren Jeremy Corbyn har aldrig varit omtyckt bland partiets parlamentsledamöter. Men nu är missnöjet så utbrett att frågan är om han kan sitta kvar.

Efter nederlaget i omröstningen, Labour stod för att vara kvar i EU, kom ett strömavhopp från partiets så kallade skuggregering. Motivet var att Corbyn, som är gammal EU-motståndare, ansågs ha fört en halvhjärtad kampanj och att han inte är rätt person att leda partiet i nästa val.

Särskilt allvarligt var att så många av partiets arbetarväljare röstade för utträde. Dessutom visade en intern rapport att häften av Labourväljarna inte visste vilken sida partiet stod på.

I en förtroendeomröstning bland partiets 250 parlamentsledamöter röstade hela 172 mot Corbyn och bara 40 för (övriga avstod eller var frånvarande). Men omröstningen är bara symbolisk eftersom man inte fört fram någon motkandidat.

Jeremy Corbyn tänker inte avgå och hänvisar till att han har starkt stöd bland partiets medlemmar och sympatisörer. Han valdes med över 60 procent bara för tio månader sedan.

För att sparka honom krävs för det första att femtio parlamentsledamöter nominerar en annan kandidat. Det förefaller inte vara så svårt om man bara kan enas om namn. Vice partiledaren Tom Watson och Angela Eagle, en av dem som nyligen hoppade av skuggregeringen, är namn som nämns.

Därefter går ärendet till partistyrelsen, där Corbyn-anhängarna är i majoritet. som bestämmer om regler och tidpunkt för en medlemsomröstning. Med tanke på Corbyns starka ställning bland gräsrötterna kan det mycket väl sluta med att han vinner även denna gång.

Frågan är om Labour i så fall kan hålla ihop och klara ett nyval, som många tror att den nya premiärministern kommer att utlysa.

Britterna kan bli största förlorarna

Blogg 160624

 

 

Den brittiska folket har röstat för att lämna EU. Med ett valdeltagande på över sjuttio procent, högre än vid förra årets parlamentsval, går det inte att ifrågasätta legitimiteten i utgången. Premiärminister David Cameron spelade högt och föll tungt.

Nu väntar en lång tid av förhandlingar, präglad av politisk och ekonomisk osäkerhet. Britterna riskerar att bli de största förlorarna, men konsekvenserna kan bi stora även för hela EU.

Framför allt är det en seger för den nationalistiska falangen inom det regerande konservativa partiet och det EU-kritiska Ukip, vars ledare Nigel Farage länge drivit kravet på utträde. Avgörande var sannolikt den hårda kampanjen mot invandringen från andra medlemsländer i EU, framför allt Polen.

 Resultatet måste också ses mot bakgrund av den EU-fientlighet som både högerpolitiker och stora delar av pressen piskat upp under många år. Tabloidpressen är ökänd för sin osakliga och grovt överdrivna propagande mot EU och "Bryssel".

Det går inte heller att som premiärminister David Cameron under en lång tid konsekvent kritisera såväl grunderna för  samarbetet som EU:s institutioner och andre medlemsländer, för att sedan under några korta kampanjveckor försöka övertyga väljarn aom att detta samarbete är livsviktigt och nödvändigt för landet. Det uppfattades av många med rätta som hyckleri.

David Cameron drev fram omröstningen av inrikespolitiska skäl. Han ville få stopp på årtionden av internt EU-käbbel inom det egna partiet.Han ville hindra väljarflyktien till Ukip.

Nu står han där som den store förloraren. Britterna ska inte bara lämna EU, landet står också inför en uppenbar risk att splittras. Både i Skottland och Nordirland reses nu starka krav på att lämna Storbritannien - och söka egna medlemskap i EU.

Frågan är om någon politiker i modern tid spelat så högt och förlorat så mycket som David Cameron.

"Ingen vill höra Hillary skrika"

Äntligen kunde president Barack Obama säga de förlösande orden ”I´m with her”.

Han fick vänta tills det var helt klart: Hillary Clinton blir demokraternas kandidat i det amerikanska presidentvalet den 8 november.

Det är en milstolpe i amerikansk historia, som hon själv utryckte det, att ett av de stora partierna nominerar en kvinna till posten som president. Det kan tyckas vara på tiden – efter 240 år och 44 män.

Segern över socialisten Bernie Sanders i primärvalen är odiskutabel. När bara tisdagens val i Washington DC återstår, har Hillary Clinton fått nära sexton miljoner röster mot Sanders tolv. 

Ändå är den inte övertygande. Hon går in i presidentkampen som den näst impopuläraste kandidaten någonsin. En tröst är att det är motståndaren, republikanen Donald Trump, som slår henne i det avseendet.

Hur kunde det bli så här? 

För knappt två år sedan var Hillary Clinton USA:s mest respekterade kvinna. Sextio procent av befolkningen hade en positiv bild av henne. Efter en hård och utdragen valkampanj – som hon vinner!– är misstron utbredd. 

Kanske är det tidsandan. Precis som i Europa vänder alltfler människor de etablerade politikerna ryggen, både bland vänster- och högerväljare. Populister på båda sidor, som Donald Trump och Bernie Sanders, rider högt. 

Kanske är det polariseringen. Aldrig har det politiska gapet mellan höger och vänster i det amerikanska samhället varit så stort som i dag. 

Republikanerna är i dag ett djupt reaktionärt parti och under Donald Trump rasistiskt, sexistiskt och på gränsen till fascistiskt. Demokraterna har närmat sig europeisk socialdemokrati.

Republikanernas väljarbas är framför allt vita män och deras andel sjunker. Demokraternas är den så kallade Obama-koalitionen; kvinnor, afroamerikaner, latinos, hbt-personer, och den är en växande. Det talar för  Clinton.

Detta nya politiska landskap skildrar Dagens Nyheters USA-korrespondent Martin Gelin på ett inkännande sätt i den nya boken ”Den längsta kampen – Hillary Clintons väg till makten” (Natur & kultur). 

Det är ingen biografi utan en reportagebok i vad som skulle kunna kallas ”Hillary-land”.   Den ger också inblickar i varför hon är så hatad i högerkretsar och misstrodd av vänstern. I tre decennier har hon fått utstå smädelser och påhopp och kallats ”Washingtons och Wall Streets hora”. 

Folk vet inte vad hon vill, sägs det. Gelin beskriver hur hon som utrikesminister förde fram kvinnors villkor och roll i konfliktlösning, men det är inget som räknas. Inte heller den tydliga reformagendan med betald föräldraledighet, höjd minimilön, gratis collegeutbildning, stärkt aborträtt, strängare vapenlagar, utbyggd allmän sjukvård med mera. 

Martin Gelins bok säger en konservativ debattör: ” När Hillary pratar hör alla män en fru som tjatar om att ta ut soporna.”

Hon saknar karisma. Hon kan inte elda massorna.  Hon säger själv att hon inte är en naturlig politiker som Barack Obama eller hennes man Bill Clinton.

Det går inte att komma ifrån könsaspekten. I nyhetssajten Vox.com skriver Ezra Klein att de politiska kampanjer med stora massmöten underbygger manliga stereotyper, inte det (kvinnliga) systematiska närverksbyggandet som är Hillary Clinton stora förtjänst. 

”Donald Trump och Bernie Sanders är både utmärkta skrikare, och vi älskar dem för det. Ingen gillar när Hillary Clinton skriker.”

Ändå - ett glastak är krossat. Ett återstår innan Hillary Clintons feministiska kampanjmotton är förverkligat: ”En kvinnas plats är i Vita huset”. 

Det blir tufft, men ska nog gå.

Tommy Svensson

Publicerad i Dagens Arena 12 juni, söndagskrönika

Historisk Clinton krossade glastaket

 Hillary Clinton är den första kvinna som utsetts till presidentkandidat i något av de större partierna. Med segrarna i tisdagens primärval i bland annat Kalifornien säkrade hon det antal delegater som behövs för att nomineras vid demokraternas konvent den 27 juli.

Hon har varit First Lady under maken Bill Clintons åtta år som president. Om hon vinner höstens val blir hon USA:s första kvinnliga president – efter 240 år och 44 män.

Förmatcherna är undanstökade, med undantag för ett betydelselöst primärval i Washington DC kommande tisdag. Nu väntar den verkliga kampen – mot republikanen Donald Trump.

Först måste såren läkas efter den hårda striden mot den oväntat framgångsrike Bernie Sanders, socialisten som entusiasmerat miljoner väljare med sitt tal om ”en politisk revolution”.

Han står under hårt tryck från demokraternas ledning att stiga åt sidan nu när chansen att vinna är borta. Men Sanders tänker kämpa vidare, kanske ända till konventet.

President Barack Obama har hållit sig neutral under den långa primärvalskampanjen, men väntas nu spela en mer aktiv roll när Clintons seger är klar. Sanders har ett starkt kort när han med all säkerhet kräver att få inflytande över partiets valprogram. Han har skapat en politisk massrörelse som överraskat alla bedömare och han har vridit debatten inom partiet till vänster.

Hillary Clinton behöver Sanders anhängare för att vinna presidentvalet. Problemet är att hon är illa omtyckt av många av dem. De unga ”sandernisterna” lockas knappast av Trump, men kanske struntar i att rösta. Till de äldre väljarna, framför allt arbetargrupper, som gillat Sanders kritik av globalisering och frihandel, har den republikanske kandidaten redan sträckt ut en hand.

Hillary Clinton måste inte bara stå emot den kanonad av smädelser och angrepp som väntas från den populistiske Trump. Hon måste också övertyga de många väljare som ser henne som en del av det etablissemang de misstror.

Först när hon lyckats med detta har hon krossat glastaket också i Vita huset.

Tommy Svensson

Fotnot: Två kvinnor har varit vicepresidentkandidater, republikanen Sarah Palin 2008 och demokraten Geraldine Ferraro 1984. Båda förlorade dock. Den förste kvinna som på allvar försökte bli presidentkandidat för ett de stora partierna var den afroamerikanska kongressledamoten Shirley Chisholm 1972. Hon var inte i närheten av att vinna men fick ändå tio procent av rösterna och banade väg för bland andra Hillary Clinton.

Labour i skuggan i brittiska omröstningen

Labour-ledaren Jeremy Corbyn kampanjar hårt för att Storbritannien ska vara kvar i EU. Problemet är att många av hans väljare ändå inte vet på vilken sida partiet står i folkomröstningen den 23 juni. Vill man gå ur eller stanna i EU?

Åtminstone i media tycks folkomröstningen handla om ett val mellan två rivaliserande grupper inom det konservativa regeringspartiet Tories. Topparna inom de båda officiella kampanjerna för att stanna eller lämna är alla högerpolitiker – och män (se artikel nedan).

Medan premiärminister David Cameron och hans utmanare Boris Johnson klöser ögonen ur varandra i vad som även uppfattas som en partiledarstrid, hamnar Labour i mediaskugga. Detta trots att det mycket väl kan vara Labourväljarna som avgör omröstningen.

Labour har valt att bedriva en egen kampanj som de kallar ”Labour In For Britain”. Jeremy Corbyn vill inte uppträda tillsammans med högerpolitikerna i Tories. Argumenten för att vara kvar i EU skiljer sig åt. Labour vill precis som den brittiska fackföreningsrörelsen ha ett socialt Europa, något som den brittiska högern alltid varit emot.

- Vi vill stärka skyddet för alla löntagare i Europa, inte bara i Storbritannien, säger han.

Corbyn varnar också i sina tal vad som skulle hända om britterna lämnar EU.

- De konservativa skulle dumpa rättigheterna om lika lön, arbetstider, semester för bemanningsarbetare och föräldraledighet.

Dessutom skulle  högerregeringen förhandla fram den värsta av alla världar: ”en fri marknad avskalad från rättigheter och skydd”.

Labourledaren argumenterar för att vara kvar i EU från en vänsterståndpunkt. Det borde gå hem i ett land där väljare till vänster är betydligt mer EU-positiva än högerväljare (69 procent mot 38, enligt en färsk Pew-undersökning).

Ändå vet bara hälften av Labourväljarna att partiet är för att vara kvar i EU, enligt en läckt inter rapport från den egna kampanjen (The Guardian 30 maj). Särskilt stor är okunnigheten bland arbetarväljare.

Det illustrerar ett dilemma partiet står inför. Bland många arbetarväljare är oron för invandringen större än vad som skulle hända på arbetsmarknaden. I just denna grupp har det EU-kritiska Ukip gjort stora inbrytningar.

Det speglar Labour svårigheter att nå ut med sitt budskap, även om partiledaren själv framhåller att man lyckas bra på sociala medier.

En annan orsak kan vara att Jeremy Corbyn som ända sedan sjuttiotalet varit en hårdför motståndare till EU har problem med att övertyga väljare om att de nu ska rösta för att stanna kvar. Enligt företrädaren Ed Miliband, som kampanjat tillsammans med Corbyn, kan partiledarens bakgrund dock vara en fördel när man ska nå EU-skeptiska väljare.

Jeremy Corbyn har också fått kritik för att han även angriper argument från den officiella stanna-sidan och för att han bara halvhjärtat stöder ett fortsatt medlemskap i EU. Det avvisar han bestämt: ” Ingenting jag gör är halvhjärtat.”

Nu gäller det bara att väljarna får reda på det.

Tommy Svensson

Konservativas inbördeskrig dominerar brittiska EU-omröstningen

Det kallas det viktigaste beslutet Storbritannien ska fatta sedan andra världskriget. Folkomröstningen om att lämna eller stanna i EU är av avgörande betydelse för hela Europas framtid. Ändå har kampanjen så här långt utvecklats till ett inbördeskrig inom det regerande konservativa partiet.

För drygt tre år sedan sade premiärminister David Cameron att han tänkte utlysa en folkomröstning om Storbritanniens vara eller inte vara i EU. Syftet var att en gång för alla bestämma landets plats i Europa. Om han fick igenom vissa krav i ett nytt avtal skulle han propagera för ett ja.

Han talade om nationen, men alla visste att det egentligen handlade om hans eget parti. Det fanns inget folkligt tryck på en ny folkomröstning. Det var de ständiga interna partibråken om Europa han ville ha slut på. Dessutom var utspelet ett försök att hindra de egna väljarna från att fly till det EU-kritiska uppstickarpartiet Ukip.

Till mångas förvåning, kanske också hans egen, vann Cameron parlamentsvalet förra året och fick egen majoritet. Om knappt tre veckor hålls den folkomröstning han utlovade, men i dag kanske ångrar.  Om han trodde att den skulle skapa fred inom hans parti har han fått fel. Det har bara blivit värre.

Folkomröstningen har utvecklats till en verbal gyttjebrottningsmatch mellan David Cameron och hans finansminister George Osborne på ena sidan och den tidigare borgmästaren i London Boris Johnson och justitieministern Michael Gove på den andra.

David Cameron som under hela sin tid som premiärminister klagat på ”Bryssel” i tid och otid hyllar numera EU i sina tal och säger att det skulle vara en katastrof för landet, ja för hela världen, om britterna lämnade.

Boris Johnson som tidigare var för EU överraskade många med beskedet att han anslöt sig till den sida som vill lämna. Han skulle spela en underordnad roll men har i praktiken blivit den ledande motståndaren. Han är enligt opinionsmätningar landets populäraste politiker, även om några kanske tycker det var att gå väl lång att jämföra EU med Hitler.

Utan tvivel är ja-sidans (”Remain”) starkaste argument ekonomin och osäkerheten om vad som händer om landet lämnar EU. Att det blir negativt för ekonomin anser även en överväldigande del av den ekonomiska expertisen. Mest röstvinnande för nej-sidan (”Leave”) är invandringen. Utanför EU kan britterna styra invandringen själva, hävdar man.

Trots allt som står på spel har det i den brittiska pressen blåsts upp som en maktkamp mellan Cameron och Johnson – två gamla skolkamrater från överklasskolan Eton - om vem som ska leda det konservativa partiet och landet efter omröstningen.

Vinner nej-sidan är det mer eller mindre klart att Cameron måste avgå och den eldige Boris Johnson tar över. Även om Camerons linje segrar är det långt ifrån säkert att han kan sitta kvar, särskilt inte om det blir med liten marginal. Redan nu säger hans hårdaste motståndare att de ska kräva en förtroendeomröstning i den egna parlamentsgruppen.

Medan dessa machopolitiker på högerkanten slåss så blodet flyter, oroar sig alltfler för att vanliga väljare ska vända ryggen åt alltihop och strunta i att rösta.

Ekonomi och migration dominerar brittiska EU-omröstningen

Både statsminister Stefan Löfven och den nya EU-ministern Ann Linde varnar för följderna om Storbritannien lämnar EU. Landet betraktas inte bara som nära allierad i viktiga EU-frågor. Storbritannien är också en viktig handelspartner för Sverige.

Därför är folkomröstningen den 23 juni då britterna ska bestämma om de ska stanna i eller lämna EU så viktig också för Sverige och för svenska företag och jobb.

Storbritannien är Sveriges fjärde viktigaste exportmarknad. Det finns också över tusen svenska företag i landet. Om britterna röstar för att går ur EU lämnar man också den gemensamma inre marknaden och de frihandelsavtal som EU slutit med en rad länder. Vad som kommer i stället vet ingen.

Utgången av folkomröstningen kan därför påverka både exporten till Storbritannien och för handeln i stort. Hur stora följderna blir är oklart, men undersökningar visar att en stor majoritet av företagen i Storbritannien, även de svenska, vill att landet stannar kvar i EU.

De ekonomiska följderna av ett utträde, ”Brexit”, är också det argument som kampanjen för att stanna i EU, ”Remain”, för fram starkast. Enligt finansminister George Osborn skulle landets BNP minska med 3,6 procent och en halv miljon britter skulle bli arbetslösa jämfört med om landet stannar kvar.

Det tillbakavisas förstås av dem som vill lämna, ”Leave-kampanjen”, som visserligen går med på att det blir negativa följder till en början, men som hävdar att både ekonomin och sysselsättningen efter några år kommer att blomstra då man slipper alla ”bördor och regleringar” från Bryssel.

En rad internationella ekonomiska aktörer stöder Remain-sidans argumentation om att det blir allvarliga konsekvenser om britterna lämnar, inte enbart för Storbritannien utan också för den europeiska ekonomin.

När folkomröstningskampanjen får in i sitt slutskede kan man därför räkna med att EU-förespråkarna med den konservative premiärministern David Cameron i spetsen kommer att trycka hårt på de ekonomiska riskerna.

Motsidan kommer å sin sida att koncentrera sig på att varna för ännu fler migranter kommer att söka sig till landet. Det senaste i den linjen är att påstå att miljoner turkar kommer att invadera de brittiska öarna, om man stannar kvar i EU.

Tommy Svensson

Därför ska vi välkomna Nato

Regeringens samarbetslinje i Natofrågan är inte utan problem. En uppenbar brist är att vi trots all samverkan och alla avtal inte kan vara säkra på att hjälp kommer om vi ropar. Men i dagsläget är det så kallade värdlandsavtalet en rimlig kompromiss.

I veckan som kommer ska Riksdagen behandla värdlandsavtalet med Nato. Det kommer förmodligen att godkännas med stor majoritet. (Kanske efter att ha skjutits upp en tid.)

 Det betyder inte att det är okontroversiellt. Många socialdemokrater, miljöpartister och andra på vänsterkanten är starkt kritiska. Men bara två partier, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, tänker rösta nej.

Det främsta argumentet mot avtalet är att det skulle innebära en »smyganslutning« till Nato, eller i alla fall ett otillbörligt närmande. Många som är emot ett medlemskap i Nato är också emot värdlandsavtalet. Det borde de inte vara. Det enda realistiska alternativet är nämligen medlemskap.

Sveriges officiella linje är inte längre den klassiska »alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig«, även om många kritiker tycks tro det. I stället heter det att vi ska »kunna ge och ta emot stöd« vid kriser och krig. Vi ska värna vår säkerhet »i samarbete med andra«, säger regeringen.

Därför stärks försvaret, planeras för en militärallians med Finland, vi utökar vårt (numera öppna) samarbete och övar med USA, Nato med flera. Vi är med i EU och har avgivit en solidaritetsförklaring om att ställa upp om andra medlemsländer attackeras eller utsätts för provokationer. Vi ska inte vara neutrala om exempelvis ett baltiskt land angrips.

För att allt detta ska fungera behövs att både militära och praktiska pusselbitar är på plats om Sverige en dag ber om hjälp. Då är det nämligen skarpt läge. Därför är värdlandsavtalet en nödvändig del av den militära alliansfriheten.

Man kan tycka att detta är fel politik och längta tillbaka till sjuttiotalet. Man kan vara pacifist och vilja avskaffa försvaret. Man kan vilja att vi tvärtom ska rusta oss till tänderna för att ensamma kunna stå emot ett angrepp.

Och så kan vi förstås göra som de flesta andra länder i vår del av världen och gå med i den nordatlantiska försvarsalliansen Nato med den försvarsgaranti som medföljer. Ett stort steg, men dramatiken ska inte överdrivas. Kan Norge kan vi. Det är inte moraliskt mer högtstående att vara alliansfri än att vara med. Det är knappast en ideologisk fråga.

Men processen är mer komplicerad än till exempel omsvängningen om EU. Liksom det fallet krävs en folkomröstning och att Socialdemokraterna ställer sig på jasidan. Det är osannolikt inom överskådlig tid, om vi inte utsätts för mycket allvarliga hot.

Beträffande Ryssland tycks vi befinna oss i ett slags moment 22-situation. När Moskva är fredligt och liberalt som på nittiotalet känner vi inget behov av Nato. När det som under president Putin är aggressivt och oförutsägbart är det för stor risk att gå med.

Om vi ändå som den borgerliga alliansen vill ansöker om medlemskap får vi under förmodligen minst fem års tid en uppslitande inrikespolitisk strid och en osäker situation inte bara för Sverige utan för vårt närområde. Kanske har vi annat vi bör ta itu med först, som integration, jobb och välfärd?

Regeringens så kallade samarbetslinje i Natofrågan är inte utan problem. En uppenbar brist är att vi trots all samverkan och alla avtal inte kan vara säkra på att hjälp kommer om vi ropar. Men i dagsläget är det en rimlig kompromiss.

För en konstruktiv säkerhetspolitisk debatt fordras nog att de borgerliga partierna slutar se medlemskap som en kvick och enkel fix samt att man inom socialdemokratin kommer ifrån den beröringsskräck och demonisering av Nato – och i förlängningen USA – som präglar så mycket av den interna debatten.

Publicerat i Dagens Arena 22 maj

Liberalen som skapar Justin-feber

Trött på Trump?  Titta norrut. I Kanada regerar en politiker som är motsatsen till den amerikanske populisten. Premiärminister Justin Trudeau är liberalen som vågar föra vänsterpolitik.

I det kanadensiska valet i höstas var Justin Trudeau länge i underläge. Det fanns en skepsis mot den unge, snygge partiledaren. Var han bara ett ”pretty face” eller ett känt efternamn? (Pappa Pierre Trudeau var också premiärminister.)

Att väljarna var trötta på den konservativa regeringen under Stephen Harper visade alla mätningar. Men i valrörelsens inledning var det socialdemokraterna NDP som såg ut att vinna. Partiledaren Tom Mulcair kunde bli Nordamerikas förste socialdemokratiske regeringschef.

Till skillnad mot USA har Kanada sedan länge haft ett etablerat socialdemokratiskt parti av europeiskt snitt, men det har bara enstaka gånger nått över tjugo procent. Nu fanns chansen till ett genombrott på nationell nivå.

Men Justin Trudeau boxade sig bokstavligen in i kampen. På valnatten stod det klart att hans länge uträknade liberala parti fått egen majoritet i parlamentet. 

Ett halvår senare råder rena Justin-febern i Kanada. Trudeaus parti snuddar vid femtio procent i opinionsmätningarna. Socialdemokraterna har rasat ner till drygt tio.

Att väljarna när det väl gällde strömmade över till det liberala partiet hade flera orsaker. NDP hade aldrig regerat. I sin iver att framstå som ansvarsfullt intog socialdemokraterna en försiktig linje i den ekonomiska politiken. 

Justin Trudeau talade däremot öppet mot den konservativa regeringens åtstramningspolitik och var beredd att låna för att satsa på välfärd och investeringar. Det gjorde det lätt för väljare med hjärtat till vänster att rösta liberalt. 

Den nya premiärministern har hållit vad han lovat. Han har lanserat ett omfattande stimulanspaket och genomför en bred reformagenda för att göra Kanada till ett ”öppet, progressivt och pluralistiskt samhälle”. Han bryter radikalt med den gamla politiken när det gäller jämställdhet, utrikespolitik och förhållandet till ursprungsbefolkningen. 

Trudeau beslöt att ta emot 25 000 flyktingar från Syrien och han hälsade personligen de första av dem välkomna. Kanada ska satsa på "soft power" med en aktiv fredspolitik. 

Han chockade många genom att ha lika många kvinnor som män i sin regering. När han fick frågan varför, svarade han kort: ”Därför att det är 2015”.  Han kallar sig feminist. Och står fast vid det trots twitter-stormar. Han skrev i landets största tidning att ”jämställdhet är en möjlighet, inte ett hot”. Regeringen vill även ändra texten i nationalsången ”O Canada” för att inkludera de kanadensiska kvinnorna.

I tider när många känner politik depression framstår Kanada och Justin Trudeau som ett ljus i mörkret.  Särskilt för amerikaner som bävar inför att få Donald Trump som president. De kastar nu blicken mot norr. Och webbsajten "cbiftrumpwins.com " välkomnar dem.

Justin Trudeau kommenterade saken med ett leende ”om människor vill flytta till en plats som passar deras livsstil bättre så är Kanada alltid en möjlighet”.

Tommy Svensson

Publicerad i Dagens Arena 17 april

Holländskt nej sätter EU i knipa

Det blev ett rungande nej när holländarna folkomröstade om EU:s associationsavtal med Ukraina. Hela 61 procent var emot. Valdeltagandet var inte lika imponerande, endast 32 procent.

Utgången sätter EU i en besvärlig knipa, men det är i första hand den nederländska regeringen som får reda ut konsekvenserna.

Folkomröstningen har liknats vid ett skämt. Den drevs fram av en medborgarkommitté med understöd av en obskyr webbsajt. Organisatörerna gjorde ingen hemlighet av att syftet var att få manifestera motståndet mot EU. Att det råkade handla om Ukraina var en tillfällighet.

Taktiken lyckades. Nejsidan stöddes av Geert Wilders främlingsfientliga Frihetsparti, enligt opinionsmätningarna för närvarande landets största parti. Men den backades också upp av Socialistiska partiet och Partiet för djurens rätt.

Holländarnas nej betyder dock inte att avtalet med Ukraina har fallit. Omröstningen var endast rådgivande. Men eftersom deltagandet ändå blev över trettio procent är den formellt giltig.

Premiärminister Mark Rutte säger att resultatet inte kan viftas bort. På något sätt måste omröstningen få konsekvenser. Frågan är bara vilka.

Enligt Rutte kommer det att ta flera månader att komma fram till en lösning. Troligast är att Nederländerna får någon form av undantag eller deklaration i avtalet med Ukraina, som preliminärt redan är i kraft.

I så fall skulle ett sådant arrangemang kunna godkännas vid nästa EU-toppmöte i slutet av juni - dagarna efter den brittiska omröstningen om utträde ur EU. Krismolnen hopar sig.

EU-omröstningen Putin hoppas vinna

När Nederländerna håller folkomröstning den 6 april är intresset större i Moskva och Kiev än bland holländarna själva. Frågan som ställs är nämligen om landet ska godkänna EU:s frihandelsavtal med Ukraina. Ett nej skulle få den ryska champagnen att flöda i Kreml.

Det är en märklig folkomröstning på många sätt.

För det första har avtalet godkänts av alla regeringar i EU och av Europaparlamentet. Och det har redan trätt i kraft. Det gjorde det vid nyår. Men det är provisoriskt så länge det inte formellt skrivits under av alla medlemsländers parlament. Om Nederländerna säger nej faller avtalet, med dramatiska följder för framför allt Ukraina.

För det andra är det en omröstning som holländarna verkar totalt ointresserade av. Hälften av de tillfrågade i en undersökning nyligen visste inte ens att den skulle äga rum. Av dem som har en åsikt väger det jämnt mellan ja och nej, 25 procent vardera.

För det tredje visar den att EU-motståndare och nationalister inte tvekar att gå den ryske presidenten Vladimir Putins ärende. Ett nej skulle få den ryska champagnen att flöda i Kreml. Och Ukraina skulle förlora det samarbete med EU som utlöste hela krisen med Ryssland och som ledde till den ryska aggressionen och annekteringen av Krim.

För det fjärde är det en folkomröstning där landets ledning nog i tysthet hoppas på ett lågt valdeltagande. Blir det under 30 procent är den nämligen inte giltig. Då kan regeringen pusta ut och parlamentet godkänna avtalet.

Det senare kan den i och för sig göra även om tillräckligt många deltar och det skulle bli ett nej. Omröstningen är rådgivande och politikerna kan strunta i resultatet, men kritiken från nej-sidan skulle förstås bli hård.

Beslut att hålla folkomröstning kan alltid försvaras. Det är ju den yttersta formen av direkt demokrati. Men det kräver att omröstningen upplevs som legitim och meningsfull. Det stora ointresset bland holländarna tyder på att det inte gäller i det här fallet.

Omröstningen drevs fram av en webbsajt som lyckades samla drygt 400 000 underskrifter. I Nederländerna räcker det gott och väl för att omröstningen måste hållas.

Syftet bakom kampanjen är att stoppa fler länder i östra Europa, i det här fallet Ukraina,  från att bli framtida medlemmar i EU. Bakom nej-sidan står en mängd mer eller mindre obskyra organisationer, och drivande är det främlingsfientliga och EU-kritiska Frihetspartiet. Men den främste vinnaren vid ett nej är Putin.

Publicerad i Aktuellt i Politiken

Svensk offensiv för socialt EU

I sitt tal i Europaparlamentet den 9 mars pläderade statsminister Stefan Löfven för ett starkare socialt Europa. Han bjöd också in till ett toppmöte i Stockholm under 2017 för att stärka den sociala sammanhållningen inom EU. Förre finansministern Allan Larsson har en central roll i arbetet.

 

- Formerna för mötet är inte klara, men det handlar inte om ett möte i Europeiska rådet (alla regeringschefer) utan en krets av intresserade länder och arbetsmarknadens parter, säger Hans Dahlgren, statssekreterare för EU-frågor hos Löfven.

Tidpunkten för mötet hänger samman med när EU-kommissionen är färdig med sitt nya förslag till ett moderniserat och starkare samarbete i de sociala frågorna. Det är tänkt som huvudpunkt på toppmötet.

Det arbetet leds av förre finansministern Allan Larsson. Han har tidigare även varit generaldirektör i EU-kommissionen och låg bakom EU:s sysselsättningsstrategi i mitten av nittiotalet.

- Det handlar om att skapa en bättre balans mellan det finansiella Europa och det sociala, sade Allan Larsson när han nyligen presenterade sitt arbete vid ett seminarium i Stockholm.

Han menade att denna balans gått förlorad, inte minst efter de djupa ekonomiska krisen.
En avgörande fråga är, enligt Allan Larsson, hur de många långtidsarbetslösa ska kunna komma tillbaka på arbetsmarknaden. Inom EU är det endast tio procent av dem som får någon form av kompetensutveckling.

- Hur ska de övriga 90 procenten klara sig i det moderna, digitala arbetslivet? frågade han.

Uppdraget som särskild rådgivare åt EU-kommissionens ordförande  Jean-Claude Juncker handlar om att dels leda ett omfattande remissarbete, dels att ta fram ett konkret förslag till en så kallad ny social pelare i början av nästa år.

I första hand ska det starkare sociala samarbetet gälla euroländerna, men även icke-medlemmar får delta.

Ett utkast till förslag för den nya sociala pelaren presenterades den 8 mars och diskuterades vid det sociala toppmötet som hölls i Bryssel 16 mars.

Nu ska förslaget som består av ett tjugotal punkter ut på en konsultation i medlemsländerna och bland arbetsmarknadens parter och övriga berörda organisationer.

Se Europaportalen för mer information.

Tommy Svensson
Artikeln publicerad i Aktuellt i Politiken